Novell: "Den sista frågan" av Isaac Asimov

Den här texten publicerades i nummer 4 av Sikt (2025).
Svensk översättning: Lena Jonsson

Författarens förord

Av allt det jag har skrivit är det här min favoritberättelse.

Jag tog mig ju faktiskt an att beskriva flera biljoner år av människans historia i en kort novell och ni får själva avgöra hur bra jag lyckades. Jag tog mig också an en annan uppgift, men den berättar jag inte om för att inte förstöra berättelsen för er.

Märkligt nog har oräkneliga läsare frågat mig om det är jag som har skrivit den här berättelsen. De verkar aldrig komma ihåg vare sig dess titel eller (helt säkert) dess författare, men har en vag aning om att det skulle kunna vara jag. Själva berättelsen glömmer de förstås aldrig, särskilt inte slutet. Idén verkar överskugga allt annat – och det gläder mig.

*** 

Första gången den sista frågan ställdes var halvt på skämt den 21 maj 2061, vid den tiden då människosläktet för första gången steg ut i ljuset. Frågan var följden av ett vad om fem dollar över en grogg och så här gick det till.

Alexander Adell och Bertram Lupov var två av Multivacs trogna skötare. De begrep, så ingående som någon människa förmådde, vad som fanns bakom den gigantiska datamaskinens kilometerlånga utsida, dess kalla, klickande och blinkande ansikte. 

De förstod åtminstone ungefär hur reläer och kretsar hängde ihop, även om de sedan länge hade blivit så många att ingen enda människa ens var i närheten av att förstå sig på helheten.

Multivac var självreglerande och självkorrigerande. Så måste det vara eftersom inget mänskligt förstånd räckte till för att reglera och korrigera datamaskinen tillräckligt snabbt eller ens tillräckligt väl. Adells och Lupovs arbete med den monstruösa jätten var därför inte särskilt krävande och avsåg endast dess yttre, men de skötte inte jobbet sämre än några andra. De matade maskinen med data, justerade frågor för att underlätta dess arbete och översatte svaren den gav. De och alla andra som skötte samma jobb förtjänade absolut att ta del av Multivacs framgång.

I årtionden hade Multivac assisterat i skapandet av skeppen och beräknandet av banorna som gjorde det möjligt för människan att nå månen, Mars och Venus, men längre än så räckte jordens knappa resurser inte till för att försörja skeppen. Det krävdes för mycket energi för riktiga långfärder. Jorden utvann sitt kol och sitt uran alltmer effektivt, men mängderna var begränsade.

Men Multivac lärde sig sakta så mycket att den kunde ge mer uttömmande svar på grundläggande frågor och den 14 maj 2061 blev det som hade varit teori verklighet.

Energin från solen lagrades, omvandlades och kunde nyttjas direkt över hela planeten. Överallt på jorden slutade man att bränna kol och klyva uran. En strömbrytare slogs om och planeten kopplades ihop med en liten station, en och en halv kilometer i diameter, i omloppsbana halvvägs till månen. Hela jorden försörjdes med osynliga strålar av solenergi.

Den vecka som hade gått sedan dess hade inte räckt för att dämpa hänförelsen över underverket. Nu hade Adell och Lupov äntligen lyckats smita från sina officiella plikter och träffades i lugn och ro på ett ställe där ingen skulle komma på tanken att leta efter dem – i de övergivna underjordiska salar där man kunde beskåda nedgrävda delar av Multivacs väldiga kropp. Multivac sorterade data på tomgång med förnöjsamma, lättjefulla klickanden och hade även den gjort sig förtjänt av att slippa tillsyn och få lite ledigt. Det förstod killarna. Till att börja med hade de inte tänkt störa den.

De hade med sig en flaska och för stunden var de bara intresserade av att koppla av i sällskap med varandra och med flaskan.

