Per Andersson: ”Jag är journalist i själ och hjärta”

Hur ser en riktigt bra lässommar ut för dig?

– Under säsongerna läser jag bara nyutgiven facklitteratur, eftersom en av mina roller på Kulturnyheterna i SVT är att vara fackbokskritiker. På sommaren läser jag allt annat än det: jag har ett projekt att läsa in mig på nyare svenska romaner men också äldre fackböcker och tidskrifter. Just nu är jag inne i en av mina återkommande poesiperioder, så jag har bullat upp med en hel hög diktsamlingar – nytt svenskt och amerikanskt 60 och 70-tal – som jag ska dyka ner i. Och en bunt poesitidskrifter. Det är ett roligt fält: helt fritt från nyttoaspekter och på tvärs med det mesta.

Läser du alltid ut böcker, även om du inte tycker om dem?

– Nej!

Lyssnar du på ljudböcker?

– Nix. Jag har svårt med poddar också, de är ofta så tuggiga. Så i skiftet till ljud är jag inte alls i takt med tiden.

Vilken är den bästa biografi du har läst?

– Jag är inte en inbiten biografiläsare – och min bok om Jan Stenbeck är väl inte direkt en renodlad biografi utan mer en berättelse om ett skeende med en mycket stark huvudperson. Men självbiografiska böcker där det finns en riktigt stark karismatisk röst har betytt mycket för mig, inte minst stilistiskt som en inspirerande liksom torr och salt muntlighet i skrivandet som jag tycker väldigt mycket om. Som Intelchefen Andy Groves Only the paranoid survive, jazzmusikern Charles Mingus Beneath the underdog där formen är att han berättar sin historia för sin terapeut, rätt briljant. Och Ross Russells Charlie Parker-biografi Bird lives! som lyckas vara både lärorik och en besinningslös modernistisk hjältesaga. Och förstås Ernest Thiels underbara Vara eller synas vara som nog gav mig rätt mycket av en ton och en känsla som jag försökte ha med mig när jag skrev Jan Stenbeck-boken – liksom vild och belevad på samma gång.

Skulle du säga att arbetet med Stenbeck förändrade dig?

– Rätt mycket, tror jag. Jag utvecklade en blick för hur makt skapas, förvaltas och utövas som jag haft med mig i arbetet som journalist sedan dess. Jag fick också en insikt i näringslivets självbild och syn på sin roll i samhället som var ny för mig – min släkt är klassrest arbetarklass och jag hade växt upp med andra berättelser om landet och vem som byggde det. Några av Jan Stenbecks mer generella idéer har jag också burit med mig: att det är dåligt att inrikta sin energi på att undvika misstag och dumt att tänka ut detaljer i förväg. Och så fick jag en rätt sund självkänsla: när jag anstränger mig kan jag få till det, haha.

Efter Jan Stenbeck – finns det någon annan person du skulle vilja skriva en biografi om?

– Nja. Jag höll på ett tag med Olof Palme men misslyckades. Jag lyckades inte hitta någon etablerad bild att ändra på, att skriva emot och ta spjärn emot. Jag är ju verkligen journalist i själ och hjärta. Finns inte målet att ändra på någon konventionell sanning är det inte värt mödan att skriva en bok om det.

Hur står sig svensk facklitteratur i dag?

– Rätt bra tycker jag. Det har varit mycket gnäll om ”fackbokens kris” men det är ju bara fackbokens variant av samma kris som all ambitiös massmedial kommunikation genomgår: folk kollar på Tiktok i stället. Jag tycker den svenska facklitteraturen lyft rejält sedan ungefär 2010-talet eftersom ett antal vitala nya förlag – Volante, Fri Tanke och i viss mån Mondial – etablerat en modern och frisk idé om vad icke-fiktiv litteratur är och kan vara. De har rätt framgångsrikt drivit bort den gamla mossiga synen på facklitteratur som trivsam vitterhet – även om det idealet fortfarande styr Augustjuryn, haha – och drivit fram en ström av böcker som mer siktar på angelägenhet, utmaning och skärpa. Det stämmer också bättre med mina egna kritikerideal, så det har varit en rolig tid att recensera!

Om du fick sätta en enda bok i händerna på en 17-åring – vilken skulle det bli?

– Jag gav The catcher in the rye till min bonusson när han fyllde 15. Den betydde enormt mycket för mig som tonåring – kanske samma slags tröst som andra fått av att lyssna på The Cure: du är inte ensam om att vara ett ufo. Annars är en bra kandidat kanske Tobias Wolffs självbiografiska This boy’s life: a memoir. Det är en fantastisk berättelse om hur han tar sig igenom en riktigt dålig uppväxt med hjälp av desperat kreativitet och förtvivlat mod. Rolig bok dessutom.

Vilken företagsledare tror du kommer att beskrivas som vår tids Jan Stenbeck om 30 år?

– Ingen alls tror jag, för vi är inte i ett sådant skifte från en världsbild till en annan. Nu är vi redan stabilt över i den nya tiden: Daniel Ek kan starta Spotify men det är ingen som tappar hakan över det, folk går inte runt och pratar besatt om vad hans framgång säger om vår tid och vårt samhälle för det ligger helt i linje med den vedertagna verklighetsbilden.

De stora existentiella skiftena nu tror jag mer ligger inom politiken, där vi kanske är mitt i språnget från 1900-talet först nu. Hur vi ska förhålla oss moraliskt och politiskt till denna nya tid, hur långt vi ska gå i de nya möjligheterna. I det fältet finns hur mycket som helst kvar att skriva.

Arbetar du med någon ny bok eller något nytt projekt just nu?

– Faktiskt! Jag arbetar rätt intensivt på en lång kärleksdikt, eller snarare relationsdikt, om min fru – vi gifte oss i sommar! – och mig. Jag börjar bli rätt säker på att jag själv tycker det är kanonbra, men det ligger rätt långt ifrån det rådande idealet inom bokutgiven svensk poesi. Mer i linje med amerikansk 60 och 70-talspoesi – och svensk för all del – det som är min typ av poesi: direkt, berättande, som musik med stark melodi och feta harmonier, haha. Vi får se hur det går, men jag har börjat ta det på allvar. Och sedan har jag en idé om en farsroman om min korta tid som misslyckad nöjeschef på Expressen. Jag har en början som är rolig, det skulle kunna bli en kul bok. Misslyckanden är generellt de bästa historierna, något som både författare och sommarpratare beklagligt ofta glömmer bort, haha.