Bo Becker: Kunskapsnation med utbildningsproblem

Sverige är en forskningsnation av rang, och det syns inte minst på universiteten. På Times Higher Educations lista över världens 100 bästa universitet återfinns både Karolinska institutet, Lunds universitet och KTH. I denna undersökning utmärker sig alla tre svenska lärosäten för hög forskningskvalitet och stark internationalisering. Rankningen sätter samtidigt fingret på en annan sanning om högskolesektorn i Sverige: vi är bättre på forskning än utbildning. I samma rankning faller KI från plats 36 till 81 när utbildning mäts, och de andra försvinner helt från topp 100.

En anledning att vi lyckas bättre med forskning är att vi satsar mer på det. Enligt Världsbanken spenderar Sverige en större andel av bnp på forskning och utveckling än världens samtliga länder utom tre. Förutom statens stora forskningsanslag finns ett omfattande ekosystem av privata forskningsstiftelser. Därmed har svenska forskare goda möjligheter att få tid och resurser för forskning, särskilt inom de områden som finansiärerna gillar. Välinformerade finansiärer som kan utföra kvalificerad utvärdering skapar starka incitament för forskare och lärosäten att producera framstående forskning.

När det gäller utbildning är situationen annorlunda. Universitet och högskolor får betalt av staten för utbildning, mest baserat på kvantitet: dels per inskriven student, dels per utexaminerad student. De statliga bidragen har dessutom ett tak, och när detta nås ersätts inte utbildning över huvud taget. En liten grupp studenter från länder utanför EES (EU samt Norge och Schweiz) betalar studieavgifter: enligt SCB betalar blygsamma 2 procent av studenterna studieavgifter.

Sammantaget innebär systemet att svensk högre utbildning ersätts med relativt små belopp per student upp till ett tak – och därefter inte alls. De finansiella incitamenten blir att anta studenter upp till taket och sedan säkerställa att de tar examen, men vidare expansion vore mycket olönsamt för lärosätena. Att lägga resurser på kvalitet i utbildningen, anpassa utbildningen till studenters behov, och annat arbete för att locka studenter förefaller ekonomiskt omotiverat.

Sektorn framstår som två skilda världar. Den ena är en konkurrensutsatt och produktiv forskningsvärld, med många sofistikerade finansiärer, noggrann utvärdering och där framgång belönas. Här står sig Sverige starkt i internationella jämförelser. I den andra världen, i praktiken nästan helt skattefinansierad, råder kostnadspress och låga förväntningar. Här premieras kvantitet svagt och kvalitet inte alls.

Mot bakgrund av de två världarna är det kanske inte förvånande att resultaten inom utbildning är svagare än inom forskning och att forskning prioriteras. Det ena påverkar dock det andra. I en SNS-rapport från 2014, skriven av forskare från Berkeley och Stanford, framhålls att kopplingarna mellan forskning och utbildning i Sverige är mycket svaga. Ledande forskare används till exempel i mycket begränsad utsträckning i undervisningen, till skillnad från hur de bästa amerikanska universiteten organiserar sin utbildningsverksamhet. Realistiskt sett med negativa konsekvenser för studenterna.

Bakgrunden till dagens svenska system är en kraftig expansion av utbildningsvolymerna när högskolan byggdes ut från 50 000 studenter 1963 till nära en halv miljon i dag. Denna expansion skedde med standardisering, hög lägstanivå och förhållandevis låg kostnad.

Vad systemet dock inte har skapat är en universitetssektor som levererar utbildning i samma klass som svensk forskning. Inte dålig, men inte heller lysande, och det gäller oavsett vilket svenskt universitet vi talar om. En jämförelse med USA illustrerar skillnaden. Där varierar värdet av en examen kraftigt mellan lärosäten. Den första frågan till en collegestudent gäller inte vilket program studenten läser, utan vid vilket universitet: Princeton slår Florida State, lärosätet är viktigare än ämnesvalet. Detta beror på att utbildningen på de bästa universiteten håller mycket hög nivå.

Amerikanska universitet konkurrerar hårt om studenter. Om ett universitet presterar bättre så leder det till högre status, bättre studenter och mer donationer. Resultatmått kopplade till utbildningen följs noggrant: antagna studenters resultat på nationella prover, studenters snittlön efter examen, eller hur man står sig i antagningskonkurrensen. Och verksamheten ordnas med tanke på både utbildning och forskning. Eftersom undervisningen är viktig för studenterna så värderas den högt. Och de två går hand i hand – ledande forskare är värdefulla bland annat för att de bidrar till ett lärosätes attraktionskraft för studenter.

I mitt eget hörn av denna värld – handelshögskolor – vågar jag påstå att konkurrensen om toppstudenter på MBA-nivå under efterkrigstiden har drivit fram flera avgörande förändringar. Under 1950 och 60-talen skedde ett kraftigt lyft i vetenskaplig nivå när det blev tydligt att universitetsdiscipliner som statistik, nationalekonomi, psykologi och optimeringsteori kunde ge praktiskt användbara verktyg för utbildning som ledde till karriärer i näringslivet. Den starka symbiosen mellan framstående forskning och begåvade studenter har format den fantastiska miljö man i dag hittar på de främsta amerikanska business schools, och den benhårda konkurrensen om studenter som utgör skolornas vardag.

För svenska lärosäten ökar nu konkurrensen: varje år blir studenter mer rörliga, mer villiga att studera på engelska, och mer nyfikna på andra länder. Den växande globala marknaden för högre utbildning detta leder till skulle kunna vara en exportmöjlighet för Sverige. Om svensk högre utbildning vore internationellt konkurrenskraftig skulle den kunna generera exportintäkter, bidra till lärosätenas utveckling och stärka den positiva ekonomiska dynamiken runt högskolor. Något av detta ser vi i dag: tusentals utländska studenter finns i dag i Sverige.

Men ett hinder är affärsmodellen. Av de utländska studenterna i Sverige är två tredjedelar icke-betalande, eftersom de kommer från EES-länder. EU:s regler förbjuder prisdifferentiering mellan dessa studenter. Så länge svenska studenter studerar gratis gäller detsamma för tyska och spanska studenter.

Med priset satt till noll så blir naturligtvis dagens svenska export av högre utbildning olönsam. De 22 000 utländska studenter som studerade avgiftsfritt i Sverige förra läsåret fick i praktiken en högskoleutbildning finansierad av svenska skattebetalare (eller andra finansiärer). Detta väcker frågor om prioriteringar. Varför inte utbilda fler svenska studenter? Finns det en förväntan på att andra europeiska skattebetalare ska erbjuda motsvarande utbildningar gratis till svenska medborgare?

En möjlig lösning på dilemmat med gratisstudenter är att helt enkelt minska antagningen av utländska studenter, att förskansa sig på hemmaplan. Detta skulle riskera att isolera Sverige från den internationella konkurrensen om talang. Om de bästa utländska studenterna uteblir ökar också sannolikheten för att de bästa svenska studenterna söker sig utomlands, till mer konkurrensutsatta och resursstarka miljöer som prioriterar utbildning. Detta kunde leda till ekonomisk brain drain, en gradvis försvagning av de svenska forskningsmiljöerna när de duktiga studenterna söker sig någon annanstans och sämre utbildning även för svenska studenter som blir kvar. Att fortsätta expandera antagningen av utländska studenter utan en rimlig intäktsmodell verkar också knepigt. Dags för kreativa idéer?