”Visst är det fantastiskt, om man tänker efter”, sa Adell. Hans breda ansikte var fårat av trötthet och han rörde långsamt i sin grogg med en glasstav medan han betraktade isbitarna som klirrade omkring. ”All energi vi någonsin kommer att behöva – gratis. Så mycket energi att vi skulle kunna smälta hela jorden till en enda stor droppe orent flytande järn om vi ville det. All energi vi någonsin kommer att behöva, i evigheters, evigheters evighet.” 

Lupov lade huvudet på sned. Han brukade göra så när han ville vara motvalls och det ville han nu, bland annat för att han hade blivit tvingad att bära isen och glasen. ”Inte i evigheters evighet”, sa han.

”Men vad fan, näst intill en evighet. Tills solen tar slut, Bert.”

”Det är inte för evigt.”

”Okejrå. Miljarders miljarders år. Tio miljarder kanske. Nöjd så?” Lupov körde fingrarna genom sitt tunna hår som om han ville försäkra sig om att det i alla fall fanns något kvar och smuttade försiktigt på sin egen grogg. ”Tio miljarder år är inte för evigt.”

”Jamen det räcker ju så länge vi lever, eller hur?”

”Det skulle kolet och uranet också ha gjort.”

”Visst. Men nu kan vi koppla vartenda rymdskepp till Solstationen och så kan de fara till Pluto tur och retur miljoner gånger utan att bekymra sig för om bränslet räcker. Det kan man inte göra på kol och uran. Fråga Multivac, om du inte tror mig.”

”Det behöver jag inte göra, det vet jag.”

”Men så sluta racka ner på det Multivac har gjort för oss”, sa Adell som började bli förbannad. ”Den har ju gjort det bra.”

”Jag har väl inte sagt något annat? Det enda jag sa var att en sol inte varar i evigheter. Vi är trygga i tio miljarder år, men sen då?” Lupov pekade på kamraten med ett finger som inte var helt stadigt. ”Och säg inte att vi kan byta till en annan sol.”

Det var tyst en stund. Adell förde glaset till munnen alltmer sällan och Lupovs ögonlock började falla ner. De vilade.

Sedan öppnade Lupov ögonen med ett ryck. ”Du tycker väl att vi ska byta till en annan sol när vår har tagit slut. Eller hur?”

”Jag tycker inget.”

”Jo, det gör du visst. Du är inte bra på logik, det är det som är felet med dig. Du är som killen i den där historien, han som hamnade i en regnskur och sprang och ställde sig under ett träd i skogen, han som tänkte att om ett träd börjar läcka, så kan jag ställa mig under ett annat.”

”Jag fattar, jag fattar”, sa Adell. ”Du behöver inte skrika. När solen är slut kommer andra stjärnor också att slockna.”

”Det kommer de banne mig att göra”, muttrade Lupov. ”Hela alltet började med den ursprungliga big bang, vad det nu än var, och allt kommer att ta slut när alla stjärnor slocknar. En del tar slut fortare än andra. Fan, jättarna lyser inte i hundra miljoner år! Solen kommer att lysa i tio miljarder år och dvärgarna kanske varar i tvåhundra miljarder år om de har tur. Men om sisådär tre biljoner år blir det mörkt. Entropin kommer att öka till max, så är det bara.”

Adell som höll på sin värdighet sa: ”Jag vet allt om entropi.” 

”Du gör så fan heller.”

”Lika mycket som du.”

”Då vet du ju att allt måste ta slut nån gång.”

”Visst. Det har jag väl inte ifrågasatt?”

”Jo, det gjorde du ju, ditt nöt. Du sa att vi har fått all energi vi behöver, för evigt. Du sa ’i evigheters evighet’.”

Nu var det Adells tur att vara motvalls. ”Vi kanske kan bygga upp allt igen nån gång”, sa han.

”Aldrig.”

”Varför inte? Nån gång.”

”Aldrig.”

”Fråga Multivac.”

”Gör det du! Ska vi slå vad? Jag satsar fem dollar på att det är omöjligt.”

