Fredrik Strage: Kiss vill ha ännu mer pengar

Roadies eller roddare är rockens grovarbetare. De kånkar högtalare. De passar upp stjärnor med storhetsvansinne. De eskorterar groupies till logen för orgier. De får dricka slattarna i spritbuffén. De får hörselskador. Och de har dåligt betalt, särskilt om de jobbar för Gene Simmons som nyligen erbjöd fans chansen att bli hans roadie och personliga assistent för en dag. I jobbet ingick förmåner som en middag med Gene Simmons, en signerad elbas, en t-shirt, en hatt och ett backstagepass. Men det saknades uppenbarligen kollektivavtal eftersom roadien inte fick någon lön utan i stället skulle pröjsa 12 495 dollar.

”The ultimate Gene Simmons experience”, som erbjudandet hette, försvann när Kissbasisten nyligen ställde in resten av sin soloturné. Biljettförsäljningen gick trögt och tillräckligt många var inte sugna på att betala för att bli slav åt en 75-årig rockdemon. Samtidigt meddelade Kiss att de återförenas för en spelning på ett fankonvent i Las Vegas i november – bara ett år och elva månader efter att bandets End of the Road World Tour (deras andra avskedsturné) avslutades på Madison Square Garden.

Kentfansen som tyckte att idolerna ”svek” genom att ställa sig på scen åtta år och tre månader efter sin sista konsert kan trösta sig med att deras idoler inte är lika giriga som ”the hottest band in the world” (som Gene Simmons och Paul Stanley kallat sig). Kissfansen känner nog däremot en viss uppgivenhet – trots att de är luttrade. Kiss har ju alltid handlat om kommersialism. På sjuttiotalet förändrade de musikbranschen på samma sätt som Star wars förändrade filmindustrin: de visade att det var lika lukrativt att sälja tröjor, knappar, lunchlådor och leksaker som konsert- eller biobiljetter.

Gene Simmons sammanfattade sin syn på kreativitet och kapitalism när Billboard Magazine en gång frågade vad han tyckte om att artister släppte musik gratis på internet. Han svarade att orden ”gratis” och ”musik” inte ens borde få förekomma i samma mening: ”Det enda skälet till att guld är värdefullt är att vi har kommit överens om det. Guld har inget egentligt användningsområde, förutom att vi alla accepterar att det kostar en viss summa.”

Musik har alltså, enligt Kiss, inget som helst värde om den inte går att köpa och sälja. Även om sommarens återförening beskrivs som tillfällig – ett engångsgig vid sidan av deras kommande, Abbainspirerade avatarshow – har många blivit upprörda. ”Det här är ett nytt rekord för dem”, skriver Twisted Sister-sångaren Dee Snider på X. «Jag fattar inte att folk står ut med den här skiten. För mig är det en förolämpning.»

Andra påpekar att Gene Simmons sade följande i tidningen Rolling Stone strax före deras ”sista” konsert: ”Jag säger det klart och tydligt med handen på Bibeln: detta är sista gången vi uppträder med smink.”

Med andra ord uteslöt han inte att Kiss skulle kunna ställa sig på scen igen utan smink. (Dessutom är Chaim Witz, som Gene Simmons egentligen heter, judisk så en hand på Torahn skulle ha gett löftet mer tyngd.)

Hur som helst blir jag nyfiken på om Kiss tänker hitta på något mer utan sin makeup. Tänk om de vid sidan av sin avatarshow inleder en ny osminkad era likt den mellan 1983 och 1996. Det var en lika förvirrad som intressant period då bandet pendlade mellan floppar och fullträffar. Chansen att de ska skriva en ny Tears are falling, Unholy eller Who wants to be lonely (för att nämna tre osminkade favoriter) är nog liten, men med lite kreativ assistens från yngre låtskrivare – plus en hel del botox – borde de kunna leverera även på ålderns höst.