Långräntor och osäkerhet – ekonomin på okänd mark
Därför kommer vi inte undan en potentiell statsskuldskris.
De ekonomiska utsikterna har aldrig varit osäkrare. Det kan vara värt att hålla i minnet när prognoserna står som spön i backen under sena augusti.
Tillväxten i det andra kvartalet var lägre än väntat och inflationen steg något i juli, men sensommarens ekonomiska prognoser håller faktiskt en påfallande hoppfull ton. Prisuppgångarna är tillfälliga, tror Riksbanken, som därför väntas sänka räntan i september. Regeringen planerar att lägga fram en expansiv budget och spår tillväxt på hela 3 procent 2026. Arbetslösheten viker nedåt, bedömer KI. Hushållen har ett uppdämt behov och behöver köpa nya kläder, säger Nordeas chefsekonom Annika Winsth. Förutsättningarna för ett svenskt uppsving är utmärkta, anser Aftonbladets Andreas Cervenka, särskilt som statsfinanserna är i toppskick (20/8).
Nere på kontinenten är tongångarna inte lika muntra. Världsekonomin är på väg in i sin värsta svacka sedan pandemin, varnar OECD, främst på grund av Donald Trumps tullar. De stora ekonomierna har alla skruvat ner sina tillväxtsiffror, de flesta även för 2026. Ingen vet vad som händer i Ukraina, om regimen faller i Teheran, vad som då sker med bensinpriserna och de svenska hushållens blick på världen, eller om presidenten i USA återigen byter handelsdoktrin i sociala medier. Stämningsläget är radikalt osäkert. Ingen vet.
De stora ekonomierna har alla skruvat ner sina tillväxtsiffror, de flesta även för 2026.
Långräntornas dubbla tolkning
En till fördunklande och i Sverige lite underrapporterad omständighet är de stigande räntorna på statsobligationer med långa löptider, tio år och uppåt. Hur man ska tolka den utvecklingen är inte helt lätt att avgöra. Lite förenklat kan man säga att det finns två skolor. Den första ser de högre långräntorna ytterst som ett hälsotecken. Mellan finanskrisen 2008 och pandemin 2020, ungefär, var de onormalt låga av ganska invecklade strukturella skäl: stor och billig kinesisk export, högt sparande till följd av åldrande befolkningar, lägre efterfrågan på kapital tack vare teknisk utveckling som gjort det billigare att driva stora företag, för att nämna några. (På centralbanksspråk säger man att dessa strukturskäl pressade ner den ”naturliga räntan” – i praktiken priset på pengar när marknadskrafterna är i balans – kanske rentav under noll. Ingen vet eftersom den naturliga räntan inte kan observeras, bara uppskattas.) Stimulanspaketen i samband med covid och de grasserande handelskrigen gjorde slut på det där, varför den naturliga räntan på senare år klättrat upp till mer normala nivåer. Högre långräntor speglar den utvecklingen som i grunden är av godo eller i varje fall kan tas med ro.
En till fördunklande och i Sverige lite underrapporterad omständighet är de stigande räntorna på statsobligationer med långa löptider, tio år och uppåt.
Det andra lägret gör en betydligt mer pessimistisk läsning. Långräntorna har i huvudsak klättrat sedan Donald Trump baxade sin epokgörande jättebudget genom den amerikanska kongressen i somras, påpekar man. Den väntas öka underskotten från 6 till 9 procent till 2035 och kraftigt svälla statsskulden, redan omkring 100 procent av bnp. Vidare bidrog den till tydligt nedskruvade tillväxtprognoser. Räntorna på amerikanska obligationer brukar då gå ner, nu blev det tvärtom, ett historiskt trendbrott. Misstanken är att marknaden inte längre litar på att USA kommer hedra sina åtaganden, och därför kräver mer betalt för att låna ut. Den stora farhågan på sikt är förstås en regelrätt skuldspiral: högre räntor leder till mer belåning, och så vidare. Tunga namn på Wall Street som Jamie Dimon och Larry Fink varnar för det. Lånekostnaderna överstiger redan de årliga försvarsanslagen, världens högsta med marginal.
Då kan vad som helst hända
En andra och antagligen mer realistisk farhåga är att den amerikanska dynamiken sprider sig, som allt amerikanskt tenderar att göra. När räntorna sköt upp i Washington i juni gjorde de det i andra rika länder också. I Storbritannien har de parkerat på de högsta nivåerna sedan George Soros knäckte pundet i början av 90-talet. Förutsättningarna är knappast lysande. OECD-ländernas statsskulder är historiskt höga, i genomsnitt en bra bit över 100 procent av bnp, och 2024 lånade man mer än någonsin. (I år väntas man låna ännu mer.)
Centralbankerna kan därmed ganska snart komma under hårt tryck, varnade Bank of Englands tidigare chefsekonom Andy Haldane i somras. Donald Trump har redan gått i bräschen. Han tar Federal Reserve i tukt och förmaning och efterfrågar öppet lägre styrränta för att pressa statens utgifter. (I dagarna signalerade Fedchefen Jerome Powell att en sänkning är på gång.) I Europa åtnjuter centralbankerna starkare institutionellt skydd. Men de ekonomiska incitamenten att hålla räntorna nere för att undvika skuldkriser är urstarka, och den politiska ställningen efter år av prognosmissar tydligt försvagad, vilket kritiker till höger och vänster förstås vet. Risken är därför att centralbankerna i praktiken börjar finansiera statliga underskott snarare än behåller fullt fokus på inflationen, varnar Andy Haldane. (Märk väl att de ”kvantitativa lättnaderna” under 10-talet – alltså centralbankernas obligationsköp på den öppna marknaden – syftade till att stimulera efterfrågan för att pressa upp den naturliga räntan och i förlängningen inflationen, inte att hålla regeringar under armarna.)
Då kan vad som helst hända.
Större krafter styr
Och Sverige? Vår statsskuld är liten, våra underskott är marginella, våra institutioner är förhållandevis starka och vår statsminister är tydligt formad av de ekonomiska kriserna på 80- och 90-talen. Han lär inte ta Erik Thedéen i örat ens om himlen faller ner.
Men vi är samtidigt en liten och mycket öppen ekonomi, därtill starkt finansialiserad. Vår inflationsbana följer de storas, liksom tillväxten och börsens svängningar. Kommer skuldkrisen till Europa kommer den utan tvivel hit med. Man kan tänka sig två tydligt skilda händelseförlopp. Antingen skjuter de långa räntorna upp också här – trots att Sveriges statsfinanser är i toppskick, för att återigen låna från Andreas Cervenka. Eller så blir vi tvärtom en ”safe haven” för skrämda investerare – ungefär som innan Riksbanken gjorde helt om och började sänka räntan i början av 10-talet – just för att vi pressat statsskulden mot noll. Då kommer kronan stärkas, tillväxten ta stryk, inflationen troligen sjunka under målet och Riksbanken tvingas sänka räntan med risk för nya bubblor, mest på bostadsmarknaden.
Det finns ett par poänger här som kan vara värda att hålla i huvudet när de ekonomiska prognoserna står som spön i backen och regeringen lovar en expansiv budget och förutspår treprocentig tillväxt 2026: ingen vet. Och större krafter styr.