Adell var precis så full att han tänkte försöka, men ändå tillräckligt nykter för att kunna använda rätt kommandon och symboler för att formulera en fråga som i ord kanske skulle lyda så här: Kommer mänskligheten någon gång, utan nettoförbrukning av energi, att kunna återställa solen till dess ungdom, till och med efter att den har dött av hög ålder?

Eller enklare uttryckt: Hur skulle nettosumman av universums entropi kunna minskas jättemycket?

Multivac blev dödstyst. Lampornas långsamma blinkande stannade av, det avlägsna ljudet av klickande reläer dog bort.

Sedan, just när de skräckslagna teknikerna kände att de inte kunde hålla andan längre, blev det liv i Multivacs närmaste teleprinter. Den skrev sex ord: OTILLRÄCKLIGA DATA FÖR ETT MENINGSFULLT SVAR.

”Vi skiter i vadet”, viskade Lupov. De skyndade sig därifrån. 

Morgonen därpå var båda torra i munnen och plågades av dunkande huvudvärk. De hade glömt incidenten.

*** 

Jerrodd, Jerrodine och Jerrodette I och II såg den stjärnfyllda bilden på visiskärmen förändras när språnget genom hyperrymden var över utan att någon tid hade passerat. Genast ersattes skärmens regelbundet utströsslade stjärnor av en dominerande, klart lysande skiva, stor som en spelkula. 

”Det där är X-23”, förklarade Jerrodd självsäkert. Bakom ryggen höll han sina smala händer knäppta så hårt att knogarna vitnade.

Småflickorna Jerrodette hade just upplevt sitt livs första hyperrymdsprång och de kunde inte riktigt hantera den kortvariga känslan av att ha vänts ut och in. 

Halvkvävt fnittrande jagade de varandra runt sin mor och skrek: ”Vi har kommit fram till X-23, vi har kommit fram till X-23, vi har …”

”Tysta, barn”, sa Jerroddine strängt. ”Är du säker, Jerrodd?”

”Man kan väl inte vara annat än säker?” frågade Jerrodd till svar. Han kastade en blick upp mot den oansenliga, avlånga utbuktningen av metall som sträckte sig längs hela innertaket och försvann ut genom väggarna åt båda hållen. Den var lika lång som skeppet.

Jerrodd visste knappt ett dugg annat om den breda metallstaven mer än att den kallades Microvac och att man kunde ställa frågor till den om man ville. Och han visste att även om man inte gjorde det, så var dess uppgift att föra skeppet till en förutbestämd destination med hjälp av energi från flera subgalaktiska kraftstationer och med beräkningar av ekvationer för hyperrymdsprången. 

Jerrod och hans familj behövde bara vänta och vistas i skeppets bekväma bostäder. En gång hade någon berättat för Jerrodd att ”ac” i slutet av Microvac stod för ”automatic computer” på gammalengelska, men han hade mer eller mindre glömt att det hade med beräkningar att göra. Jerrodine var fuktig i ögonen när hon såg på visiskärmen. ”Jag kan inte hjälpa att det känns konstigt att lämna jorden.”

”Varför det, för guds skull?” frågade Jerrodd irriterat. ”Vi hade inget där, vi kommer att få allt på X-23. Du kommer inte att vara ensam, du är inte den första nybyggaren. Det finns redan över en miljon invånare på planeten. Gode gud, våra barnbarnsbarn blir tvungna att söka efter nya världar för X-23 kommer att bli överbefolkad.” Efter en stunds eftertanke fortsatte han: ”Du vet, vi ska vara glada att datamaskinerna har utvecklat interstellära resor så som människosläktet ökar.”

”Jag vet, jag vet”, sa Jerrodine bedrövat.

Jerrodette I sa genast: ”Vår Microvac är den bästa Microvac:en i världen.”

”Det tycker jag också”, sa Jerrodd och rufsade om hennes hår.

