Sveriges första globala varumärke var inte Ikea – det var en slipad flintyxa. I denna andra del av EFN Finansmagasinets sommarserie om Sveriges forntida ekonomi visar arkeologen Jonathan Lindström hur människor i Skånes gruvdistrikt redan för 6 000 år sedan byggde upp en exportsuccé. Med hjälp av avancerad symbolik och logistik spreds deras yxor över södra Sverige.
Resultatet blev handel, hövdingavälden och samhällsförändring, skriver arkeologen Jonathan Lindström.
De första bönderna i Malmötrakten var Sveriges alla tiders främsta varumärkesstrateger. Dessutom etablerade de svensk gruvindustri. Men viktigast blev flintyxan inte som verktyg – utan som symbol. I 2 000 år låg dess värde i vad den sades representera, snarare än vad den kunde åstadkomma.
För 6 000 år sedan flyttade bönderna in från kontinenten via de danska öarna, med råmande boskap i ranka stockbåtar och med den omfattande erfarenhet som krävdes för att bedriva jordbruk. Tusentals nybyggare spred sig snabbt över södra Sverige.
Ursprungsbefolkningen, jägarättlingar till de första invandrarna efter istiden, var måttligt road. De drevs undan, ibland med våld, men kunde också assimileras. Det var långt ifrån enkelt att bli bonde genom att härma nykomlingarna. Djurskötsel och åkerbruk var så komplext know-how att man måste växa upp med kunskapen.
Skåne lockade också med flinta, underbar glasglansig ljusgrå flinta, som bönderna knackade till droppformade yxor
Inte bara hungern efter åkerjord och betesmarker drev bönderna. Skåne lockade också med flinta, underbar glasglansig ljusgrå flinta, som bönderna knackade till droppformade yxor. Behovet av flinta av god kvalitet tillfredsställdes genom regelrätt gruvbrytning i Danmark och Västskåne, där fyndigheterna fanns.
Det skånska gruvdistriktet
I exempelvis Sallerup nära Malmö grävde man sig ner genom flera meter morän och hackade sig vidare ner i det ganska mjuka kritberget, där flintstyckena låg tätare än i den ytligare moränen. Ju djupare flintan låg, desto mindre var risken för tjälskador och sprickbildningar.
Ett gruvhål kunde vara upp till sju meter djupt – motsvarande ett trevåningshus – och var strutformat med kanske fem meters diameter i toppen och två, tre meter i botten. Nere i det flintförande kritlagret kunde man hacka ut grunda gångar åt sidorna, som var högst en meter djupa. Kritan var så porös att man riskerade ras om man trängde längre in. I de större gruvhålen kunde mer än hundra kubikmeter morän och krita behöva avlägsnas innan man kom åt flintan. Det är tydligt att många människor samtidigt var sysselsatta med arbetet när inte tjäle eller regn hindrade dem.
Troligen fanns träkonstruktioner fästade i marken intill gruvhålet, med vars hjälp man kunde hissa upp korgar med krita och flinta. Trädstammar med uthuggna steg fungerade som stegar ner till gruvans botten. Man har använt sig av årliknande träspadar för att ta sig ner i moränen, men kronhjortsskulderblad fungerade också som grävredskap. Väl nere i de flintförande nivåerna har man använt hjorthornshackor, hornhackor med flintspets, hornkrattor, hornhammare och hornpunsar, hornspett, hornkilar och grova flintspetsar, allt för att mejsla, skrapa och hacka fram flintknutorna ur kritan.
Gruvarbetet var uppenbarligen tungt, långsamt och slitsamt, både för dem som stod i schaktets botten och försökte få utrymme för att svänga hackan, andades damm och dålig luft, och för dem som hissade upp de tunga korgarna och skinnsäckarna med sten.
Flintsmederna och det stora mysteriet
Flintnodulerna slogs sedan till flintplankor av lämplig storlek, vilka därpå slogs och slipades till flintyxor. Flintyxorna utvecklades i tre huvudtyper under bondestenåldern: först spetsnackiga, sedan tunnackiga och slutligen tjocknackiga.
Yxorna framställdes oftast i praktisk arbetsyxstorlek, vanligen drygt femton centimeter långa, men det finns plankliknande tunnackiga yxor som är halvmeterlånga och uppenbarligen enbart har haft en rituell funktion. Att bemästra flintsmedens hantverk krävde inte bara råmaterial utan också organiserad tillgång, vilket talar för en specialiserad produktion i anslutning till gruvorna. Det är naturligtvis också där man har hittat flest flintyxor men – och nu kommer vi till bondestenålderns största mysterium – väldigt många flintyxor har också transporterats ut i hela södra Sverige, ända upp till norra Mälarområdet. De är ofta långa och ståtliga och har offrats i våtmarker.
