Fyra frågor och svar om knäckfrågan i fredsförhandlingarna
Knäckfrågan är det höganrikade uranet – men vad handlar det om? Och vad är det egentligen som USA vill?
EFN:s makroreporter Joakim Rönning svarar på fyra frågor om fredsförhandlingarna.
Varför är uranet så viktigt i förhandlingarna?
Iran har under lång tid – ända sedan innan islamiska revolutionen 1979 – haft ett kärnenergiprogram. Initialt drev en USA-allierad regim under Shah Reza Pahlavi programmet med Vita husets goda minne i ett försök att diversifiera landets energiförsörjning med kärnkraftverk. Efter revolutionen kom dock anrikning av uran att bli ett hot. Låg anrikning gör uranet användbart som kärnbränsle, medan högt anrikat iranskt uran endast antas kunna ha kärnvapensyften. Hotet med hög anrikning växte fram med tydlighet under tidiga 00-talet. USA och många av dess allierade ansåg att den auktoritära iranska regimen inte fick tillåtas skaffa kärnvapen, och det finns flera resolutioner där FN:s säkerhetsråd motsätter sig Teherans kärnvapenutveckling.
Under kriget som pågått sedan slutet av februari har kärnvapenfrågan varit en bärande premiss och används som en viktig förklaringsmodell för varför kriget inletts.
Vad är det USA vill?
Avväpna förmågan fullständigt. Först och främst kräver Trumpadministrationen att det höganrikade uranet skickas för säker förvaring i tredjeland. Detta ska ses som en kritisk faktor för att det över huvud taget ska gå att nå ett fredsavtal. Frågan är inte minst av stor vikt för Israel, som vid sidan av USA setts som en ärkefiende av regimen. Fram till sin död i en amerikansk-israelisk bombräd den 28 februari uttryckte ayatolla Ali Khamenei vid upprepade tillfällen att staten Israel ska förgöras och hans son, nuvarande ayatolla Mojtaba Khamenei, avviker inte från den linjen.
Ur Irans synvinkel skulle utförsel av lagret med höganrikat uran försvaga landets framtida ställning och förhandlingsposition, varför man sannolikt kräver stora säkerhetsgarantier i gengäld.
Har Iran tillräckligt anrikat uran för att utveckla kärnvapen?
Det vet vi inte. USA angrep flera av Irans anrikningsanläggningar under 2025, och då avbröts internationella atomenergiorganet IAEA:s inspektioner. Vid tillfället hade Iran mer än 400 kilo uran som anrikats till omkring 60 procent av isotopen uran-235. Detta bedömdes som teoretiskt tillräckligt för flera laddningar om det anrikades vidare till omkring 90 procent, vilket är kärnvapengrad. För kärnkraft behövs en avsevärt lägre anrikningsgrad, på drygt 3 procent.
Det krävs samtidigt ytterligare förmågor bortom det till 90 procent anrikade uranet i form av bland annat tillräckligt utvecklade missil- och sprängsystem. IAEA kan inte längre säkerställa hur stora Irans lager är, eller i vilken utsträckning anrikningsanläggningarna är fungerande. Osäkra underrättelsebedömningar har samtidigt rapporterats, med uppgifter om att Iran är omkring ett år från att ha ett färdigt vapen om ett kärnvapenbeslut skulle fattas.
Vad finns det mer för knäckfrågor i förhandlingarna?
Iran vill ha lättnad från de långvariga och kraftiga sanktioner som gjort landet till internationell paria och tyngt landets ekonomi genom att oljeexport och dollartransaktioner omöjliggjorts för Irans stat och företag. Teheran vill också ha tillgång till frysta medel. USA har sagt sig vara villiga att gå Iran tillmötes, men först efter att tydliga eftergifter från Iran säkrats i andra frågor – särskilt rörande det anrikade uranet och kärnvapenprogrammet. Övriga frågor som är väsentliga är också Hormuzsundet, där Iran vill ha bibehållen makt medan USA vill se fri sjöfart samt amerikansk önskan om avväpning av Irans regionala allierade, som den i Libanon verksamma Hizbollah-milisen.