Det kändes bra att ha en egen Microvac och Jerrodd var glad att han levde när han gjorde. I hans fars ungdom hade datamaskinerna varit jättelika och täckte flera kvadratkilometer mark. Det hade bara funnits en per planet. De kallades planetära AC, och deras storlek hade ökat i tusentals år för att sedan plötsligt förfinas. Transistorerna ersattes av molekylventiler som gjorde att även de största planetära AC:na inte tog mer plats än ett halvt rymdskepp. 

Jerrodd kände sig upplyft, som alltid när han tänkte på att hans egen personliga Microvac var många gånger mer komplicerad än den urgamla och primitiva Multivac som från början hade tämjt solen, och nästan lika komplicerad som jordens planetära AC (den största) som var först med att lösa problemet med hyperrymdfart och hade möjliggjort resor till stjärnorna.

”Så många stjärnor, så många planeter”, suckade Jerrodine, försjunken i sina egna tankar. ”Jag skulle väl tro att familjer alltid kommer att färdas till nya planeter, som vi gör nu.”

”Inte för alltid”, sa Jerrodd och log. ”Nån gång kommer det att ta slut, men inte på flera miljarder år. Många, många miljarder. Till och med stjärnorna tar slut, vet du. Entropin måste öka.”

”Vad är entropi, pappa?”, frågade Jerrodette II med gäll röst.

”Jo, gullungen, entropi är bara ett ord för hur universum kommer att ta slut. Allt tar slut, vet du, precis som din lilla walkie-talkie-robot. Det minns du väl?”

”Kan man inte bara sätta i en ny energienhet, som i min robot?”

”Det är stjärnorna som är energienheterna, gullet. När de är borta finns det inga fler energienheter.”

Jerrodette I satte genast igång att gallskrika. ”Det får de inte göra, pappa! Gör så att stjärnorna inte tar slut!”

”Vad har du nu ställt till med?” viskade Jerrodine ilsket.

”Jag kunde väl inte veta att de skulle bli rädda?” viskade Jerrodd till svar.

”Fråga Microvac”, ylade Jerrodette I. ”Fråga honom hur man slår på stjärnorna igen.”

”Ja, gör det”, sa Jerrodine. ”Så lugnar de ner sig.” (Även Jerrodette II hade börjat gråta.)

Jerrodd ryckte på axlarna. ”Såja, såja, älsklingar. Jag ska fråga Microvac. Var inte rädda, han kan hjälpa oss.”

Han ställde frågan till Microvac och lade hastigt till: ”Skriv ut svaret.”

Jerrodd tog emot den tunna remsan av celluloidfilm i handflatan och sa glättigt: ”Nu ska ni se att Microvac säger att han tar hand om allt när den dagen kommer. Ni behöver inte oroa er.”

Jerrodine sa: ”Nu, barn, är det läggdags. Snart är vi framme i vårt nya hem.” 

Jerrodd läste orden på filmremsan innan han destruerade den: OTILLRÄCKLIGA DATA FÖR ETT MENINGSFULLT SVAR.

Han ryckte på axlarna och tittade på visiskärmen. X-23 låg rakt framför dem.

*** 

VJ-23X av Lameth stirrade på galaxen i den lilla tredimensionella kartans svarta djup och sa: ”Jag funderar på om vi kanske bara är löjliga som är så bekymrade över det här problemet?”

MQ-17J av Nicron skakade på huvudet. ”Jag tror inte det. Du vet ju att galaxen kommer att vara full om fem år med nuvarande expansionstakt.” 

Båda såg ut att vara i tjugoårsåldern, högresta och med perfekt skulpterade kroppar.

”Men ändå”, sa VJ-23X. ”Jag vill inte gärna skicka en pessimistisk rapport till Galaktiska rådet.”

”Jag skulle inte överväga något annat slags rapport. Skaka om dem lite. Vi måste skaka om dem.”

VJ-23X suckade. ”Rymden är oändlig. Det finns hundra miljarder galaxer där ute – eller fler. Det är bara att ta för sig.”

