Från finansdepartementet till Aftonbladet – Karin Pettersson gör upp med socialdemokratin

I början av 00-talet plöjer Karin Pettersson presidentbiografier på Chicagouniversitetets stora bibliotek medan snön faller över Hyde Park-området utanför. Barack Obama bor tre gator bort. Han är lärare på campus. George W Bush har just vunnit valet efter ett utslag i Högsta domstolen, det hela har varit mycket uppslitande, men ekonomin går ännu som tåget. Tillväxten är runt 5 procent. Washington har gått med budgetöverskott flera år i följd. Européerna är i färd med att införa euron.

Karin Pettersson är 25 och befinner sig i centrum med nästan kuslig precision (en talang ska det visa sig). Mitt i det långa 90-talet – eller ”den nyliberala eran” för att låna från historikern Gary Gerstle – från murens fall 1989 till Lehman Brothers kollaps 2008, ungefär. Och mitt i den nyliberala tanketraditionens innersta rum, Chicagouniversitetet, där Friedrich Hayek verkat och Milton Friedman utarbetat sina idéer om monetarism och profitmaximering och där studenternas utvärderingar alltjämt styr lärarnas löner.

Den tredje vägens tänkesätt

Hon är ingen nyliberal, men helt klart ett barn av sin tid. Uppvuxen i ett socialdemokratiskt akademikerhem i Enskede på 80-talet. Gör revolt genom att gå på Handels och förälska sig i USA, mest Bill Clinton. Pluggar finansiell ekonomi och hänger på Hannas krog på Södermalm i Stockholm samtidigt, det är inget konstigt. På 90-talet behöver man inte välja. Det är den tredje vägens tänkesätt och det genomsyrar allt.

En dag, det är under utbytesåret i Chicago, ringer Jens Henriksson, planeringschef på finansdepartementet och numera vd på Swedbank, och erbjuder henne ett jobb. Det är under saneringsåren efter 90-talskrisen. Hon får skriva delar av finansplanen och argumenterar i den för att avskaffa arvsskatten. Att driva igenom ekonomisk politik som varit otänkbar för en S-regering bara tio år tidigare får henne att känna sig utvald. Hon säger gärna nej till LO, de bär på naiva drömmar som riskerar att få budgeten ur balans, och tänker mycket på tv-serien Vita huset.

Krisen blev ideologi

Nu, hösten 2025, gör hon upp med sitt förflutna och egentligen en hel tidsanda i boken Förbannelsen. Hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden. Hennes blick har förändrats radikalt. 90-talet framstod förut som ljust men nu som mörkt: två folkmord, en begynnande klimatkris, Lasermannen och Kurt Cobain. Framför allt var det en tid som lade grunden för världen av i dag (ännu mörkare). Utomlands genom avregleringar och internet, mest. I Sverige för att de tidstypiska marknadsidéerna giftes ihop med Göran Perssons S-färgade socialkonservatism och bildade en ny överideologi – den som är satt i skuld är icke fri – som fick sitt slutgiltiga uttryck i det finanspolitiska ramverket 2007.

Resultatet är en socialdemokrati som förvandlats till försvarare av en ordning som förråder de egna idealen och inte levererar åt väljarna, vilket i sin tur har öppnat för högerpopulisterna.

– Jag tror att min huvudpoäng är att vi befinner oss i en extremt farlig situation därför att högernationalisterna kapitaliserar på misslyckanden som bottnar i Socialdemokraternas oförmåga att frigöra sig från de här idéerna, säger Karin Pettersson, numera kulturchef på Aftonbladet, när vi ses i Schibstedhuset intill centralstation i Stockholm.

– Vänstern i Sverige har nästan helt förlorat det politiska initiativet. De ekonomiska klyftorna skenar, men jämlikheten – socialdemokratins historiska löfte och uppdrag – är i princip helt borta ur debatten. I stället är ju den socialdemokratiska urberättelsen än i dag att vi klarade 90-talskrisen, vi sparade i ladorna, det är bra, andra borde göra likadant. Boken handlar i grunden om hur det blev så.

Vem skrev du den för, Magdalena Andersson?

– Nej, hon lyssnar inte på mig alls. Jag tror jag skrev den för en yngre vänster, för dem som är på väg upp i politiken eller åtminstone funderar på politikens möjligheter. Vi hade ett samtal om boken på Maximteatern häromkvällen, det var 350 personer där. Många av dem kvinnor mellan 18 och 35 som är jätteintresserade av hur Sverige har hamnat där vi hamnat. Jag vill hjälpa dem att komma ur den här väldigt snäva förståelsen av ekonomi och politik som jag uppfattar att vi har fastnat i. Men också förklara varför jag själv så länge trodde på de här tankarna och varför jag inte längre gör det. Min dröm är också såklart att jag ska få ett motstånd, att boken ska bli läst, att det ska komma invändningar, att den ska kunna bidra till en diskussion som jag tycker saknas i dag.

Någon påpekade att en alternativ undertitel kunde ha varit Göran Persson – hjälte eller skurk?. Vid ett tillfälle skriver du att Göran Persson ”lät som en socialdemokrat, men det var ett borgerligt land han byggde” och att ojämlikheten under hans år vid makten ökade ”kraftigt och oåterkalleligt”. Du låter också ganska arg på Jens Henriksson. Känner du dig sviken av dem personligen?

