Historien ger inga tydliga svar – men varnande exempel

Donald Trumps vallöfte 2016 om att ta hem soldaterna och avsluta eviga krig fick snabbt ge vika för en mer traditionell amerikansk maktprojektion när han den 8 maj 2018 rev upp kärnenergiavtalet JCPOA och ersatte diplomati med sin doktrin om maximaltryck. Sanktionerna var tänkta att kväva Irans ekonomi, men ledde framför allt till att knyta USA:s och Israels säkerhetsintressen ännu närmare varandra, eftersom båda såg samma hotbild, och fördjupade sitt samarbete för att motverka den.

När de första bomberna föll över Fordo och Natanz för några veckor sedan stod Washington inte längre i bakgrunden som logistikpartner, utan ledde insatsen med bunkerbomber och en ubåt av Ohioklassen som avfyrade Tomahawkrobotar mot Isfahan. Donald Trump beskrev insatsen som en dödsstöt mot mullornas atomdrömmar, medan Pentagon bedömer en försening på 1–2 år, medan flera IAEA-experter talar om månader. Oenigheten belyste en djup konflikt. Är hårda militära insatser nödvändiga för att stoppa hot, eller riskerar de att starta en oändlig spiral av våld och motangrepp?

Förespråkare av angreppet framhåller att varje månad av fördröjning skapar förhandlingsutrymme och avskräcker andra regionala aktörer från att starta egna program. Kritiker påpekar att just frånvaron av trovärdiga diplomatiska kanaler ökar incitamentet för Teheran att sprinta mot ett kärnvapen snarare än att avveckla sitt program.

Historien ger inga entydiga svar, men den erbjuder varnande exempel. När Israel 1981 förstörde Iraks halvfärdiga kärnreaktor Osirak fördröjdes Saddam Husseins kärnvapenplaner, men angreppet ledde också till att Irak spred sin kärntekniska verksamhet och lade den djupare under jord.

När Israel 2007 bombade syriska Deir ez-Zor slog man förvisso ut en möjlig anläggning för plutoniumproduktion, men Damaskus och dess allierade fick samtidigt lärdomar om hur nästa anläggning kan göras ännu svårare att upptäcka. Stuxnetangreppet 2010, som många bedömare tillskriver ett israeliskt-amerikanskt samarbete, förstörde centrifuger i Natanz och gav några års andrum. Iran svarade dock genom att stärka sitt cyberförsvar, bygga fler, mindre anläggningar och efter ytterligare sabotage 2021 flytta de känsligaste stegen djupt under Zagrosbergen samtidigt som man installerade snabbare centrifuger. Därmed har varje israelisk framgång paradoxalt nog blivit en drivkraft för Irans tekniska uppgraderingar och ökad motståndskraft.

Men även detta mönster är dubbelbottnat. Osirakslaget bidrog till att Irak dämpade sina ambitioner efter Gulfkriget, och Stuxnet gav världens underrättelsetjänster värdefull inblick i iranska processer.

Israels egen erfarenhet av blixtanfall, inte minst från de inledande syriska och egyptiska slagen under jom kippur-kriget 1973, har format en handlingsprincip om att alltid slå först. Den doktrinen motiverar förebyggande insatser mot Irans kärnvapenprogram, men den driver också en regional kapprustning. Ju mer Jerusalem litar på klippa-gräsmattan-taktiken, attackera innan motståndet blir för starkt, desto mer tvingas Iran att flytta sin kärntekniska verksamhet under jord, sprida den till fler platser och dölja hur långt man egentligen har kommit. Den senaste attacken byggde på alla dessa erfarenheter men skilde sig genom att USA deltog öppet. Det var inte längre Israels hemliga flyganfall med Washington som en tyst vapendepå. För Saudiarabien och Förenade arabemiraten, som fruktar både ett kärnbeväpnat Iran och ett okontrollerat oljepris, blev den öppna amerikanska rollen ett tveeggat svärd. USA:s närvaro garanterar kortsiktigt skydd men riskerar långsiktigt att dra Gulfstaterna ännu djupare in i en konflikt de inte styr över.