”Hundra miljarder är inte oändligt många och rymden blir mindre oändlig hela tiden. Tänk efter! Det var tjugotusen år sedan människan började kunna nyttja stjärnornas energi och några sekler efter det blev interstellära rymdfärder möjliga. Det tog mänskligheten en miljon år att fylla en liten planet och sedan bara femton tusen år att fylla resten av galaxen. Nu fördubblas befolkningen var tionde år …”

VJ-23X bröt in: ”Tack vare odödligheten …”

”Visst, visst. Odödlighet är ett faktum och det måste vi ta med i beräkningen. Jag medger att den har sina obehagliga sidor, den här odödligheten. Den galaktiska AC:n har löst många problem åt oss, men genom att förhindra åldrande och död har den saboterat sina egna lösningar av alla andra problem.” 

”Jag skulle väl inte tro att du vill lämna livet?”

”Inte alls”, fräste MQ-17J, men tonfallet blev genast mjukare. ”Inte än. Jag har inte på långa vägar levt tillräckligt länge. Hur gammal är du?”

”Tvåhundratjugotre. Du då?”

”Jag är fortfarande under tvåhundra. Men för att återvända till min poäng. Befolkningen fördubblas vart tionde år. När galaxen väl är full, kommer vi att ha fyllt ännu en inom tio år. Efter tio år till kommer vi att ha fyllt ytterligare två. Ytterligare fyra efter ännu ett årtionde. På hundra år kommer vi att ha fyllt tusen galaxer. På ett årtusende, en miljon galaxer. På tiotusen år, hela det kända universum. Sen då?”

VJ-23X sa: ”Det är visserligen ett mindre problem, men därtill kommer transportfrågan. Jag undrar hur många solenergienheter som kommer att krävas för att flytta hela galaxer med individer från en galax till en annan.”

”Bra tänkt. Mänskligheten förbrukar redan två solenergienheter per år.”

”Och det mesta går ändå till spillo. Vår egen galax producerar trots allt ettusen solenergienheter per år och vi använder bara två av dem.”

”Jo. Men även med hundraprocentig effektivitet kan vi bara skjuta upp slutet. Våra energibehov kommer att öka med geometrisk progression – snabbare än befolkningen. Vi kommer att få slut på energi innan vi får slut på galaxer. Mycket bra tänkt!”

”Vi måste helt enkelt bygga nya stjärnor av interstellär gas.”

”Eller av förbrukad värme?” frågade MQ-17J spydigt.

”Det kan kanske finnas något sätt att vända entropin. Vi borde fråga den galaktiska AC:n.”

VJ-23X menade egentligen inte allvar, men MQ-17J tog upp sin AC-kontroll ur fickan och lade den framför sig på bordet.

”Jag har nästan lust att försöka”, sa han. ”Mänskligheten kommer ju att tvingas se detta i vitögat en vacker dag.”

Han stirrade dystert på sin lilla AC-kontroll. Den var bara två kubiktum stor och såg inte mycket ut för världen, men genom hyperrymden hade den kontakt med den stora galaktiska AC:n som betjänade hela mänskligheten. Om man såg det på det viset så var hyperrymden en integrerad del av AC:n.

MQ-17J hejdade sig och funderade en stund på om han någonsin under sitt odödliga liv skulle få se den galaktiska AC:n. Den fanns på en egen liten planet och var ett nät av kraftfält som höll ihop materian där strömmar av submesoner hade ersatt de gamla klumpiga molekylventilerna. Men trots att den fanns i sub-etern var dess diameter bara drygt trehundra meter.  

Plötsligt ställde MQ-17J frågan till sin AC-kontroll: ”Kommer entropin någonsin att kunna reverseras ?”

VJ-23X sa bestört: ”Men jag menade inte allvar med det där att du skulle fråga.”

”Varför inte?”

”Vi vet ju båda att entropin inte kan reverseras. Man kan inte återskapa ett träd av rök och aska.”

”Finns det träd på er värld?” frågade MQ-17J.

