Hur kommer påven att påverka Trump och världen?

Häromdagen fick jag ett mejl och ett telefonsamtal från två gamla bekanta i Texas huvudstad Austin. Både jobbar med att ge kunskap och råd åt makthavare inom politik och näringsliv. Jag lärde känna dem genom kyrkan, vi tillhörde samma katolska församling. Nu ville de veta hur européer ser på den nye påven, Leo XIV. Vad menar han när han pratar om klimatet? Och den mera brännande frågan, kommer han att påverka Donald Trumps handelspolitik?

De var inte ute efter några konkreta svar. Påvar har inga politiska plattformar eller program. Men de visste att Leo XIV pratat om vikten av klimatåtgärder och att han grälat med JD Vance om migrationspolitik. Framför allt vet de att det finns många länder där det som sker i Vatikanen påverkar väljare.

Påven som politisk kraft

Saken bör inte överdrivas. Nuförtiden varken kan eller vill Vatikanen ge politiska direktiv och om påven mot förmodan skulle göra det lyder inga väljargrupper utan att ställa kritiska frågor.

Icke desto mindre, vad påven väljer att prata om har i somliga länder lika stort inflytande som de starkaste lobbygrupperna. I USA utgör katoliker ett viktigt väljarblock. Om de påverkas en liten smula på marginalen kan deras röster avgöra jämna val i vissa delstater och därigenom också nationella val.

I vårt liberala Sverige bevakades konklaven – påvevalet – som om det pågick en utdragen Nobelfest. Sällan har medierna givit lika stor uppmärksamhet åt ett religiöst fenomen. Det är egentligen märkligt. Om man studerar sakfrågor och världsbild är avståndet från katolska kyrkan till medelklassens Sverige enormt.

Tänk efter. Låt oss säga att du anser att abort är fel, samkönade äktenskap inte bör tillåtas, att skilsmässor är moraliska brott och att ogifta människor inte får ha sex. Jämför sedan med Gifta vid första ögonkastet, en vigsel mellan två män på Melodifestivalens scen och rubrikerna i kvällspressen vilken dag som helst: det nya dagen-efter-pillret, dramat i någon dokusåpa och hur det gick hett till på en swingersfest i Eskilstuna.

Men när nu katolska kyrkan fyller spalterna nämns dessa konflikter nästan inte alls. Det tycks som om den religiösa kontexten på något sätt utgör ett skyddande hölje.

Islam, heder och villagrillar

Vid närmare eftertanke ser vi samma med islam och den svenska medelklassen. Om någon på grillfesten i villakvarteret skulle säga att kvinnor inte bör ha samma rätt som män till samhällets friheter, skulle gästerna då stanna kvar? Ändå accepterar samma gäster att en sjuårig flicka bär slöja i skolan. (Märkligare ändå, den som inte accepterar det kan skyllas för att vara rasist.) Samma i politiken. Det dröjde länge innan vänstern ens erkände att hedersrelaterat våld är ett problem. Och fortfarande kan en man som kräver av sin hustru att hon döljer sig under tyg mycket väl stå på Vänsterpartiets lista till kommunalvalet.

Hur kan det vara på det viset i ett samhälle där Gud aldrig diskuteras offentligt?

Jag tror att det finns två möjliga svar på den sortens frågor. För det första, nuförtiden är det en banal observation att västvärldens medelklass lever med ett existentiellt underskott. Att vi på något sätt har dåligt samvete för vår livsstil, som om vi slarvar bort en vacker gåva.

Man slår sig ner framför Melodifestivalen med småttingarna, som om det vore ett betydelsefullt program. Farmor och farfar skulle aldrig ha gjort det, men vi orkar inte vara som dem. Orkar inte vara vuxna. Det är lättare att bli som barnen, än att lära dem bli vuxna.

Jag minns när vi flyttade hem till Sverige från Texas. Barnen var fyra, sju och åtta år och visste knappt att det fanns en digital verklighet. Deras dagar gick till utomhuslekar och när de blev trötta bläddrade de i böcker. Vi var inga fantastiska föräldrar, så gjorde alla i det sammanhang vi tillhörde. Barnen gick i katolsk skola. Inga klasskamrater hade mobiltelefoner. De gick till sängs när föräldrarna sade till dem. Vi följde bara strömmen.

När vi kom till Sverige fanns inte en unge utan mobiltelefon. Om vi nekat våra barn hade de betraktats som konstiga avvikare. Så vi gav efter innan första terminen var över. Följde strömmen.

Samma grupptryck finns på snart sagt varje område. Småflickor klär sig som sexobjekt. Pojkar spelar fotboll för att Ronaldo har en guldpläterad Ferrari.

Visst finns det ett visst utrymme att välja hur man uppfostrar sina barn, men på det hela taget vore det ett socialt självmordsuppdrag att ta vanorna från Texas med sig hem.