Investering i symbolik
Mysteriet är detta: Det fanns egentligen inget praktiskt behov av flintyxor i södra Sverige, eftersom lokala finkorniga bergarter i princip gav lika effektiva yxor, men dessutom med mindre risk att splittras. Att flintyxorna vanligen offrades leder oss till förmodandet att det måste ha funnits en gemensam, självklar och viktig föreställning som motiverade bönderna att paddla många tiotals mil och för stora kostnader inhämta flintyxor, bara för att sedan transportera hem dem och offra dem. Och detta pågick under många generationers tid, ja, i tusentals år. Skåningarna hade uppenbarligen arbetat upp ett starkt och långlivat varumärke. Men vad var det egentligen som låg bakom denna ihärdiga efterfrågan?
Stenålderns könssymbolik
Svaret kräver en snabbkurs i stenålderns könssymbolik. Senare generationers mindre pryda arkeologer har uppmärksammat de första böndernas fokus på fruktbarheten och himmelsgudens sexuella förening med jordgudinnan. Tydligast kommer det till uttryck i skulpturala snippsnoppyxor, där ett kvinnligt och manligt könsorgan kombineras.
Tidigt byggde också bönderna storstensgravar av den typ som kallas gånggrifter. Stenblock på ibland flera ton fogades samman till stora gravkammare på som mest 35 kvadratmeter med lågt i tak och med en upp till 13 meter smal gång som mynnade mot soluppgången. Graven brukar uppfattas som jordgudinnans symboliska livmoder, dit de döda släpades in via den långa gången, vaginan. I livmodern placerades liken surrade i fosterställning i väntan på sin återfödelse.
En genial varumärkesstrategi
Efter denna snabbkurs är det spännande att ta en titt på var bönderna offrade sina dyrbara flintyxor. Det kunde ske vid gånggriftsmynningen, vid öppningen till jordgudinnans könsorgan, vilket naturligtvis för tanken till befruktning. Tanken stärks ytterligare av att de flesta flintyxorna (liksom många snippsnoppyxor) sänktes i våtmarker. Flintyxoffren bör ha syftat till att befrukta jordgudinnan, för att få stora skördar och välmående boskap.
De sydskandinaviska bönderna i flintgruvdistrikten med sina yxmanufakturer byggde alltså sin export under 2 000 år på en inbillad föreställning, flintyxorna som ett slags artificiell inseminering av jordgudinnan. Den blanka, ljusgrå flintan, slipad till glansig droppform, har antagligen symboliserat himmelsgudens säd.
En sentida ekonom skulle kanske avfärda detta som irrationellt – inte verklig handel utan symboliskt utbyte. Därför bör det påpekas att de skånska flintsmederna förmodligen fick högst användbara varor i utbyte, som skinn och pälsar.
Sentida handels praktiska värde eller rationalitet ska inte heller överskattas. Ta till exempel det ombesjungna Ostindiska kompaniet som förde hem te, dekorerat porslin och lackerade möbler, knappast ting som tillhörde livets nödtorft. Varorna var byten i den svenska överklassens statusjakt, och hade sitt främsta värde i att vara svåröverkomliga.
Foto: Jonathan Lindström
Flintyxhandeln förändrade samhället
Stenålderns flintyxhandel hade dessutom en genomgripande praktisk betydelse för samhällsutvecklingen. Ju längre bort man bodde från flintgruvorna, desto mer planering och resurser måste läggas ner på handelsexpeditionerna. Per automatik kom därför bondesläkter som var bosatta nära bra hamnlägen, som på Öland, Gotland och i Östergötland, att organisera och kontrollera dessa färder. Så växte ett skiktat samhälle fram, med hövdingagårdar där invånarna ledde arbetet med att bygga sjövärdiga kanoter och genomföra mångmilafärderna till Skåne.
Det fascinerande är att denna stenåldersblandning av ekonomisk rationalitet och knasiga föreställningar som får stora samhällskonsekvenser fortfarande är högaktuell. För 6 000 år sedan ansågs befruktning av Moder Jord med flintyxor som en vettig investering. I dag, i rationalitetens tidsålder, då ekonomipriset till Nobels minne utdelas årligen kan ändå en enskild makthavares föreställning förändra världsekonomin – lika irrationellt som en flintyxa i en myr.
