Frihet i en liten hink

Härom året reste jag runt i Sverige och reciterade Lana Del Reys poesi samtidigt som jag viftade med stjärnbaneret. Jag är svag för amerikansk patriotism. Jag får inte bara gåshud när Lana Del Rey inspireras av Walt Whitmans frihetstörstande dikter om Amerika, eller när Bill Pullmans president håller sitt 4 juli-tal i filmen Independence day. Jag blir till och med gråtmild av scenen i Rocky IV där en sönderslagen Sly Stallone fixar världsfred genom att vira in sig i amerikanska flaggan och sluddra: ”Everybody can change!”

Amerikansk nationalism är inkluderande och bygger på en idé om frihet – inte på etnicitet som dess europeiska motsvarighet ofta gjort. Så var det i alla fall innan Donald Trump tog över. Men trots att han gjort sitt yttersta för att demolera den amerikanska drömmen drabbas jag inte av genuin oro förrän en sommardag när jag sitter på KFC nära Centre Pompidou i Paris. Jag har beställt en rödvitrandig ”bucket” fylld med friterad kyckling, något av det mumsigaste den amerikanska masskulturen har att bjuda på: frihet i en liten hink. Då upptäcker jag att den inte innehåller några lår, bröst eller andra stora, saftiga kycklingbitar – bara torra så kallade strips och ett par futtiga hot wings.

Att Kentucky Fried Chicken utsätter konsumenterna för krympflation (när en produkt blir mindre utan att priset sänks) är kanske inte så konstigt. Men det känns som att något mer än bara deras meny krymper: jag drabbas av en apokalyptisk svindel. KFC tycks ha lika lite respekt för sin grundare Harland D Sanders som Donald Trump har för den amerikanska konstitutionen. Colonel Sanders, som han kallades efter att ha fått hederstiteln ”överste” av Kentuckys guvernör, skulle aldrig ha godkänt det här. Han var mån om att KFC:s kyckling skulle leva upp till sin slogan ”finger lickin’ good”, fingerslickande gott, och för att det ska fungera måste man kunna slurpa kött och frityr från lårbenen.

I sitt vita pipskägg såg Colonel Sanders ut som Uncle Sam och för oss fans är han en lika viktig symbol för USA. Att hans snabbmatsimperium slutar sälja rejäla kycklingbitar blir därför ett tecken på den västerländska civilisationens nära förestående kollaps.

Jag beger mig till en annan ikon för att stilla min oro: Frihetsgudinnan. Inte den i New York, alltså, utan den som är en fjärdedel så stor och placerad på Île aux Cygnes, Svanön, i Seine. Hon invigdes på 100-årsdagen av franska revolutionen: den 4 juli 1889, bara tre månader efter Eiffeltornet, och var en gåva från exilfransoser i USA. Likt den stora varianten, som Frankrike skänkte till USA för att fira 100-årsminnet av jänkarnas självständighet, var syftet att befästa vänskapen mellan de två länderna. En relation som prövats rejält det senaste året – inte minst när den franske EU-politikern Raphaël Glucksmann sade att USA borde lämna tillbaka Frihetsgudinnan eftersom landet ”valt tyrannernas sida”. ”Mitt råd till den icke namngivna politikern är att påminna om att det är tack vare USA som fransmännen inte pratar tyska”, svarade Donald Trumps pressekreterare.

Det börjar skymma när jag kommer fram till statyn som jag älskat sedan jag upptäckte den genom slutscenen i Roman Polanskis film Frantic. Jag har varit här massor av gånger, men den frihet som monumentet hyllar har aldrig känts så marginaliserad som nu. Frihetsgudinnan blickar västerut mot det stora landet där demokratin är hotad. Men hur många europeiska politiker pratar om frihet numera? Den borgerlighet som i Sverige hade ”frihet” som favoritord har ersatts av en auktoritär rörelse som bara talar om hårda tag.

På väg hem upptäcker jag, till min stora förvåning, att krympflationen på KFC inte är amerikansk: det är bara i Frankrike som kedjan slutat sälja stora kycklingbitar. Kanske finns det fortfarande hopp.