Intervju med Will Tavlin: Så blev Netflix snabbmat för själen

För den som inte har läst din text som återpublicerades i Sikt 3: Hisspitcha essän om casual viewing!

– Den handlar om hur Netflix förändrade Hollywood – framför allt filmindustrin – från en konstform och ett affärsområde som kretsade kring uppmärksamhet, till ett som kretsar kring distraktion. Det är också en berättelse om hur streamingtjänsterna urholkade biografen och gjorde film mer likt tv. ”Casual viewing” är namnet på en mikrogenre hos Netflix som omfattar mycket lättviktig och tomt innehåll – hafsiga naturdokumentärer, gamla sitcoms, oscriptade program om husdjur – men det beskriver också hela Netflixbygget. Netflix, och streamingkulturen i stort, handlar i grunden om att återskapa den typiska tv-upplevelsen: att passivt konsumera skräp från soffan.

Varför ville du skriva om just det här ämnet?

– Netflix är ett företag som alltid har fått mycket medial uppmärksamhet. Grundaren Reed Hastings var särskilt skicklig på att skapa rätt sorts publicitet. Han och Ted Sarandos, som senare blev vd, positionerade ständigt Netflix som en ”disruptor”, innovatör eller räddare av den oberoende filmen – eller vilken vinkel journalister än letade efter just den dagen. Och amerikanska medier svalde den bilden utan att ifrågasätta särskilt mycket, i flera decennier. 

Vad tänkte du om det?

– Jag hade läst de här artiklarna i åratal, och som någon som både skriver om filmindustrin och ser mycket film, kände jag mig smått galen. Jag läste hyllningar till Netflix där Sarandos exempelvis kallade The Kissing Booth eller The Incredible Jessica James för mästerverk – och man förstod att journalisterna själva inte hade sett filmerna, för om du tittade på dem själv, kunde du knappt tro dina ögon. Det var pseudofilmer: produktioner som hade vissa yttre drag av riktiga filmer, men i grunden något helt annat. Jag ville förstå vad det här var för typ av filmer – och varför de gjordes. Det var utgångspunkten för essän.

Hur har responsen på texten varit, och blev du förvånad över att den fick så stort genomslag?

– Responsen har varit överväldigande positiv, och jag är glad att den nu blivit översatt. Jag blev lite förvånad, men jag tror också att gensvaret speglar något många redan anat: att Netflix har förändrat filmvärlden på ett sätt som många märkt av, men inte riktigt haft orden eller den historiska förståelsen för att formulera. 

Vad är det som gör essäformen så tilltalande för dig?

– Det finns en särskild tillfredsställelse i att läsa en essä eller artikel som ger dig verktygen att förstå något du redan intuitivt upplevt. Det där ”aha”-ögonblicket gör människor entusiastiska inför läsning och tankearbete. Jag har alltid älskat den känslan, och n+1, tidskriften som ursprungligen publicerade essän – och utan vilken den aldrig hade blivit av – är väldigt bra på att publicera just den typen av texter.

Vilken är den bästa fackbok som du har läst i år?

– Four arguments for the elimination of television, av Jerry Mander.

Vad läser du just nu, och vilken bok ser du mest fram emot i höst?

– Just nu läser jag A hell of a Woman av Jim Thompson, men jag har också precis börjat på Thomas Pynchons senaste bok, Shadow Ticket. Den ser jag verkligen fram emot.