Tydlig amerikansk inblandning fick Irans parlament att avsluta allt samarbete med IAEA. President Masoud Pezeshkian skrev under lagen och stängde därmed dörren för internationella inspektörer som tidigare fungerat som marknadens barometer för hur mycket uran som faktiskt bearbetades. Utan en sådan kontroll övergår fakta i spekulation, och spekulation prissätts alltid dyrt.

Redan innan marknaderna öppnade efter attacken varnade Riksbankens direktion i sitt penningpolitiska protokoll den 17 juni för att den geopolitiska eskaleringen i Mellanöstern hade pressat upp oljepriset – och att ett avbrott i Irans leveranser kunde leda till mycket kraftigt stigande oljepriser. Effekten syntes omedelbart i olje- och fraktmarknaderna. Brent steg från drygt 70 till 78,5 dollar per fat under de timmar då bomberna föll, och sjönk drygt sex procent till 67 dollar per fat efter Donald Trumps självpåtagna vapenvila, och steg igen när Jerusalem och Teheran anklagade varandra för nattliga drönarattacker. Containerrederier som Maersk och Hapag-Lloyd bedömde Röda havet som för riskabelt och styrde runt Godahoppsudden, en omväg som lade på upp till en miljon dollar i bunkerolja och över tio dagars längre transit mellan Kina och Göteborg.

För svensk industri har det blivit uppenbart att energipriser numera innehåller en inbyggd konfliktpremie, att logistik som förlitar sig på Suez utan reservplan är rena rouletten och att kronans kurs snabbt kan svänga från riskaptitstärkning till flykt. Vissa ser en motverkande effekt eftersom höga frakt- och energikostnader driver investeringar i närproduktion och gröna bränslen, vilket på sikt kan minska importberoendet av just Mellanöstern.

Trumpadministrationen motiverar sin hållning med fred genom styrka och anser att begränsade bombningar är en billigare, snabbare säkerhetsåtgärd än långa förhandlingar. Kritiker påpekar att USA då förlorar sin trovärdighet som medlare genom att alliera sig för nära med Israel. De menar också att Iran inte utgjorde något akut hot, och att ett tålmodigare tillvägagångssätt utan israeliska villkor hade kunnat bevara inspektionerna och ge Iran anledning att avstå från kärnvapenutveckling.

Den politiska motsättningen i Washington är dock mest ett eko av tidigare rundor i samma debattcykel. Republikaner framhåller att ingen stat som lyckats nå kärnvapentröskeln, exempelvis Nordkorea, har bombats därefter, vilket gör tidig handgriplighet rationell. Demokrater kontrasterar mot den läxa JCPOA gav. När ekonomiska incitament kombinerades med inspektioner frystes Irans program på ett sätt som bomber inte åstadkommit. Med inspektörerna utvisade och Iran djupt misstänksamt mot nya avtal lutar även skeptiker nu åt att nästa amerikansk-israeliska anfall bara är en fråga om tid, vilket i sin tur stärker Irans logik att skaffa ett pålitligt avskräckningsmedel innan nästa bomb landar.

Den dag Donald Trump rev JCPOA definierades ekonomiskt tryck som otillräckligt och militärt våld som den logiska sista utvägen. När USA blev en direkt part i luftangreppen gick konflikten från en regional nivå till en permanent global riskfaktor. Oljemarknaden, containerrederierna och svenska industriplaner bekräftar redan att priset för bristen på insyn och den nya beredvilligheten att trycka på avtryckaren mäts i volatilitet som letar sig in i varje energifaktura och varje försörjningskedja världen över. Osirak, Deir ez-Zor, Stuxnet och sabotagevågen mot Natanz visar att överraskningsattacker kan sätta klockan tillbaka men också vrida den framåt mot djupare tunnlar, snabbare centrifuger och en framtid där risken för en iransk sprint mot ett egentligt kärnvapen aldrig har varit större. Frågan är därför inte bara hur många månader Irans centrifuger försenas utan hur många vägar bort från vapenvägen som fortfarande står öppna och vilka aktörer som har både vilja och trovärdighet att leda dem.