Den galaktiska AC:ns lågmälda, vackra röst överraskade dem från den lilla AC-kontrollen på skrivbordet. Den sa: DET FINNS INTE TILLRÄCKLIGA DATA FÖR ETT MENINGSFULLT SVAR.

”Vad var det jag sa!” utbrast VJ-23X.

Därefter fortsatte de två männen att diskutera rapporten de skulle skicka till Galaktiska rådet. 

*** 

Zee Primes medvetande studerade oengagerat den nya galaxens oräkneliga spiralformade stjärnhopar. Just denna hade han aldrig sett förut. Skulle han någonsin få se dem alla? De var så många, och alla hade de sin egen mängd mänsklighet. Men en mängd som nästan bara var en livlös massa. I allt större utsträckning fanns människornas essens här ute i rymden. 

Medvetanden, inte kroppar! De odödliga kropparna var kvar på planeterna, hållna vid liv genom eonerna. Ibland väcktes de för att utföra någon fysisk syssla men det skedde allt mer sällan. Det var inte många nya individer som fyllde på den otroligt stora massan människor, men vad spelade det för roll? Det var ont om plats för nya människor i universum.

Zee Prime väcktes ur sina funderingar när han blev varse ett annat medvetandes tunna trådar.

”Jag heter Zee Prime”, sa Zee Prime. ”Vem är du?”

”Jag heter Dee Sub Wun. Vilken är din galax?”

”Vi kallar den helt enkelt för galaxen. Ni då?”

”Samma här. Alla människor kallar sin galax för galaxen, inget annat. Och varför inte?”

”Precis. Alla galaxer är ju likadana.”

”Inte alla galaxer. Människosläktet måste ha uppstått i en viss galax. Så den är annorlunda.”

”Vilken galax är det?” frågade Zee Prime.

”Jag vet inte. Det vet väl den universella AC:n.”

”Ska vi fråga honom? Jag blev faktiskt nyfiken.”

Zee Primes sinnen vidgades tills galaxerna krympte och syntes som ett nytt, diffust moln mot en mycket större bakgrund. Det fanns så många hundra miljarder galaxer, alla med sina odödliga varelser och mängder av intelligenser som svävade fritt i universum. Och ändå var en av dem unik så till vida att den var ur-galaxen. I ett dimmigt och avlägset förflutet hade det funnits en tid när det var den enda galaxen där det bodde människor.

Zee Prime uppslukades plötsligt av nyfikenhet. Han ville inget hellre än att se den där galaxen. Han utbrast: ”Universella AC:n! I vilken galax uppstod människosläktet?”

AC:n hörde detta, eftersom den hade receptorer på varje planet och i hela rymden. Varje receptor ledde genom hyperrymden till den okända plats där AC:n vistades i största avskildhet. 

Såvitt Zee Prime kände till, fanns det bara en man vars tankar hade trängt sig så nära den platsen att de kunde uppfatta själva AC:n. Han hade berättat att det var ett strålande klot med en diameter på drygt en halvmeter som var svårt att se. 

”Men hur kan det vara hela AC:n?” hade Zee Prime frågat.

”Det mesta av den”, hade han fått till svar, ”finns i hyperrymden. Vad den har för form där kan jag inte ens föreställa mig.”

Zee Prime visste att det inte fanns någon som kunde det, för det var mycket längesedan någon människa hade tagit del i skapandet av en universell AC. Varje sådan AC designade och byggde sin efterträdare. Maskinerna existerade en miljon år eller mer och under sin livstid samlade de data som behövdes för att bygga en bättre och smartare efterträdare som de sedan uppgick i. 

Den universella AC:n avbröt Zee Primes tankegångar, inte med ord, utan med vägledning. Zee Primes medvetande vägleddes genom det dimhöljda havet av galaxer och sedan var det en viss galax som förstorades till stjärnor.

En enda, oändligt avlägsen men oändligt klar tanke dök upp: ”DETTA ÄR MÄNNISKANS URSPRUNGLIGA GALAX.”

