Katrine Kielos: Macron driver protektionism – precis som väntat

Nassim Taleb, riskteoretiker och författare till The Black Swan, har en enkel regel: “den mest intoleranta minoriteten vinner”. Ta till exempel detta med jordnötter. Bara 1-3 procent av alla människor är allergiska mot jordnötter, trots det har många flygbolag jordnötsförbud. 

Detta är fullständigt logiskt, menar Taleb. Om en enda person är livshotande allergisk är det rationellt att plocka bort nötterna ur allas mat. Alternativet är att driva två parallella kök, märka upp allt, övervaka serveringen och ändå tvingas bära risken för eventuellt katastrofala följder. 

Det blir helt enkelt för dyrt. 

Frankrikes president Emmanuel Macron vill använda dagens möte av europeiska toppar i Bilzen i Belgien för att trycka på för att Europa ska “köpa europeiskt”.

Bakgrunden är att europeiska företag pressas från flera håll: Kina subventionerar och styr sin industri genom statligt stöd, USA lockar samtidigt investeringar genom stora stödprogram som innehåller krav på inhemskt innehåll och produktion i USA. 

Till och med Kanada har sedan december en princip om att staten i första hand ska “köpa kanadensiskt”. I offentliga upphandlingar får kanadensiska bud en prisfördel och i stora byggprojekt (över 25 miljoner dollar) måste kanadensiskt stål, aluminium och trä användas.

Ovanpå detta kommer det som Emmanuel Macron kallar för ”Grönlandsögonblicket”. Då syftar han på de chockartade januaridagar när Europa plötsligt tycktes stå inför en möjlig amerikansk invasion av Grönland. Hur ska vår kontinent agera? undrade den franske presidenten retoriskt i måndags.

Analysen hade han förstås redan klar för sig. 

Å ena sidan hotas Europa, enligt Macron, av en ”tsunami” av till exempel billiga kinesiska elbilar. De riskerar att slå ut hela den europeiska bilindustrin. Å andra sidan måste EU hantera ett allt mer oförutsägbart USA. Macrons svar är ökat europeiskt oberoende och en viktig del av det är att Europa måste våga gynna sina egna företag. 

EU-kommissionen kommer den här månaden att lägga fram sina hittills mest långtgående förslag för att prioritera europeisk produktion i offentliga upphandlingar. Den nya lagen, Industrial Accelerator Act, ska sätta mål för hur stor andel europeiskt innehåll vissa strategiska tekniker måste ha för att få ta del av statliga stöd. Det gäller till exempel inom förnybar energi, batterier och bilar. 

Förslaget skulle innebära att en större del av EU:s offentliga upphandlingar, värda omkring 2 000 miljarder euro, styrs mot den egna industrin. Det innehåller också krav på att utländska investerare kan behöva dela med sig av teknik och anställa lokal arbetskraft.

Förespråkarna menar att detta är nödvändigt: annars kommer Europa krossas av amerikansk teknik från väster och kinesisk industri från öster. Sverige hör till de som håller emot. ”Vi ska inte gå i en mer protektionistisk riktning”, sa Ulf Kristersson till Financial Times häromdagen. Frågan är dock vad Nassim Taleb skulle säga. 

Att en fransk president är för mer protektionism är lika överraskande som att vatten är vått eller att Bill Clintons namn dyker upp i de senaste Epstein-filerna. Däremot har Macron sannolikt en poäng i att världen har förändrats. 

Handelspolitiken är inte längre bara ekonomi, den är ett geopolitiskt verktyg. Du kan ogilla den nya handelsnationalismen, men har EU råd att ställa sig utanför när andra redan har skrivit om reglerna?

Det är Talebs varning: systemet lutar mot den som inte kompromissar. Och just nu finns det många sådana på världsscenen. 

Motargumentet är att EU inte är en liten spelare i periferin. Unionens marknad är så stor att den tidigare har satt globala standarder – från konkurrensregler till dataskydd. Europa kanske sitter betydligt längre fram i kabinen än vi tror?

Framförallt bör man komma ihåg att vi pratar om EU. Den pågående konflikten mellan Paris och Stockholm lär  avgöras av andra principer än Nassim Talebs. Inom EU-politiken finns till exempel en devis som säger att: “du är aldrig starkare i Bryssel än i din egen huvudstad”. Och applicerad på Emmanuel Macron just nu blir denna relativt förödande. Den franske presidenten är på slutet av sin egen mandatperiod har stora parlamentariska problem och en ekonomi med låg tillväxt och stora underskott.

Å andra sidan har Frankrike en lång tradition av att få igenom sina prioriteringar i EU. Därmed är vi tillbaka hos Nassim Taleb: för det är onekligen förhållandevis ofta den som ropar högst och vägrar kompromissa som får bestämma. Det vi alla. 

 Lyssna på senaste avsnittet av Världsekonomin med Katrine Kielos och Claes Måhlén.