Konsten att göra... ingenting

Politiker ska visa handlingskraft. Under pandemin var det extra tydligt när kraftfulla ledare stängde ner samhällen till begränsad nytta. Och inom penningpolitiken ska minsta hot motverkas med alltmer radikala grepp som minusränta och köp av värdepapper. Att sitta still i båten är helt ute. Tempo och beslutskraft – det är dagens dygder.

Men egentligen lönar det sig allra bäst att göra … ingenting. Passivitet är grejen för rikedom och välstånd.

Därför är det så befriande att läsa Johan Anderbergs motvallsbok till vår aktiva tid med den tilltalande titeln Just don’t.

Det är en skön uppgörelse med vår besatthet av handling. Han pekar på ett mönster, att det ofta är de som agerar minst som lyckas bäst, inte minst på börsen. De går vinnande ur både kriser och tjurmarknader (när de aktiva investerarna lockas att ta hem vinster alltför tidigt).

Att göra ingenting – en rationell strategi

För det är sällan aktivitet som skapar avkastning. Enligt S&P har över 90 procent av aktivt förvaltade fonder i världen underpresterat index de senaste tio åren. Småsparare som försökt ”tajma” marknaden har också generellt gjort sämre ifrån sig än dem som bara suttit stilla i båten.

Slutsatsen skaver för vi älskar ju aktivitet. Mäklarhusen tjänar pengar på den och reklamsäljande mediehus föder den. Men se på data – majoriteten fondförvaltare underpresterar. Och de mest framgångsrika småspararna är sannolikt de som har automatiskt månadssparande och glömt sin portfölj. Att göra … ingenting är ofta det klokaste du kan göra.

I Just don’t ger Johan Anderberg exempel från bland annat politiken och finansmarknaden. De som sprang först, agerade mest och vände snabbast var aldrig bäst i test.

Tvärtom belönades ofta den som stod kvar och väntade. Håll i, håll ut, som Anders Tegnell sade. Det är ett budskap som borde få mer plats, särskilt nu.

Många reagerar på minsta osäkerhet med att sälja allt eller byta fonder, vikta om eller agera ”proaktivt”. Men det är inte de som fått bäst betalt. Det är de som sitter still i till exempel breda indexfonder, stabila investmentbolag eller bolag som man långsiktigt tror på som blir rikligt belönade.

Men vem tar egentligen ansvar?

Det låter enkelt. Men det finns en moralisk hake och ett makroproblem.

För även om indexfonder eller ETF:er är fantastiska för sparare med låga avgifter och fin riskspridning så finns ett växande problem i marknaden: det ansiktslösa ägandet. ETF:er och globala indexfonder äger nu stora delar av världens börsbolag, men ställer sällan krav. Inte heller ställer de upp när det stormar. Vem leder företagen när Vanguard, Blackrock och State Street äger allt? Färre bra styrelseledamöter, inga strategiska inspel och begränsat ansvarstagande karakteriserar dessa företag.

Det är här investmentbolagen briljerar. De är långsiktiga aktiva ägare med ett sällsynt tålamod. Latour, Investor och Industrivärden skapar värde över decennier, inte kvartal. Och de är ofta betydligt bättre rustade att hantera kriser än vad ETF-tjänstemännen är.

Dessvärre visar det sig att yngre investerare är ännu lite sämre än de äldre med mer erfarenhet. Påverkade av Tiktok eller Reddit kastar de sig mellan olika – för dagen – heta aktier och krypto. De handlar som aldrig förr och förlorar pengar.

Och visst är det lätt att glömma allt i ett medieklimat där varje skakning skapar rubriker och där varje korrektion får finansanalytiker och oss börssurrare att bli extremt exalterade. Men de långsiktiga agerar inte alls. De sitter still i båten. Och de vinner.

Att inte göra något kräver mod

Det Johan Anderberg påminner oss om är något fundamentalt mänskligt, att vi har svårt att stå ut med osäkerhet. Vi vill göra något. Men ibland är det farligaste vi kan göra att agera på känsla. Det gäller nog både i livet och på marknaden.

Den tanken borde även investerare ta till sig. Så vad ska man göra? Ingenting. Eller som Johan Anderberg föreslår: Just don’t.