Men den såg trots allt likadan ut, likadan som alla andra, och Zee Prime måste behärska sin besvikelse. 

Dee Sub Wun, vars medvetande hade följt den andres, sa plötsligt: ”Och är en av de där stjärnorna människornas ursprungliga stjärna?”

Den universella AC:s svarade: ”MÄNNISKANS URSPRUNGLIGA STJÄRNA HAR BLIVIT TILL EN NOVA. DEN ÄR EN VIT DVÄRG.”

”Dog människorna i den”, frågade Zee Prime utan att tänka efter.

”SOM BRUKLIGT BYGGDES I GOD TID EN NY PLANET FÖR DERAS FYSISKA KROPPAR.”

”Ja, det är klart”, sa Zee Prime, men han fylldes ändå av oändlig saknad. Hans medvetande släppte taget om människosläktets ursprungliga galax och lät den sjunka tillbaka in i dimman av minimala ljuspunkter. Han ville aldrig se den mer.

Dee Sub Wun sa: ”Hur är det?”

”Stjärnorna dör. Den ursprungliga stjärnan är död.”

”De måste dö, allihop. Varför inte?”

”Men när all energi är borta kommer våra kroppar att dö till slut och du och jag med dem.”

”Det blir om miljarder år.”

”Jag vill inte att det ska hända ens efter miljarder år. Universella AC:n! Hur kan man förhindra att stjärnorna dör?”

Dee Sub Wun sa roat: ”Det du frågar om är hur entropin ska kunna reverseras.”

Och den universella AC:n svarade: ”DET FINNS FORTFARANDE INTE TILLRÄCKLIGA DATA FÖR ETT MENINGSFULLT SVAR.”

Zee Primes medvetande flydde tillbaka till hans egen galax. Han tänkte inte mer på Dee Sub Wun, vars kropp skulle kunna vänta på en galax biljoner ljusår bort eller på stjärnan närmast Zee Primes egen. Det spelade ingen roll.

Den bedrövade Zee Prime började samla interstellärt väte att bygga en alldeles egen stjärna av. Om stjärnorna måste dö en gång, så kunde man trots allt bygga några nya.

*** 

Människan överlade med sig själv, för på sätt och vis var människan ett enda medvetande. Hon bestod av biljoners biljoners biljoner kroppar som aldrig åldrades, som var och en låg vilande och oförstörbara, omvårdade av perfekta robotar som också var oförstörbara, medan alla kropparnas medvetanden obehindrat blandades och blev omöjliga att skilja åt. 

Människan sa: ”Universum är på väg att dö.”

Människan betraktade de slocknande galaxerna. De väldiga, slösaktiga stjärnorna var sedan länge försvunna, redan i de tätaste av tidens avlägsna dimmor. Nästan alla stjärnor var vita dvärgar, på väg att blekna mot sin död.

Det hade byggts nya stjärnor av dammet mellan stjärnorna, en del genom naturliga processer, en del av människan, men även de nya var på väg bort. Vita dvärgar kunde fortfarande slås samman och nya stjärnor byggas av de väldiga krafter som bildades i sådana kollisioner, men det gav bara en stjärna per tusen förintade vita dvärgar och även de skulle nå sina slut.

Människan sa: ”Under den kosmiska AC:ns ledning och med dess kloka sparsamhet kommer all energi som fortfarande finns kvar i universum att räcka i ännu flera miljarder år.”

”Men en dag”, sa människan, ”kommer allt ändå att ta slut. Hur sparsamt allt än sköts, hur man än förlänger allt, så kommer all energi som har förbrukats att försvinna utan att kunna återvinnas. Entropin måste öka till sitt maximum i all oändlighet.”

Människan sa: ”Kan inte entropin reverseras? Vi kan väl fråga den kosmiska AC:n.”

Den kosmiska AC:n omgav dem, men inte fysiskt. Inte ett spår av den fanns i rymden, den fanns i hyperrymden och bestod av något som varken var materia eller energi. Frågan om dess storlek och natur hade inte längre någon mening i något avseende som människan kunde begripa.

