Kristoffer Leandoer och Isaac Asimovs varning för framtiden

Grälla omslag med lättklädda kvinnor, monster och blänkande rymdskepp: science fiction sågs länge som en billig form av verklighetsflykt, skräp för barn och halvvuxna – trots att genren ända sedan sin födsel varit ett veritabelt laboratorium för ytterst seriösa frågor om människans och naturens väsen, om vår existens och dess rätta plats i universum.

Det håller sakta på att ändra sig. Nobelpris till författare som Doris Lessing och Kazuo Ishiguro, bägge med ambitiösa science fiction-romaner i sin verkförteckning, har säkert bidragit, men jag misstänker att även rymdens dominans över bioduken och tv-skärmen spelar in: filmatiseringar med budgetar i paritet med små nationers låter sig inte avfärdas hur som helst, de mest klentrogna förstår att med sådana pengar inblandade är det hela värt att ta på allvar.

Genrens traditionellt låga status gör dock att ytterst få science fiction-författare letat sig in i den officiella litteraturhistorien. I det senaste svenska försöket att samla hela världens litteraturhistoria i en enda volym, Natur & Kulturs Litteraturhistoria från 2021, slås science fiction och fantasy ihop till ett kapitel under rubriken ”Spekulativ fiktion” och klaras av på två (2!) sidor av bokens drygt 950. Två sidor, där sammanlagt tolv författare presenteras: det är jämförelsevis ändå en ganska ambitiös satsning. Bland de sammanlagt tolv författare som presenteras återfinns på framskjuten plats givetvis Isaac Asimov, som tillsammans med Arthur C. Clarke (författaren till 2001 – en rymdodyssé) utnämns till efterkrigstidens giganter inom SF-genren (den tredje bland dem som brukar räknas till genrens ”tre stora”, Robert A. Heinlein, nämns inte alls). Men konstigt hade det varit om Asimov saknats. Just honom kan man knappast tänka bort.

Kontinuitet som tänjs till det yttersta

Redan titeln på hans novellsamling Jag , robot från 1954 låter ana hur banbrytande den var. En robot ska inte kunna säga ”jag” om sig själv, en robot ska inte ha något självmedvetande alls. Asimov skapade inte bara normen för robotars uppträdande i populärkulturen för resten av århundradet, hans noveller föregrep också den diskussion om artefakter och intelligens, gränsen mellan människa och maskin, som är aktuellare än någonsin i och med AI. På samma sätt kom hans förmåga att förena vetenskaplig spekulation med storslaget upplagd rymdepik att bli genredefinierande. Det är fortfarande målet för aspirerande SF-författare att skriva rymdoperor i stil med Asimovs Stiftelsen-trilogi, jättetjocka böcker där handlingen sträcker sig över galaxer och härskardynastier, civilisationer, kolonisationer och årtusenden passerar i svindlande fart – som om rymden bara vore romarriket fast i ännu större skala, besatt av makt och erövringar, ett romarrike som bara fortsätter breda ut sig i tid och rum, ständigt sysselsatt med att utvidgas ända tills det kollapsar.

Och så kan man sammanfatta Isaac Asimovs litterära tematik i en formel: det handlar om kontinuitet som tänjs till det yttersta, ända tills den kollapsar.

Kontinuitet och kollaps – och inte minst vad som händer sedan, efter kollapsen.

Där har ni handlingen i Stiftelsen-trilogin (en trilogi som numera omfattar 14 böcker, fråga mig inte hur det gick till, men det säger något om genrens inneboende tendens att svälla) i koncentrat, och där har ni handlingen i den nio sidor korta novellen The last question.

Jag tänker mig att upptagenheten med denna tematik har att göra med att Isaac Asimov framför allt är amerikan – att det är därför han funderade så mycket på dominans och kollaps och vad som händer sedan.

Isaac Asimov föddes 1920 som äldste sonen i en rysk-judisk familj nära gränsen till nuvarande Belarus. Han var bara tre år när familjen emigrerade till USA, bort från pogromer och fattigdom, och slog sig ner i immigrantkvarteren i Brooklyn. Föräldrarna drev godisbutiker där hela familjen förväntades jobba extra, samtidigt som Isaac förväntades dra full nytta av det amerikanska utbildningssystemet och via stipendier faktiskt också tog sig hela vägen till en professur i biokemi i Boston, trots att han redan som pojke förälskat sig i tidens billiga rymdmagasin och ägnade all sin lediga tid åt att försöka skriva något som kunde duga för att publiceras i dem.

Historien om Asimov var som klippt och skuren för det dåtida amerikanska samhället, och vice versa. Med sin ambition, sin tro på vetenskap och framsteg, sin tro på att världen i grunden var mätbar, sin förtjusning i rymdmagasinens grälla och svällande estetik, sin hunger efter framgång och bekräftelse drömde han samma drömmar som alla andra, han bara formulerade dem också. I honom hade radhusen sin representant i rymden.

”Konst är helt enkelt politikens mildare språk”, heter det i Stiftelsen. Var det Asimovs egen åsikt? Uppfattade han sig själv och sitt författarskap som helt i takt med samhällsutvecklingen? Var han en sådan fullblodsoptimist? Den som läser Jag , robot kan nog få den uppfattningen. Nationalismen är en mänsklighetens barnsjukdom som ska gå över (även om mänsklighetens huvudstad av någon anledning visar sig ligga i … USA). Vetenskap, förnuft och framsteg genomsyrar allt. Huvudpersonerna i hans berättelser är forskare, vetenskapsmän och -kvinnor, ett persongalleri där alla är till förväxling snarlika.

