Fredrik Strage: Dopaminets makt och Robyns magi

Vi spelar in Mammons rike, EFN:s popkulturella finansmagasin, hemma hos mig. Min kollega Kristofer Andersson – som jag sedan nollnolltalet kallat Hipster-Kristofer eftersom han är oerhört trendkänslig – gästar avsnittet och får i slutet lägga en symbolisk köp- eller säljorder för något som han tror på eller vill varna för. ”Jag såg att Robyn ska komma med ett nytt album”, säger Hipster-Kristofer. ”Det tycker jag är bäst att vi säljer innan det kommit ut.”

Han har inte hört ett ljud från Robyns kommande skiva. Som så ofta kritiserar han något av teoretiska snarare än musikaliska skäl. Han älskar att med sin mjukt nonchalanta röst få mitt blod att koka av irritation. ”Jag uppskattade i och för sig Robyns senaste album”, tillägger han. ”Mest för att Fredrik hatade det.”

Det är inte sant. Jag gillade Honey som kom för sju år sedan och hade ett mognare och klubbigare sound än Robyns tidigare skivor. Men det var ändå ett antiklimax efter den explosiva hitparaden på den klassiska Body talk från 2010. När den kom bråkade Hipster-Kristofer och jag. Han tyckte att jag var tråkig som ville ta med Robyn på min lista över årets bästa skivor i DN. ”Vad vill du säga med din årsbästalista?” frågade han. ”Du vill uppenbarligen säga: ’Hej, jag heter Fredrik och är 107 år gammal. Jag gillar Robyn och har lika mycket personlighet som ett soffbord från Bolia.’”

Medan Hipster-Kristofer avfärdar Robyns kommande album i förväg är mina förhoppningar så höga att jag får gåshud bara av att fantisera om skivan. Och när första singeln släpps en vecka senare nämns just förväntningar i texten. Dopamine är döpt efter den signalsubstans som styr hjärnans belöningssystem. Den utsöndras när vi får – eller vet att vi snart kommer att få – en positiv känsla. Det är därför pirret och peppen inför något roligt ibland ger oss minst lika mycket glädje som det vi faktiskt längtat efter. ”Nothing’s ever going to taste just as sweet, as when it is just out of reach”, sjunger Robyn.

Dopamine är en kärlekslåt, men den fångar också millisekunden innan skeden bryter skorpan på en crème brûlée, ögonblicket när ljusen släcks och konserten startar, sommarlovets början. Temat förväntan har Robyn tidigare tangerat i electrorökaren Do it again som hon spelade in med den norska duon Röyksopp: ”And then it arrives, the moment before. The anticipation, you know it’s like mmm-mmmmmm. Wait for it, wait for the build up.”

Robyn är inte den enda popstjärna som nämnt dopamin de senaste åren. Taylor Swift, Ariana Grande och Kanye West har också berört dess effekt. Den tyska houseproducenten Purple Disco Machine (i Sverige mest känd för Benjamin Ingrosso-samarbetet Honey boy) fick en hit med låten Dopamine som säger: ”I’m loving the feeling of dopamine in my bloodstream, let it control me.”

Men att låta sig kontrolleras av dopamin är ingen bra idé. Samma substans kickar in när vi dricker, drogar eller skrollar bort våra liv. Liksom när vi spelar på kasino eller impulsköper aktier, bör tilläggas. Finansbolaget City Traders Imperium varnar på sin webbplats för ”dopamindriven handel” då man inte längre är metodisk och tålmodig utan gör affärer för att få emotionella kickar: ”Om de vill undvika dopaminfällan måste handlare skifta fokus från kortsiktig upphetsning till långsiktig enhetlighet.”

Jag har dock svårt att fokusera på något annat än min kortsiktiga upphetsning över Robyns Dopamine: dess sockervaddsfluffiga syntar, loopade ”dope-dope-dope”-takt och sång som gestaltar sprakande synapser. Jag är kanske bara ett soffbord från Bolia, men den här musiken infriar alla mina förväntningar.