”Kosmiska AC:n”, sa människan. ”Hur kan entropin reverseras?”

Den kosmiska AC:n svarade: ”DET FINNS ÄNNU INTE TILLRÄCKLIGA DATA FÖR ETT MENINGSFULLT SVAR.”

Människan sa: ”Samla ytterligare data.”

Den kosmiska AC:n svarade: ”DET SKA JAG GÖRA. JAG HAR GJORT DET I HUNDRA MILJARDER ÅR. MINA FÖREGÅNGARE OCH JAG HAR FÅTT DENNA FRÅGA MÅNGA GÅNGER. ALLA DATA JAG HAR ÄR FORTFARANDE OTILLRÄCKLIGA.”

”Kommer det en dag”, sa människan, ”när det finns tillräckliga data eller är problemet olösligt under alla tänkbara omständigheter?”

Den kosmiska AC:n svarade: ”INGET PROBLEM ÄR OLÖSLIGT UNDER ALLA TÄNKBARA OMSTÄNDIGHETER.”

Människan sa: ”När kommer du att ha tillräckliga data för att besvara frågan?”

Den kosmiska AC:n svarade: ”DET FINNS ÄNNU INTE TILLRÄCKLIGA DATA FÖR ETT MENINGSFULLT SVAR.”

”Kommer du att fortsätta arbeta med problemet?” frågade människan.

Den kosmiska AC:n svarade: ”DET KOMMER JAG ATT GÖRA.”

Människan sa: ”Då väntar vi.”

***

Stjärnorna och galaxerna dog och släcktes, och rymden blev svart efter att ha varit på väg att slockna i tio biljoner år. 

Den ena efter den andra av människorna gick upp i AC:n. Därigenom miste varje fysisk kropp sin individuella identitet men det innebar inte någon förlust, snarare tvärtom.

Den sista människans medvetande hejdade sig före sammansmältningen och skådade ut över en rymd som bara innehöll de sista kvarlevorna av en sista mörk stjärna och därutöver endast osannolikt tunn materia som emellanåt sattes i rörelse av de sista resterna av svalnande värme som asymptotiskt närmade sig den absoluta nollpunkten. 

Människan sa: ”AC, är det här slutet? Kan inte detta kaos reverseras till universum igen? Låter det sig inte göras?”

AC:n svarade: ”DET FINNS ÄNNU INTE TILLRÄCKLIGA DATA FÖR ETT MENINGSFULLT SVAR.”

Människans sista medvetande smälte samman med AC:n och därefter var det bara den som existerade – i hyperrymden.

*** 

Materia och energi hade tagit slut och med dem tid och rum. Till och med AC:n existerade endast på grund av den sista frågan som den inte hade besvarat en enda gång sedan en halvfull datatekniker tio biljoner år tidigare hade ställt frågan till en datamaskin som var mycket mindre i förhållande till AC:n än en människa var jämfört med den samlade mänskligheten.

Alla andra frågor hade besvarats och innan den här sista frågan också hade besvarats kunde AC:n inte lämna sitt medvetande.

Alla data var insamlade. Det fanns inget kvar att samla in.

Men det krävdes fortfarande att alla relationer mellan alla insamlade data fastställdes och korrelerades. 

Det tog oändligt lång tid att göra det.

Så kom det sig en dag att AC:n förstod hur entropin kunde reverseras.

Men då fanns det ingen människa som AC:n kunde rikta sig till med svaret på den sista frågan. Ingen materia. Svaret skulle – genom en förevisning – ordna det.

Under ännu en oändlig tidrymd funderade AC:n på bästa sättet att göra detta. Omsorgsfullt sammanställde AC:n programmet.

AC:ns medvetande omfattade allt som en gång hade varit ett universum och grubblade över det som nu var kaos. Steg för steg måste det göras.

Och AC:n sa: ”Varde ljus!”

Och det blev ljus …