Johan Norberg: Varför blev det vi och inte Kina?

En marsian som blickade ner på jorden för 1 000 år sedan skulle ha sett ett fattigt och hungrigt Europa, medan Kina var överlägset både tekniskt och ekonomiskt. Landet hade utvecklat textilmaskiner samt järn- och stålproduktion, som fått vissa ekonomhistoriker att hävda att Kina stod på tröskeln till en industriell revolution.

Sedan byttes rollerna. Europa fick upplysning och industrialism och kom att dominera världen, medan Kina blev desperat fattigt. År 1978 stod Kina för 23 procent av världens befolkning men bara 3 procent av dess bnp. Vad hände?

Det är en av många frågor som Joel Mokyr har försökt besvara. Den finurlige israelisk-nederländsk-amerikanske ekonomhistorikern är en av årets mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne. I 79-åringens encyklopediska forskningsgärning står en fråga i centrum: Vad skapar teknisk innovation – och hur tar den slut?

Joel Mokyrs utgångspunkt är att innovation inte är så himla lätt. Historiskt sett har idéerna ofta sinat innan de hunnit skapa välstånd. Han delar upp vår kunskap i två delar: att veta hur något görs samt att veta varför det fungerar – och de båda kunskapsformerna måste samverka.

Om tillräckligt många personer testar tillräckligt många olika sätt att lösa ett problem kommer några att snubbla över metoder som faktiskt fungerar. Men utan förståelse för varför den fungerar går det inte att bygga vidare på insikterna, förfina dem, skala upp dem eller lösa nya problem.

En bonde kan till exempel använda kogödsel för att förfäder har lärt honom att stanken skrämmer bort onda andar, men utan förståelse för kemin kommer han aldrig att använda den mer effektivt – eller uppfinna konstgödsel. På samma sätt vore det omöjligt att utveckla smartmobiler eller artificiell intelligens utan datavetenskap, avancerad elektronik och materialvetenskap.

Innovation förutsätter därför att människor får experimentera med nya teorier, metoder och teknologier – även när kungen, kyrkan eller konkurrenten tycker att de verkar omöjliga eller obekväma. Varje innovation är, som Joel Mokyr uttrycker det, ”en rebellisk handling mot vedertagna sanningar och etablerade intressen”.

Under Songdynastin (960–1279) var Kina världsledande på sådana konstruktiva uppror. Kejsarna understödde marknader, rörlighet och innovation för att maximera skatteintäkterna. Resultatet blev världens mest dynamiska ekonomi – men bara under en period.

Den efterföljande Mingdynastin var reaktionär: den avbröt sjöfart och utrikeshandel och stoppade ny teknik i gruvor och produktion. Snart föll den tekniska förmågan i glömska.

Problemet var att ekonomin var beroende av staten. Den kunde göra snabba framsteg under en innovativ kejsare, men inte under en mindre visionär. Envälde innebar inte att tekniska framsteg var omöjliga, konstaterar Joel Mokyr, ”men det innebar att en enda beslutsfattare kunde tillfoga dem ett dödligt slag”.

Offentlig byråkrati prioriterar främst stabilitet och social harmoni, och omfamnar därför sällan disruptiv förändring.

Samtidigt befästes släkternas makt i Kina. Staten uppmuntrade klanerna, och deras informella samarbete blev nödvändigt för att överleva i mötet med en despotisk och godtycklig stat. Under samma tid gick européerna i stället mot kärnfamiljer som flyttade från föräldrarnas hushåll. Det skapade utrymme både för individualism och för icke-släktbaserade organisationer, församlingar och företag, där människor lärde sig förhandla och samarbeta med främlingar.

Även Europa hade beslutsfattare som ogillade dynamik, men de var sällan samordnade. Bergskedjor, självständiga städer och splittringen mellan kyrkor och monarker gjorde det omöjligt att koordinera regleringar. Böcker som förbjöds i ett land trycktes i ett annat, och dissidenter kunde fly till grannlandet. Thomas Hobbes gick i exil i Paris och John Locke i Amsterdam. Den nederländske filosofen Hugo Grotius flydde till Frankrike för att skriva fritt. Descartes flyttade i motsatt riktning – av samma skäl.

Dessa tänkare kunde hålla kontakt med varandra i det gränsöverskridande nätverk som historien kallar ”the Republic of Letters”. Filosofer och entreprenörer forskade, experimenterade och modifierade teorier och maskiner utifrån varandras upptäckter. Olika former av kunskap möttes i en självförstärkande spiral som till slut spann i väg bortom staternas kontroll, vilket slutligen gav oss den industriella upplysningen och det moderna välståndet.

Vad säger allt detta om Kinas framtid? Joel Mokyr menar att landet fortfarande främst har imiterat rika länders metoder och att det är ”högst osäkert” om Kina kan övergå till innovationsbaserad tillväxt. Landet är fortfarande beroende av att kejsaren råkar vara klok.

Deng Xiaoping var det när han öppnade ekonomin för världen och marknadskrafterna 1978 – och därmed inledde tillväxtundret. Men Xi Jinping är en centralist. När han vill sporra utvecklingen på ett område, som elbilar och solpaneler, så kan det gå mycket fort. Men hans strävan att kontrollera minskar den pluralism som möjliggör oväntade genombrott – och ibland slår han sönder den, som i attacken på techbolag 2021.

Faktum är att språkmodellen Deepseek inte kom från något av Xi Jinpings favoriserade AI-bolag, utan från en hedgefond som ville utveckla algoritmbaserad handel – en sektor som Xi Jinping ogillar och tidigare försökt strypa. Innovation som endast kan ske i skydd av presidentens förbiseende är alltid skör.

Klanernas inflytande stärktes dessutom under Mao Zedongs långa diktatur, då människor behövde samarbeta informellt för att överleva. Även under Xi Jinping krävs sådana nätverk, eftersom lagen inte garanterar individuell rättssäkerhet och äganderätten är osäker. Det snabbaste sättet för företag att få beskydd och kapital är att anställa makthavares nära släktingar. Det skapar förtroende inom gruppen – men stänger ute rebellerna.

Det blir svårt för Kina att bli rikt utan omfattande liberalisering, menar Joel Mokyr. Men det betyder inte att västvärlden kan pusta ut. Titta bara på Donald Trumps nyckfulla ingripanden i företagsbeslut och handelsrelationer eller på EU:s försök att standardisera allt som rör sig. Vad är det om inte kejsarens ambition att tygla excentriska rebeller och överraskningar?

Alla världsdelar har skäl att läsa Joel Mokyr.