Grannarnas miljardaffär – från krismöte till succé

De tre paren som satt där runt bordet tidigt 2006 var bästa vänner i 30-årsåldern. Trots heltidsjobb, lantbruk att sköta och stundande småbarnsår, var de sugna på att starta företag tillsammans.

– Då började vi prata om att producera vårt eget bränsle, säger Charlotte Elander.

– Tänk att kunna odla raps på gården, och sedan köra traktorer och skördetröskor på giftfri diesel vi själva tillverkar. Det var en lockande tanke.

Dessutom var priserna på spannmål låga och bränslepriserna höga, kanske var det därför just den här idén fick bättre fäste än andra. Det har gått 20 år sedan den kvällen, och även om det nu är själva vägen som är mödan värd har nog inget av paren något emot målet som nåtts sedan dess.

Den där tanken vid middagsbordet är i dag företaget Energifabriken som har ett 50-tal anställda och en beräknad omsättning på 2,7 miljarder kronor i år.

– Förr brukade vi lite på skämt fråga oss om vi var ett riktigt företag nu. Vi är ju i grund och botten bara ett kompisgäng som jobbat hårt och haft roligt tillsammans. Men nu får man väl ändå konstatera att ja, vi är ett riktigt företag, säger Erik Jakobsson, gift med Charlotte Elander.

Barndomsvänner och grannar driver Energifabriken

Det är ett tajt gäng EFN möter på Energifabrikens huvudkontor i Linköping. De tre paren som drivit och ägt företaget sedan starten är David och Karin Varverud, Maria och Johan Mattsson samt då Charlotte Elander och Erik Jakobsson.

Varveruds har en gård på 320 hektar, Mattssons en på 220 hektar, båda ligger strax utanför Motala. Någon mil bort ligger Charlottes och Eriks 715 hektar precis innanför kommungränsen till Vadstena.

Johan, David och Erik är jämnåriga, har gått i samma skolor och byggt snögrottor ihop. David och Johan är dessutom sysslingar.

De tre paren har känt varandra sedan studietiden på lantbruksuniversiteten Ultuna och Alnarp. Eftersom lantbruken fanns i Östergötland var det dit paren flyttade runt millennieskiftet. De gifte sig, tog över gårdarna från sina föräldrar och började skaffa barn ungefär samtidigt som de fick idén till Energifabriken.

– Vi är en väldigt homogen grupp och det har varit en styrka för oss, säger Karin.

– Vi har alla lantbruk som måste skötas och vi har barn i samma ålder. Samtidigt som vi drivit Energifabriken har vi haft likadana utmaningar privat. Det har varit lätt att förstå varandra och hjälpas åt, säger Karin.

Som sagt, ett tajt gäng.

Utmaningarna med tillverkning av rapsdiesel

Men då, vårvintern 2006, när de började titta närmare på tillverkning av rapsdiesel, eller RME som det kallas, stötte de snabbt på utmaningar.

– Insikten var att tillverkningen behövde vara storskalig, en liten produktion hemma på gården skulle inte bära sig, säger David.

– Vi tittade på att bygga egen fabrik, men det skulle bli dyrt, så vi kände väl snart att tanken började tappa fart, säger Erik.

Rapsdieseln var dessutom långt från den enda företagsidén gruppen hade vid den här tiden. De testade bland annat att så gräsmattor, bedriva konsultverksamhet i Ryssland och tillverka skogsflis, men inget av projekten blev någon större framgång.

– Vi kom helskinnade ur allt det där, och så här i efterhand kan vi se att vi tog rätt beslut tillsammans, säger Johan.

– Det har hela tiden funnits en styrka just i gruppen, att vi gör allt tillsammans. Vi rättar in oss i ledet efter de gemensamma besluten. Blir det dåligt så tar vi den smällen tillsammans, blir det bra så tar vi framgången tillsammans, säger Erik.

Överraskande bidrag

Kanske hade hela RME-projektet självdött om de inte trillat över det statliga stödet Klimatinvesteringsprogrammet, eller Klimp som det kallades. Det var ett investeringsstöd som skulle hjälpa kommuner, kommunala bolag och andra aktörer att minska utsläppen av växthusgaser.

– Vi förstod att ett litet bolag som vårt var en udda fågel i sammanhanget, men vi hade ju inget att förlora. Så vi skrev att vi ville bygga en fabrik för 12 miljoner kronor och behövde 2,5 miljoner i bidrag, sedan skickade vi in ansökan och tänkte inte mer på saken, säger Erik.

Inte förrän Eriks telefon ringde en dag på jobbet i maj 2006 och en myndig röst förklarade att de hade tilldelats de där miljonerna i stöd.

– Då fick vi ha ett krismöte. Vi insåg att vi måste våga satsa på rapsdiesel, för om vi inte gjorde det nu, när skulle vi göra det då?

Sedan ringde lokaltidningen Corren och bad om en intervju.

– Jag kommer ihåg när jag gick ut och hämtade tidningen dagen efter. Vi var enda bilden på omslaget. Det var roligt, men också lite stressande att se sig själv på bild där man lovar en massa saker, säger David.

Men är man nu på lokaltidningens förstasida måste man såklart leverera, så David och Erik sade upp sig från sina jobb och blev Energifabrikens första anställda.

En ny vändning

Det gick inte riktigt som de hade tänkt sig.

– Det där måste vara statens billigaste miljöinvestering någonsin. I slutändan tog vi knappt ut en krona, säger David.

För någon RME-fabrik blev det aldrig i Östergötland. I stället upptäckte de hur billigt man kunde köpa RME från bland annat Baltikum. Och med det kom en annan insikt.

