Hotet mot Trumps plan: Europeisk finansbomb
President Donald Trumps återkommande utspel om Grönland har öppnat en allvarlig ekonomisk diskussion där USA:s dollarmakt står i centrum. Frågan gäller om Europa i praktiken skulle kunna använda sina enorma innehav av amerikanska statspapper som hämnd för de politiska påtryckningar som Vita huset nu för. Meningarna går dock isär rörande om det över huvud taget är möjligt, eller om det är en illusion.
Utgångspunkten är dramatisk. Europeiska investerare äger amerikanska finansiella tillgångar för över 12 000 miljarder dollar. Som Deutsche Banks valutachefsanalytiker George Saravelos nyligen konstaterade i en uppmärksammad analys: ”Europa är Amerikas största långivare”. I ett läge där USA hotar med tullar och ifrågasätter Natoåtaganden lyfts därför nu idén om detta kapital kan bli ett vapen som vissa rentav kallar nukleärt för den transatlantiska relationen.
Analysredaktörerna Robin Wigglesworth och Toby Nangle på Financial Times Alphaville uttryckte i början av veckan djup skepsis till att det europeiska innehavet av amerikanska statspapper ska bli användbart. Idén om en europeisk utförsäljning är måhända teoretiskt kraftfull, men i praktiken ogenomförbar med anledning av vem som egentligen sitter på ägarskap över de amerikanska tillgångarna i Europa, skriver de.
”Dessa aktier och obligationer ägs i överväldigande grad av den privata sektorn”, skriver firma Wigglesworth-Nangle.
Vad menas med obligationer?
Obligationer är värdepapper för skuld, alltså lån, som kan komma från stater, kommuner eller företag. Den som lånar ut pengar köper obligationer och erbjuds som regel en ränta för detta. Statspapper, som lån från stater ofta kallas, ges ut med en rad olika löptider. Som regel erbjuds högre ränta för lån med lång löptid. Tioåriga statspapper är särskilt vanliga som representanter för de längre löptiderna och ränteutvecklingen återges flitigt i finanspress.
När efterfrågan på en obligation är stor så stiger priset på den, med lägre ränta som följd. Omvänt förknippas stigande obligationsräntor alltså med lägre efterfrågan. Färre tagare på ett räntepapper går hand i hand med högre ersättning, eller ränta, för att locka köpare.
I tider av börsoro är det vanligt att pengar flyttas från aktier till obligationer, med sjunkande obligationsräntor som följd. Det finns dock många andra drivkrafter som påverkar priset på räntor, som geopolitisk osäkerhet eller oro för hög skuldsättning. Detta ses som förklaringar till stigande marknadsräntor på senare tid, något som i sin tur gör att skuldsatta länders räntebetalningar på statsskuld blir mer kostsamma.
Inte bara statligt ägande
Pensionsfonder, försäkringsbolag och banker kan överlag inte med enkelhet beordras att sälja amerikanska papper. Att lagstifta fram ett sådant tvångsmedel - en åtgärd som anses högst osannolik - skulle ta åratal och även om man bortser från juridiken så återstår dessutom marknadsfrågan.
”Varje säljare behöver en köpare”, påminner Alphaville-skribenterna torrt och pekar på att USA:s kapitalmarknader är så stora och likvida att alternativ helt enkelt saknas.
Exceptionalismen för USA:s avkastning krockar med Trumps egen exceptionalism
En snabb omallokering skulle alltså sannolikt slå tillbaka mot Europa självt genom fallande obligationspriser, stigande euro och försvagad konkurrenskraft. Alphaville liknar det vid en “ömsesidigt garanterad finansiell förstörelse” som alluderar till den militära doktrin som särskilt gjordes gällande för stormakternas kärnvapeninnehav under kalla kriget.
Brad Setser, med bakgrund som chef för internationell ekonomi för USA:s nationella ekonomiska råd och numer senior fellow vid tankesmedjan Council of Foreign Relations, invänder dock. Han menar i inlägg på X att Alphaville underskattar hur mycket makt som faktiskt finns i Europas offentliga och “halv-offentliga” balansräkningar.
”De länder som stöttat Danmark starkast (i Grönlandskrisen reds. anm.) är Europas överskottsländer”, skriver han.
Stora statliga pensionskassor
Just dessa länder, de nordiska grannarna, Nederländerna och även Tyskland, sitter på enorma offentliga tillgångar via pensionsfonder. Detta gäller särskilt Danmark självt - Akademikerpensions beslut att sälja amerikanska statspapper fick stor uppmärksamhet - och Nederländerna. Sverige är inte långt efter. I Tyskland placerar Sparkassen sina stora inlåningsöverskott i obligationer. Och vad avser politiskt kontra privat ägarskap är frågan heller inte helt glasklar, menar Brad Setser.
”Allianz är i slutänden ett reglerat tyskt försäkringsbolag, föremål för offentligt tryck”, skriver han.
Dessutom, betonar Setser, så behövs ingen mer dramatisk dumpning av amerikanska innehav. Det kan räcka med att ”sluta ackumulera eller börja avyttra försiktigt”.
I ett USA med redan stora budget- och bytesbalansunderskott kan även små förändringar i kapitalflöden få stora konsekvenser.
”Jag håller med Deutsche Bank här. Investerare, inklusive offentliga aktörer, har gillat USA länge. Men de här positionerna har blivit övermogna och det finns starka marknadsmässiga och riskhanteringsmässiga skäl att minska exponeringen”, skriver han och pekar på att både dollarn och amerikanska aktier framstår som fortsatt övervärderade.
Här möts ekonomi och politik. Alphaville menar att hotet saknar trovärdighet eftersom kostnaderna är för höga. Setser svarar att förtroendet för USA - som länge motiverat Europas stora exponering - håller på att eroderas.
”Exceptionalismen för USA:s avkastning krockar nu med Trumps egen exceptionalism”, skriver han.