– Jag tycker att det är viktigt att utvärdera och fundera över hans politiska arv, det har inte gjorts ordentligt. Det är synd, för jag tror att det finns viktiga nycklar där till vad som gått fel. Och ja, jag är besviken på de socialdemokratiska politiker och tjänsteman som så lättvindigt gått mellan att jobba i medborgarnas tjänst till att bli pr-konsulter, välfärdskapitalister eller bankdirektörer. För mig är det en illustration av mycket av det som gått fel. Men boken är framför allt en undersökning av hur denna situation uppstod. Med det sagt tycker jag själv att Göran Persson är bokens huvudperson, bokens hjärta.

Från Fokus till Aftonbladet

En annan skulle möjligen hävda att det är du själv. Flera recensenter har beskrivit den som en självbiografi.

– Det är inte en självbiografi alls. Men jag är ingen historiker och gör inga sådana anspråk heller. Jag har bara mig själv. Så jag ser det som ett grepp, ett sätt att försöka sortera mitt material. Och faktum är att jag har varit på intressanta ställen. Jag hade tillgång till alla de här miljöerna och jag har tänkt så himla mycket på de här åren, eller på 90-talet i alla fall.

I själva verket utspelar sig mycket av Karin Petterssons bok på denna sida om millennieskiftet: de formativa åren strax under Jens Henriksson och Magdalena Andersson på finansdepartementet – som hon lämnar 2005 för att starta tidningen Fokus, delvis därför att Anna Lindh, som hon tror mycket starkt på, mördas under ett besök på NK 2003. (”Med mordet på Anna Lindh var det mycket som försvann för mig”, skriver hon i boken. ”Jag såg inte längre en framtid i politiken där det fanns någon att följa.”)

Sedan återkomsten till politiken som kampanjchef för S under Mona Sahlin i katastrofvalet 2010.

Steget över till Aftonbladet kort efter, där hon som chef för ledarsidan bland annat driver på för att peta Mona Sahlin som S-ledare och senare i en uppmärksammad text deklarerar sin avsikt att ”höja det politiska priset för den som använder sig av hatretorikens tankefigurer”, inklusive ”delar av den etablerade borgerligheten”. Olika roller, numera alltså kulturchef, men ständigt i centrum, ständigt stridbar, vissa skulle säga angreppslysten. Någonstans längs vägen, inte helt lätt att utröna när, omvärderar hon samtidigt sina egna övertygelser mycket kraftigt.

Jag hade svårt att hitta själva skiftet i boken. När blir egentligen tredje vägen-Karin radikala kulturchefs-Karin?

– 2010 kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen. Det är kaos inom Socialdemokraterna. Man gör ingen analys. Man förnyar inte den ekonomiska politiken. Man utmanar inte (dåvarande finansminister) Anders Borg över huvud taget.

– Samtidigt har vi ett Europa där generationer av unga går rakt ut i arbetslöshet och fattigdom på grund av eurokrisen. Det finns ingen kritik av det. Den svenska positionen, företrädd av Anders Borg och senare Magdalena Andersson, är att spanjorer och greker är lata och får skylla sig själva eftersom de inte har sparat i ladorna. De åren sitter jag på Aftonbladet och skriver ledartexter, och här växer glappet enormt. Är det någonting socialdemokratiska partier bör veta och förstå så är det ju vad utbredd arbetslöshet och fattigdom leder till. I stället sätter man sig på sina höga hästar och hyllar sin egen krispolitik, den berättelse som skapas på 90-talet. Det är en jättekonstig analys, väldigt kortsiktig.

Men är det inte så verkligheten ser ut? Sverige klarade kriserna på 00-talet för att vi hade lärt oss läxan 15 år tidigare och därför stod bättre rustade. De som inte gjorde det blev disciplinerade av marknaden. Så ser villkoren ut i en värld med öppnare gränser, särskilt för mindre länder.

– Sverige är ett litet land, det är klart att vi påverkas av spelreglerna runt omkring oss. Vi har fortfarande en stark och välfungerande statsmakt. Jag tror att frihetsgraden är mycket större än vad man trodde på 90-talet, att det är en myt från den tiden att vi inte har något nationellt självbestämmande alls. Man kan ju titta på den spanska socialistregeringen och inflationspolitiken som ett exempel på att man kan göra saker annorlunda, det är jättespännande. Eller Joe Bidens stora klimatpolitiska satsningar.

Rädslan för fascismen

Det stormar i Frankrike och de långa räntorna har stigit till höga nivåer. Är du rädd för en ny europeisk skuldkris – i praktiken en ny eurokris, alltså den som kanske mer än något annat tycks ha lett till att du omvärderade dina tidigare övertygelser?

– Nej, det är inte det jag är mest rädd för. Jag är rädd för fascism. Jag är till exempel jätteorolig just nu för vad som händer i Tyskland politiskt. Jag känner mig livrädd för det. Jag vet inte om USA finns kvar om 20 år. Framför allt tror jag att kapitalet behöver motkrafter för att demokratin ska kunna överleva. Och det tycker jag är väldigt tydligt just nu.