– Problemet låg kanske inte i att tillverka rapsdiesel, utan att sälja den, att få företag att förstå hur det fungerar och börja våga använda det, säger Charlotte.

Det dröjde till 2007 innan bolaget fick sin första betalande kund. I takt med att Energifabriken blev bättre på att sälja och förklara för transportörer och transportköpare hur rapsdiesel fungerar, växte företaget.

De fick en del hjälp på vägen också. David och Erik gick en entreprenörsutbildning kallad Connect, där det utlovades att företagen som deltog skulle gå från 20 till 200 miljoner i omsättning under utbildningens två år.

– Exakt det hände också. Den stora insikten vi fick med oss var att vi behövde leva som vi lärde, säger Erik.

På de tre gårdarna kördes redan de flesta traktorer och skördetröskor på RME, men det räckte inte.

– Vi ställde om så att alla fordon, även våra bilar kördes på rapsdiesel. Vi skaffade gröna elabonnemang och ställde krav på våra leverantörer att köra på biodiesel. Det blev en trovärdighetsfråga, för om våra små gårdar kunde klara allt det här, då kunde alla andra också, säger Karin.

Traktorrally med LO-basen

År 2010 flyttade bolaget från den lilla skrubb i Skänninge man dittills haft som kontor till ett kontorshotell i Linköping där verksamheter med miljöinriktning huserade. Bland dem fanns den regionala utvecklingsenheten Energikontoret Östergötland.

– När de fick höra att vi hade ställt om våra tre gårdar till rapsdiesel blev de eld och lågor, säger Maria.

Så Energikontoret byggde en hel informationskampanj på Energifabriken och de tre familjegårdarna. Det blev Sverigeturné, en bok – och ett stort genomslag.

– Jag tror vi hade 30 studiebesök per gård under de där åren, säger Johan.

Resultat och omsättning för Rubisco AB (Mkr)

Karin fick prata rapsdiesel med Marit Paulsen i programmet Klotet i P1 och medverka i två statliga utredningar. Dåvarande energiminister Anna-Karin Hatt besökte gårdarna och LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson körde traktorrally på RME tillsammans med landshövdingen Elisabeth Nilsson på Karins och Davids gård.

Från början hade de sex vännerna försökt tona ned sin bakgrund som lantbrukare. Nu förändrades det.

– Att sitta hos en kund och säga att jag körde till mötet på RME och att min skördetröska som kostar fyra miljoner och aldrig får stå still under skörden drivs av RME var ju ett starkt säljargument, säger Charlotte.

Äntligen en fabrik

År 2014 ändrades skattereglerna för HVO, en biodiesel tillverkad av restprodukter.

Energifabriken var snabb med att börja importera och sälja bränslet. Även då lyckades bolaget med något av pr-kupp, när de hjälpte ett transportföretag i Motala att ställa om hela flottan till att köra på RME, HVO och biogas. Transportören blev Årets företag i Motala och samtidigt landets första åkeri utan fossila bränslen.

– Under några år blev vi nästan synonyma med HVO i transportvärlden. Det var Energifabriken man ringde om man ville köpa eller veta något om HVO, säger David.

År 2018 fick så bolaget till slut sin egen RME-fabrik, men då genom att förvärva bolaget Ecobränsle i Karlshamn. Köpet innebar nästan en fördubbling av omsättning och antalet anställda. Då ändrade man även lite i företagsstrukturen och startade ett ägarbolag kallat Rubisco AB.

Det har blivit fler bolagsförvärv sedan dess, och fler ska det bli.

– Det är kul att se bolag man köper utvecklas, och både företagen vi köper och Energifabriken som helhet utvecklas när man lär av varandra, säger Erik.

Kurvorna fortsätter att peka uppåt. Att det är en volatil energimarknad med stigande priser och logistiska utmaningar för fossila bränslen, driver på utvecklingen mot alternativ som RME och HVO.

– Det är en stor osäkerhet på marknaden och man vet ju knappt på kvällen vilka priser det ska vara när man vaknar på morgonen. Men jag tycker vi klarat det bra och lärt oss att gilla läget. Vi sover gott på nätterna, säger Charlotte.

Nu är det nedförsbacke

Att driva upp ett företag från noll kronor i omsättning 2006 till 2,7 miljarder 2026 är onekligen en bedrift, men man skulle kunna argumentera för att bibehållen vänskap genom åren är minst lika stor. Vad är hemligheten?

– Det finns flera, men en är att vi pratar mycket med varandra om allt. Inget ämne är förbjudet, säger Charlotte.

– En annan nyckel är att vi är prestigelösa, det finns inga krav på att alltid vara perfekt. Har man missat att ringa någon eller göra något man borde så är det okej att berätta, säger Erik.

Vännerna arbetar också med ett tydligt ägardirektiv. Alla ska alltid veta vilka mål som gäller. Och sist, men inte minst, finns ett aktieägaravtal.

– Det var tack var ett råd från vår kloka revisor som vi fick det plats så tidigt. Där har vi slagit fast vad som gäller om någon vill hoppa av eller någon skulle skilja sig. Vad som än kan hända, så har vi redan direktiv för det, säger Karin.

Framtiden då, är det dags att börja fundera på exit eller att släppa på gasen?

– Nej, absolut inte, säger Charlotte.

– Nu är det ju nedförsbacke. Barnen börjar bli stora, bolaget går bra, vi ser mängder av affärsmöjligheter och har fortfarande roligt tillsammans. Varför skulle vi inte fortsätta som vi gör, säger Karin.