Safari i Vatikanen – men bara på avstånd

Kanske är då det stora intresset för påvevalet en aspekt av detta, som ett slags naturprogram. Ingen vill underkasta sig kyrkans förordningar, men gärna åka på safari i Vatikanen. Det religiösa livet med dess ritualer och symboler tycks i någon vag mening fylla ett tomrum. Vi anar något och vill komma närmare.

Sedan byter vi kanal.

För det andra, kanske flyttade konklaven in i våra vardagsrum för att det i en rent världslig bemärkelse börjar gå upp för oss att det är viktigt vem som styr i Vatikanen.

Det finns exempel i vår tid. För 35 år sedan var katolska kyrkan en avgörande faktor när Berlinmuren föll och järnridån lyftes. Jämför fackföreningen Solidaritet i Polen, där allt började, med proteströrelsen i Kina. Staten slog ner det upproret med lokalt, brutalt våld, men framför allt med det implicita hotet att världen styrs av partiet. Det går inte att välta.

I Polen visste man att något annat styr världen. Vatikanen har, som Josef Stalin en gång noterade, inga bataljoner, men har en moralisk kraft som vinner krig.

Den som visste det blev inte förvånad när Berlinmuren föll.

Om katolska kyrkan är en sådan maktfaktor måste vi intressera oss för påvevalet. Vi har vant oss vid att amerikanska presidentval bevakas som svenska riksdagsval. Det beror på att de är lika viktiga för vår säkerhetspolitik och vardagsekonomi.

Påven från USA och Trumps skugga

Tror nu någon att det var en slump att konklaven just i dessa tider för första gången valde en påve som kommer från USA? Att den valde en påve som flera gånger har kritiserat Donald Trump och dennes vicepresident?

Svenska medier har alltså fyllt spalterna, men samtidigt på något sätt stått handfallna. Insikten att något av stor betydelse hände i Vatikanen kom plötsligt och det ligger i den yrvaknes natur att inte riktigt kunna orientera sig. Sålunda satt och stod journalister bakom tangentbord och framför kameror och uttalade sig tvärsäkert om sådant de inte förstod. Ibland var det pinsamt, som om Carl Bildt kommenterat en fotbollsmatch. Någon skrev att påven var ”en devot följare av Augustinorden”. I en katoliks öron låter det lika fel som om Carl Bildt sagt att Lionel Messi sparkar hårda bollar på målet.

Men även om bevakningen famlade efter tonläge och fokus utgick den från en fråga det moderna Sverige egentligen aldrig tidigare ställt: Vad betyder pontifikatet för boräntan?

Återigen, här finns inga enkla samband, men det är tänkbart att den nye påvens företrädare, Franciskus, på ett omvänt sätt bidrog till Donald Trumps framgång. I viljan att vända vår uppmärksamhet mot världens fattiga och utsatta valde han att ge politiska instruktioner. Därmed blev han också del av det destruktiva och fördummande kulturkriget. Han hjälpte mot sin vilja Donald Trump att samla sina trupper. I USA påverkades de katolska väljarna genom att i högre grad än förväntat rösta republikanskt.

Nu sägs det att Leo XIV också är politiskt socialliberal och Donald Trumps anhängare försöker redan göra honom till ett inrikespolitiskt slagträ. Den närmaste tiden kommer att visa hur det går med den saken, men än så länge finns inte lika mycket att hämta. Maga beskyllde Franciskus för att kritisera kapitalismen. Det gjorde han. Nu är de arga för att Leo XIV inte sätter Amerika först. Det är en idiotisk anklagelse och varje katolik fnissar. Amerika först? Ursäkta, men han är påve. Sådant kan möjligen få Donald Trumps hårda kärna att gå i gång, men lockar inte några tveksamma, katolska väljare – snarare tvärtom.

Klimat, skapelse och människans värdighet

Ett annat exempel är att Leo XIV liksom Franciskus tycks lägga stor vikt vid klimatfrågan, men där Franciskus kunde hamna nära politiken – ibland mitt i den – är vår nye påves argument att kristenheten bär ansvar för skapelsen. Varken mer eller mindre.

Ur detta avstånd till politiken följer inte att Leo XIV får mindre betydelse. Genom att ställa sig utanför rallarslagsmålen kan han bli ett hot mot populismen på samma sätt som Johannes Paulus II, som aldrig gjorde ett politiskt uttalande, men ständigt talade om människans värdighet. Inget kan vara mer politiskt.

Kanske säger då dessa betraktelser något om varför vi följde valet av påve närmare än någon gång i historien:

Västvärldens värderingar är ett existentiellt fiasko.

Populism från vänster och höger hotar vår frihet.

Och på något sätt hänger dessa två observationer ihop.

Näringslivet och finansbranschen brukar vara tidiga med den sortens insikter. Där har omvärldsbevakning länge varit ett centralt begrepp. I kvällstidningarna noterade man att den nye påven inte har röda skor. Andra funderar i stället på hur Leo XIV kommer att påverka Donald Trumps tariffer.