Henrik Mitelman: Viva Italia – revanschen är här
Italien var länge euroområdets sorgebarn. När Giorgia Meloni tog makten befarade marknaden det värsta. Nu är läget ett annat. Hon hyllas och Italien bedyras.

FLORENS. Pigs! Akronymen för Portugal, Italien (ibland Irland), Grekland och Spanien användes flitigt under skuldkrisen 2011–2012. Värst var läget för Grekland med skenande statsskuld och en dysfunktionell ekonomi. Även Italien fick sin beskärda del av verbal förödmjukelse och pisk av marknaden. Skillnaden mellan låga tyska statsobligationsräntor och de italienska bara vidgades, och det med all rätt. Om EMU skulle falla så borde italienska statsobligationer möta ett rejält säljtryck.
Resten är historia efter att ECB-chefen Mario Draghi tydliggjorde att han skulle göra ”whatever it takes” för att hålla ihop det hela. Med retorik kommer man långt, men också med lite gratis pengar. Italien med flera fick lösa sin skuldkris genom att låna ännu mer pengar. Så brukar det bli.
Bandet spolas fram tio år och Giorgia Meloni väljs år 2022 till premiärminister för ett parti som har bruna neofascistiska rötter. I valkampanjen flörtade hon med euroskeptiker, och kopplingarna till Vladimir Putins Ryssland var omfattande. Ännu en eländig italiensk populist – och denna gång med bruna fingrar – gjorde ingen glad. Men så här några år senare visar det sig att hon har spelat sina kort rätt. Med Vladimir Putin har hon brutit och den där EU-negativa retoriken har tonats ned. Hon har blivit en lojal EU-medlem. Dessutom har hon Donald Trumps öra, vilket kan vara fördelaktigt. Hon kysser ringen, så som alla måste göra i dessa dagar, men lyckas få gehör för det som är viktigt för Italien. Gott så.

På hemmaplan har Italien, till skillnad från Frankrike, minskat budgetunderskotten betänkligt, trots usel tillväxt och fortsatt begränsad produktivitet. Det är imponerande. Resultat: italienska statsobligationsräntor på samma nivå som de i Frankrike, för första gången i mannaminne. Och med denna mer ansvarsfulla finanspolitik kan man äntligen fokusera mer på de delar av Italien som verkligen fungerar, och som har gjort det i urminnes tider, inte minst i Lombardiet med sin extremt framgångsrika huvudstad Milano. Här finns några av Europas mest lönsamma företag.
Parallellt har Italien lockat till sig riktigt rika utlänningar för att de i sig gör under för ekonomin. De startar företag och – om inget annat – håller uppe den lokala krogen och kemtvätten. En relativt sett låg klumpsummeskatt har fått en del att fly från Storbritannien och Norge, som har den mest kontraproduktiva förmögenhetsskatten, men även en del svenskar har tagit chansen. Experimentet har slagit väl ut – ringarna på vattnet är tydliga. Men politikens vägar är krokiga och inte helt logiska, och trots det lyckliga slutresultatet har Giorgia Meloni nu tvingats att begränsa de förmånliga villkoren för världens rikingar. Vi får se vad det får för konsekvenser för ekonomin framöver.
De svenska kopplingarna med Italien är omfattande.
Den 22 oktober har Giorgia Meloni varit premiärminister i tre år. Om två år, när nästa val går av stapeln, har hon suttit en hel mandatperiod, något som bara Silvio Berlusconi lyckats med under efterkrigstiden.
De svenska kopplingarna med Italien är omfattande. Handelsutbytet är begränsat till cirka 3 procent av svensk export, men det döljer viktiga delar, som att en mängd svenska företag har dotterbolag eller djupa samarbeten med företag norr om Rom upp till den schweiziska gränsen.
Allt är inte frid och fröjd – näringslivet hämmas av extrem byråkrati och korruption på ett sätt som vi svenskar har svårt att ta till oss. Här i Florens träffar jag en företagsledare som resignerat talar om hur hopplöst det är att driva bolag i Italien. Just nu strider han mot en facklig organisation som försvarar en medarbetare som flagrant brutit mot lagen. Facket opponerar sig med argumentet att alla ju gör så. Vi kan skratta åt galenskapen, men han gör det inte.
Trots alla hinder klarar sig små och medelstora industribolag väl, särskilt i norr. Och visst är det symtomatiskt att vissa regioner, inte minst Lombardiet, är rikare än Sverige. Nationen Italien har betydligt större skulder, men hushållens skuldbörda är liten och förmögenheterna omfattande. Vackert är det också. Man får ta det onda med det goda.
KÖP
3-3-3-3. Kanske är det så Donald Trump vill ha det. 3 procents underskott, 3 procents ränta, 3 procents inflation och 3 procents tillväxt. En svensk fondförvaltare säger: ”Ja men då blir det 33 procent upp på börsen nästa år!”
SÄLJ
Den svenska aversionen mot flyget. Hur ska flyginnovationerna komma om alla trängs på dysfunktionella tåg? Världen går i annan riktning, men Sverige står kvar på perrongen. Bromma flygplats – jag saknar dig!
