Fredrik Strage: Ingen vill vara Avatar

Sci-fi- och serieträffen Comic Con på Kistamässan är smockfull av fans som klätt ut sig till sina favoriter. Här minglar alver och orcher från Sagan om ringen, Mr Spock och resten av besättningen från rymdskeppet Enterprise i Star trek, nyexaminerade magiker från Hogwarts, pixlade pysslingar från Minecraft, ett myller av superhjältar från Marvels universum (Wolverine, Deadpool, Spider-Man med flera) samt konkurrenten DC (Batman, Wonder Woman, Harley Quinn med flera) plus givetvis stormtroopers, jediriddare och allsköns interplanetära oknytt från Star wars.

Men som vanligt kan jag inte upptäcka några figurer från de mest framgångsrika sci-fi-filmerna: Avatar och Avatar: the way of water, James Camerons 3D-epos som ligger etta respektive trea på listan över de mest inkomstbringande filmerna någonsin. Tvåa är Marvels Avengers: endgame och fyra Titanic (som också regisserades av James Cameron, men den märks inte på Comic Con, däremot ser jag en terminator från hans film med samma namn och en marinkårssoldat från hans mästerverk Aliens).

Hur många känner du som har Avatar som favoritfilm? Kan du citera någon replik? Minns du vad hjältarna heter? Att denna saga saknar fans är ingen ny spaning. Redan 2014 skrev Forbes om dess svaga popkulturella genomslag. Många trodde att det skulle förändras när den kraftigt försenade uppföljaren fick premiär 2022 (13 år efter den första, lika lång tid som det tog James Cameron att göra Terminator, Aliens, Terminator 2, The abyss, True lies och Titanic.) Och Avatar: the way of water sågs av en gigantisk publik som efteråt pratade om hur realistiskt det digitala vattnet såg ut. Sedan hade de inte så mycket mer att säga.

En effekt av Avatar var förstås 10-talets 3D-trend: under några år gick det inte att se ett stort Hollywoodspektakel på bio utan att betala extra för obekväma plastbrillor. Men det gjordes inga Avatar-plagiat. Snarare var de flesta som såg filmen överens om att den till stora delar var en kopia av Pocahontas och Dansar med vargar – fast med en blåhudad ursprungsbefolkning, vilket fick vissa att kalla den Dansar med smurfar. Att manuset lade ett postkolonialt perspektiv på människans utbredning i rymden borde ha tilltalat 10-talets wokevänster, men de tittarna störde sig samtidigt på att huvudpersonen var en vit man (om än rullstolsburen) som borde syna sina privilegier.

Hur som helst debatterade knappt någon det där. Avatar gav inte heller upphov till några mem i sociala medier och försäljningen av leksaker, tröjor och lunchlådor var blygsam jämfört med Star wars-kommersen. James Camerons anhängare säger att det är ett medvetet val eftersom han sysslar med konst – inte med något som kan förpackas i ett Happy Meal. Men om det inte funnits Star wars-leksaker skulle barn tälja pinnar för att få dem att se ut som ljussablar. Ingen leker, citerar eller älskar Avatar.

Bristen på fans ska inte tolkas som att det är dåliga filmer. Snarare tvärtom. Manus som inte riktigt hänger ihop – som Ridley Scotts Prometheus, JJ Abrams The rise of Skywalker och åtskilliga Christopher Nolan-filmer – leder ofta till att fans debatterar, kritiserar och funderar på olika forum. De två Avatar-äventyren är skickligt berättade men försvinner ur huvudet när man lämnar salongen. Den längsta Reddittråden om dem handlar om hur så sedda filmer har kunnat göra så litet kulturellt avtryck.

I december får vi återvända till planeten Pandora för tredje gången när Avatar: fire and ash går upp på bio. Det blir säkert succé även denna gång, men det känns som om jag håller på att glömma bort filmen redan innan jag sett den.