Kan Stockholm bli Europas Wall Street?

När Storbritannien lämnade EU väcktes frågan om vilken huvudstad som skulle ta över Londons roll som Europas finansiella centrum. Kampen stod mellan Frankfurt och Paris, möjligen även Amsterdam. Stockholm nämndes inte. I dag hade diskussionen sannolikt låtit annorlunda.

Med sitt gynnsamma noteringsklimat, sitt villiga riskkapital och sin fondsparande befolkning lockar Stockholm inte bara investerare utan även forskare och byråkrater från Bryssel. De vill inte bara ha en bit av kakan, utan receptet på en kapitalmarknad som gör kontinentaleuropéerna avundsjuka. Den brittiska tidskriften The Economist utsåg nyligen Stockholm till ”the capital of capital”. När EU nu på allvar försöker skapa den länge påtänkta sparande och investeringsunionen lyfts Sverige fram som förebild.

Det berättas om hur en smärre busslast EU-dignitärer för ett par år sedan besökte Stockholmsbörsen på studieresa. EU:s egen tillväxtdoktor, tidigare ECB-chefen Mario Draghi, ägnar ett helt stycke i sin uppmärksammade rapport åt svenska reformer som unionen borde ta efter. Där nämns allt ifrån det svenska pensionssystemet till den gynnsamma beskattningen av investeringssparkonton och kapitalvinster som återinvesteras i innovativa startupföretag. I våras publicerade de tyska börsbolagens intresseorganisation en studie om den svenska kapitalmarknaden. Slutsatsen är tydlig: Europas mäktiga industrination Tyskland är en finansiell dvärg i jämförelse med Sverige.

Sveriges aktiekraft

Ett av måtten i den tyska rapporten är börsbolagens samlade marknadsvärde som andel av bnp. Enligt det måttet är Sverige mer än tre gånger så kapitalstarkt som Tyskland. Ett annat mått är finansiella tillgångar per capita. Även här sticker Sverige ut med finansiella tillgångar på i genomsnitt närmare två miljoner kronor per person. Det är dubbelt så mycket som i Europa i stort, där en övervägande del av sparandet fortfarande ligger på vanliga bankkonton.

Sist men inte minst sticker Stockholm ut genom sitt stora antal börsintroduktioner. Under det senaste decenniet har fler bolag noterats här än i Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Spanien tillsammans. Endast London överträffar Stockholm i antal noteringar. När det gäller aktiemarknadens likviditet – det vill säga hur enkelt och effektivt aktier kan omsättas – visar en relativt ny studie av bland andra forskaren i finansiell ekonomi Björn Hagströmer att Sverige står sig väl i ett internationellt perspektiv. Likviditetsgapet mot USA minskade avsevärt under 2010-talet, både i Sverige och i Europa som helhet.

Kapitalmarknaden som folkrörelse

En viktig förklaring till den goda likviditeten är att hushållen deltar genom direkta eller indirekta investeringar på börsen. Enligt Björn Hagströmer är det väl belagt i forskningen att privatpersoners deltagande på aktiemarknaden bidrar till en mer likvid marknad, bredden spelar roll för djupet.

Kort sagt, kapitalmarknaden är som ett ekosystem där alla delar hänger ihop. I Sverige samspelar dessa delar ovanligt väl. Men hur blev det så? Historikern David Larsson Heidenblad har sökt svaret i arkiven och spårar utvecklingen långt tillbaka till efterkrigstiden.

– Ett vidgat aktieägande sågs som ett vaccin mot kommunism och som en försäkring för det kapitalistiska samhällssystemet, säger han.

Han talar om McCarthyismens 1950-tal i USA, en period präglad av rädslan för kommunismen. Samtidigt liberaliserades aktiemarknaderna och öppnades för breda folklager. En epokgörande reklamkampanj från Merrill Lynch lanserade budskapet att vem som helst kunde äga en del av landet: ”Own your share of America.” Aktieägande framställdes som en patriotisk handling.

Några decennier senare aktualiseras idéerna i Sverige, först med införandet av skattefondsparande (1978) och sedan allemanssparande (1984). Syftet liknade det som EU eftersträvar i dag: att höja investeringsnivån för att säkra framtida tillväxt. En nationell reklamkampanj rullades ut i vilken aktiesparande presenterades som ett sätt att bidra till samhället.

