Gyllenhammars bitterhet – rivaliteten till Wallenberg: ”Dragkamp och lockelse”

På 1980-talet var han Sveriges mest beundrade man. Nio år i rad toppade PG Gyllenhammar listan över vem svenskarna såg mest upp till. Som vd för Volvo var han en karismatisk och självlysande gestalt i offentligheten. Allra störst var han så klart i hemstaden Göteborg, där han ledde stadens största industri ute på Hisingen. Samtidigt växte journalisten Kristina Hedberg upp på en skärgårdsö inte långt därifrån.

– I mina första minnen av honom ser han nästan ut som en tecknad gubbe. Som megakändis i Göteborg framstod han som en karikatyr. Så för mig var han länge en ganska tvådimensionell figur. Jag visste att PG var chef och att han inte var som alla andra chefer. Men vad det faktiskt innebar förstod jag först senare.

Författardebuten är långt ifrån första gången Kristina Hedberg berättar om PG. De träffades första gången 2011 på SVT, när hon var programledare för Min sanning. Boken PG: en saga med extra allt är resultatet av den efterföljande 15 år långa kontakten som hon upprätthöll med den ikoniske industriledaren. Det är en berättelse om en verklig man vars liv ibland tog rent sagolika vändningar:

– PG hade en förmåga att se förbi det vardagliga, säger hon. Att vara visionär, modig och inte så rädd för vad andra tyckte. Och så hade han förstås sin charm. En omedelbar charm som kunde få en tv-publik att falla. Många blev tjusade av den där attraktionskraften, men han kunde också vara kall och svår att komma nära. När en person inte längre var hans flavor of the day kunde han bli både elak och hård.

När hon lärde känna PG Gyllenhammar hade han sedan länge lämnat Volvo. Även om han fortsatte arbeta för fullt hade mannen hon intervjuade ett långt yrkesliv att se tillbaka på. Trots att han var så hyllad och beundrad under stora delar av det var han själv ofta besviken på sin egen gärning.

– Han brukade säga att ingen har väl misslyckats lika många gånger som jag, berättar hon. Han kunde radda upp allt som inte hade gått vägen. Han ville, men fick inte, gå ihop med Saab eller Renault. Han ville också få till stånd affären där norska staten skulle bli delägare i Volvo i utbyte mot olja. Det där pratet kunde uppfattas som koketterande. Men innerst inne tror jag att det fanns en bitterhet.

Rivalen Wallenberg

En hel del av den bitterheten riktades mot en annan fantom i svenskt näringsliv: familjen Wallenberg. För PG Gyllenhammar representerade de ett protektionistiskt Stockholmskapital som var beredda att gå över lik för att bromsa en göteborgares framfart.

– PG och familjen Wallenberg var väldigt olika. Medan PG var vd och förvaltare var familjen Wallenberg ägare. Deras devis att verka utan att synas är diametralt motsatt hur PG arbetade. Så det fanns både en dragkamp och en lockelse. Under en period fördes det samtal om att PG skulle börja jobba för Wallenberg. Jag tror att de också såg något de kunde kapitalisera på i hans karisma.

I boken får läsaren följa PG Gyllenhammar från uppväxten i Göteborg till prestigefyllda uppdrag och möten med mäktiga människor. Han lärde känna Olof Palme och umgicks med både Kjell-Olof Feldt och Ingvar Carlsson.
Men när han själv gav sig in i politiken var det inte socialdemokratin som lockade. Präglad av uppväxten i det liberala Göteborg var det Folkpartiets propåer han svarade ja på. När han på 1980-talet satte sig i deras styrelse såg flera partimedlemmar en blivande statsminister i honom.

– Många såg honom som en person som likt Olof Palme kunde representera Sverige i de stora sammanhangen, säger Kristina Hedberg. PG var lockad av att påverka samhället och hade massor av politiska idéer. Företagens bokslut var aldrig det som intresserade honom mest. Han brann för miljö, arbetsmiljö, infrastruktur, demokrati, yttrandefrihet, kultur … Men han var ju inte en föreningsmänniska, så han passade dåligt i politiken. Att sitta i sammanträdesbänkar och hålla i protokoll gav honom stora klådan.

Karriären i Folkpartiet blev kort. Men de starka liberala värderingarna behöll PG Gyllenhammar livet ut. Sverigedemokraterna kallade han utan undantag ”fascisterna”. Att hans gamla parti våren 2026 hade låtit meddela att de kan tänka sig att sitta i regering med dem tror hon inte hade tilltalat honom.

– PG var mer ”woke”. Att han inte gillade SD handlade inte bara om motstånd mot rasism. Han såg också andra kvävande strukturer i deras politik. Hans värderingar handlade om yttrandefrihet, individens frihet, allas rätt att vara den man vill. Där stod han otroligt långt ifrån den konservativa ideologi som dagens SD representerar.

PG Gyllenhammar blev 89 år och dog i november 2024. De sista åren tillbringade han i Kanada, dit han flyttat med sin tredje fru Lee och deras gemensamma dotter. Kristina Hedbergs bok börjar där, i en uppslitande scen på det vårdboende där PG var inskriven den sista tiden. Han, som var känd för sitt skarpa intellekt och vidlyftiga visioner, drabbades mot slutet av livet av demens.

Infekterad familjekonflikt

I anslutning till sjukdomen uppstod även en spricka i familjen. När han dog var relationen mellan honom och den nya familjen å ena sidan och barnen från det första äktenskapet å den andra så infekterad att det till och med fanns ett besöksförbud utfärdat mot några av dem.

– Det är sorgligt att det slutade som det gjorde. Mitt intryck är att PG tyckte att det var smickrande att få börja om på ny kula, med ny fru och ett nytt barn. Rubrikerna om att han blev pappa vid 81 tyckte han var jätteroliga. När de flyttade till Kanada blev banden till det gamla livet svagare, samtidigt som han drabbades av demens. Jag tänker att det måste ha funnits en enorm ensamhet i det, säger Kristina Hedberg.

Mer än ett år efter hans död tror hon att hon är klar med att skildra PG Gyllenhammar. Men lösa trådar finns fortfarande som behöver knytas ihop om sagan ska få ett slut. Hans aska har ännu inte kommit i jorden. Bara en kändistät minnesgudstjänst i Stockholm har ägt rum. Turerna kring kvarlåtenskapen är heller inte avslutade. Många svar ligger dolda under mängder av juridiska dokument.

Mannen som gäckade hela svenska folket med sin dragningskraft och pondus fortsätter att förbrylla även efter sin död. ”Tror ni att han ligger stilla i sin grav?”, skriver Kristina Hedberg. Svaret är nej.

– Jag tror att det finns ett sug i vår tid efter många av de ingredienser som PG stod för: en person som tar plats med ett budskap om att våga öppna gränser i samhället och försöka göra gott för andra. Även om han kanske inte alltid var så bra på att hantera sina egna mellanmänskliga relationer.