Jina Zachrisson: Hyllade börsstrategin lär komma tillbaka

När jag började jobba i finansbranschen hade investerarna som kallade sig contrarian (alltså de som gick emot strömmen) högst status. Mina seniora kolleger rös nästan av välbehag när någon drog upp en värderingsgraf med 45 graders lutning söderut. Förvaltarkunderna letade dogs, modellerade totaltankade aktier med uppsidespotential och fnös åt sådant som gått bra. Att köpa det marknaden hatade fungerade ofta så bra att vissa investerare använde sig av strategin mer eller mindre systematiskt. 

En hel del har hänt sedan dess. Under större delen av de senaste 15 åren har investerare som fokuserar mycket på värdering haft det motigt. Visst har det funnits kortare perioder då billiga aktier hamnat i rampljuset, men den långsiktiga trenden har nog inte undgått någon: vinnare fortsätter vinna, medan billigt ofta förblir billigt betydligt längre än vad någon av oss räknat med.

För den klassiska deep value-investeraren har marknaden blivit svårare att navigera. Förr kunde en mycket låg värdering i sig locka köpare. I dag krävs ofta en trigger, ett event som ska få marknaden att ändra åsikt om bolaget (en avknoppning, ett utköp eller ett vd-byte, exempelvis). Argumentet att köpa en aktie huvudsakligen för att värderingen är nedtryckt biter inte längre.

Som jag minns det började den här utvecklingen redan efter finanskrisen. När centralbankerna tryckte ned räntorna och Mario Draghi (tidigare ordförande, ECB) lovade att göra whatever it takes började allt fler förvaltare klaga på att värdering spelade mindre roll än tidigare. 

Under större delen av 2010-talet vaggades vi in i en ny typ av flockbeteende: att köpa dippen. Efter större nedgångar kom räntesänkningar och billigare pengar, och det verkade inte spela någon roll varför marknaden föll.

Pandemin förstärkte den utvecklingen. Memeaktier rusade, dippar köptes aggressivt och marknaden återhämtade sig allt snabbare från kraftiga fall.

Varje tid har sina börshjältar. Länge var det värdeinvesterarna som hyllades, efter det följde en period då alla skulle äga kvalitetsbolag. Här skiftade fokus till höga marginaler och hög avkastning på sysselsatt kapital. Hjältarna byttes ut till Terry Smith (CIO för Fund­smith), Nick Train (medgrundare Lindsell Train) med flera, som köpte bolag som det skulle kunna gå att äga för evigt. 

Och under många år fungerade det fint att hålla fast vid kvalitetsbolagen. Men precis som för värdeinvesterarna kom till slut en period då strategin började krackelera. 

De senaste åren är det momentum som varit den drivande trenden (köp det som redan gått bra och sälj det som gått dåligt). Följare av en sådan strategi är tungt investerade i så kallade ”hyperscalers”, AI, Mag 7-bolagen och halvledarsektorn med Nvidia som affischnamn.

Pendeln lär svänga igen

Men pendeln lär svänga igen. Perioder när få bryr sig om värdering åtföljs förr eller senare av år då värdering betyder mer. Detsamma gäller kvalitet: efter år av kvalitetstänk vaknar marknaden upp och inser att man inte längre vill betala skyhöga multiplar för stabila tråkbolag. Det som fungerat bäst under ett decennium blir ofta det som ifrågasätts mest under nästa.

Mot bakgrund av detta är knappast värdering som strategi död för alltid. Förr eller senare kommer förvaltare börja modellera vartenda litet innehav igen, och när det händer lär vi hylla investerarna som envist höll fast vid value investing genom alla flödesdrivna börsår.

Men den typ av investerare som förtjänar mest beröm är nog snarare den som inser när marknaden är på väg att förändras, och klarar av att anpassa sin strategi i rätt tid. De verkliga börshjältarna är kanske inte de som klagar på att börsen förändrats, utan lyckas förändras med den.