Begreppet ”aktiesparande” var för övrigt inget oskyldigt ord, utan uppstod som ett nyord i Sverige redan på 1950-talet, som ett alternativ till det vedertagna begreppet ”aktieägare”.

– I dag tänker vi inte på aktiespararande som ett politiskt begrepp. Men då fanns intressen som ville skapa ett folk av aktiesparare. Man tänkte sig att detta var ett sätt att öka människors förståelse för företagandets villkor och marknadsekonomi – och därmed minska stödet för socialism eller liknande idéer, säger David Larsson Heidenblad.

Löntagarfondsdebatten på 1970-talet är en milstolpe. Den skärpte motsättningen mellan arbete och kapital och bidrog till att kapitalintressena organiserade sig mer effektivt.

– Motståndet mot löntagarfonderna fungerade som ett slags kitt för den här rörelsen. Jag skulle gissa på att Aktiefrämjandet inte hade bildats om inte löntagarfondsförslaget lagts fram, säger David Larsson Heidenblad.

Konflikten mellan arbete och kapital har alltså varit både polariserad och välorganiserad på båda sidor. Aktiespararnas riksförbund kan exempelvis beskrivas som en folkrörelse som bidragit till att göra börsen tillgänglig för bredare grupper.

Hushållen bakom nya bolag

Den svenska aktiekulturen har inte bara gynnat hushållen, utan hela ekonomin, berättar Annika Winsth, oberoende chefsekonom på Nordea.

– Att hushållen började spara i allemansfonder på 1980-talet har gett en betydligt starkare förmögenhetsutveckling än i många andra länder i EU. Förmögenheten blir till riskkapital och är sannolikt en viktig förklaring till att Sverige har lyckats bygga så många nya bolag.

Sverige toppar också den europeiska statistiken över enhörningar – bolag med ett börsvärde på över en miljard dollar.

– Nu gäller det att stötta andra länder i Europa så att de tar efter en lyckad modell att utveckla riskkapital. För det är där en stor skillnad mellan Europa och USA ligger, säger Annika Winsth.

Likviditetens begränsningar

Även om Sveriges modell ligger närmare den amerikanska, än vad som är fallet med övriga EU, finns det fortfarande förbättringspotential, enligt Annika Winsth. Exempelvis är det svårt för nya bolag att skala upp i Sverige.

Björn Hagströmer, som forskat specifikt på börsen, pekar på att likviditeten för aktier i mindre bolag ofta är låg och att dagens börsmodell inte fungerar för små företag.

För de allra största bolagen är Stockholmsbörserna, trots sina framgångar, inte heller ett alternativ. När svenska enhörningar som Spotify eller Klarna ska noteras väljer de New York.

Är det rimligt att tro att de största bolagen skulle stanna i Stockholm?

– Nej, det är inte realistiskt. Det vore snarare sorgligt om alla svenska entreprenörer valde att stanna i ett litet land som Sverige. Det är rimligt att de har globala ambitioner redan från dag ett, säger Annika Winsth.

Däremot efterlyser hon en europeisk börs som kan mäta sig med New York i konkurrensen om globala jättar. Det är också en av slutsatserna som Björn Hagströmer landar i efter sin analys av likviditeten på den svenska aktiemarknaden.

– Vår studie visar att aktier noterade på större marknader har bättre likviditet. En större börs når fler investerare och kan dessutom dra nytta av skalfördelar i handeln, säger Björn Hagströmer.

Mot en alleuropeisk börs

Nasdaq äger redan flera börser i Norden och Baltikum, och en viss konsolidering finns redan på den europeiska börsmarknaden. Det som återstår att göra för att förverkliga drömmen om en alleuropeisk börs är harmoniserade regler för noteringar och handel.

Även om Stockholmsbörsen lyfts fram som Europas mönsterelev är det osannolikt att en framtida alleuropeisk börs skulle placeras i Stockholm.

– Tyvärr hamnar den nog någonstans i Europa. Det behöver inte spela så stor roll. Det viktiga är att börsen fungerar väl och upplevs som det självklara förstahandsvalet för bolagen, säger Annika Winsth.