Men det betyder inget, lika lite som Asimovs lite träaktiga prosa. Skönlitteratur bygger på förmågan att föreställa sig att allt kunde vara på ett annat sätt. Det är det enda som krävs, det enda man inte klarar sig utan. (Allt annat kan de flesta till nöds lära sig.) Som Jag , robot där Asimovs hjältar på allvar diskuterar robotarnas undermedvetna. Premissen som alla läsare känner till: robotar är själlösa maskiner. Låt oss alltså se vad som händer om de INTE vore det!

Vad skulle hända om … ?

Frågan om robotarnas själsliv har också med makt att göra, med kontinuitet och kollaps och (det amerikanska) imperiets uppgång och fall. Vad skulle till exempel hända om en robot blev Amerikas president? För utvecklingsoptimisten Asimov kunde inte låta bli att dra frågan till sin absoluta spets. Så redan på 50-talet förutsade han en av de frågor om AI som plågar oss nu. Vad händer om de tar över? (Inte så mycket, löd Asimovs svar.)

Men var verkligen den där optimismen så helgjuten?

The last question publicerades i november 1956 i Science Fiction Quarterly och har tryckts om i ett stort antal samlingar och antologier. Asimov själv höll den för sin favorit bland de drygt 380 noveller han skrev. Han ville förklara detta dels med tillkomsten – en enda idé, konsekvent genomförd med starkt framåtdriv i handlingen, skriven snabbt och sammanhängande, utan att författaren behövde ändra ett enda ord efteråt – dels med dess favoritstatus bland läsarna.

Men jag tror att det handlar om något annat.

Det har sagts att The last question är en religiös novell, att den annars superrationelle Asimov just i den här novellen låter vetenskap och religion förenas. Som bevis anförs att novellen slutar med exakt samma ord som används i begynnelsen av Bibeln, Guds skapelseord: ”Varde ljus!”

Fast denna gång är orden lagda i munnen på en superdator, som svar på mänsklighetens genom årmiljoner upprepade ångestfyllda fråga: Vad händer när oändligheten tar slut? Hur stor en stjärna än är, så slocknar den till slut. Hur stor en galax än är, så tar dess stjärnor förr eller senare slut. Termodynamikens andra lag omfattar allt, alla system förlorar sin energi till slut, hur stora de än är: till slut drabbas hela universum av värmedöd. Att universum då skulle få en omstart genom gudomligt/datoriserat ingripande är en överraskande knorr, ett slut vars oväntade vändning är typiskt för dess med tiden allt hantverksskickligare upphovsman.

Men det verkligt intressanta är något helt annat. Det verkligt intressanta är porträttet av en mänsklighet som aldrig kan nöja sig, en mänsklighet som kedjat fast sig vid framåtskridandets hjul och inte längre kan komma loss. Tron att världens resurser är oändliga och att vi har gudomlig rätt att ta för oss av dem sitter så djupt i oss att vi inte riktigt litar till våra sinnens vittnesbörd – åtminstone förmår vi inte agera i enlighet med dem. Vi är så vana vid att det alltid finns mer av allt, och inte bara det: i morgon kommer det att finnas ännu mer. Vi har rätt att ta för oss.

Aktuell än idag

Asimovs novell visar vad som händer när den föreställningen dras till sin absoluta spets. Han gjorde som vanligt, han tänkte sig att allt kunde vara på ett annat sätt. Nämligen att den tekniska utvecklingen och tron på en ständig tillväxt utan återvändo inte var mänsklighetens frälsare utan dess baneman. Märk väl att The last question skrevs 1956, sex år innan Rachel Carsons Tyst vår satte ekologin och miljöförstörelsen på (den amerikanska – i Småland hade Elin Wägner skrivit om samma frågor redan 1940 i Väckarklocka) dagordningen. Den är skrämmande aktuell i dag, när den mänskliga arten genom sin omättlighet skenat åtskilliga ljusår närmare slutet och fortfarande så gärna vill tro att räddningen för oss inte ligger i att nöja oss med mindre, utan att vi på något mirakulöst sätt ska kunna konsumera oss till en frisk planet medan skogarna brinner, isarna smälter och haven stiger.

Detta visste alltså redan Isaac Asimov. Hans rymdresenärer som in i det sista vill tro att lösningen på värmedöden är att bränna lite mer rymdbränsle på jakt efter ännu en oexploaterad galax påminner om oss alla i dag. Jag vill så gärna peka på Trump och hans gelikar som kavlar upp ärmarna och gör sig redo att sätta borren i Grönland, drill, baby, drill!, men jag kunde lika gärna peka ut mig själv och min egen konsumtion av onödigheter, eftersom det ändå bara är en volymskillnad: Donald T och Kristoffer L och nästan alla andra i vår del av världen lever ju i grunden enligt samma devis: efter oss syndafloden.

Som om vi alla litade blint på att den mänskliga arten är frikallad från termodynamikens andra lag och att en superdator någonstans bara väntar på att få säga de förlösande orden: ”Varde ljus!”