”Liberalismen kräver att vi accepterar osäkerheten”
The New Yorkers Adam Gopnik litar på friheten.
Den liberala demokratin är mänsklighetens största succé – och eviga slagpåse. Varför är frihetens gråskalor så svåra att hantera? Hotar trumpismen till och med marknadsekonomin? Tidskriften The New Yorkers kulturprofil Adam Gopnik har svar.
Adam Gopnik börjar intervjun med att spela piano. Vi har stämt träff för att prata om Donald Trumps USA, apropå boken Tusen små framsteg (Fri Tanke). Efter ett halvsekel som skribent i The New Yorker är Adam Gopnik inte en berättare som går rakt på sak. Från jazz glider vi in på fantasy.
Den perfekta symbolen för vår tid finns, enligt Adam Gopnik, i Sagan om ringen. Palantir är inte bara den mystiska sten genom vilken man skådar i fjärran, det råkar också vara namnet på mjukvaruföretaget grundat av Peter Thiel, en av Donald Trumps mest profilerade techinvesterare.
– Sagans kristall används för att överbrygga tid och rum, men i Saurons händer ger den en överdriven bild av ondskans makt. Så är det i dag, när medietekniken får oss att tro att halva världen krigar och alla har blivit galna.
Adam Gopnik, uppvuxen i Kanada som barn till två professorer, beskriver sig själv som ”judisk och paranoid”. Inget kan tas för givet här i livet, allra minst frihet och fred. Just därför måste man vara optimist.
Du kallar liberalismen ”det största moraliska äventyret i människans historia”. Varför är den då så föraktad? Demokratin backar globalt för 20:e året i rad.
– Världen är en skrämmande plats där vi hungrar efter auktoritet. Heltäckande teorier om historien med tydliga bad guys är svåra att motstå, vare sig det handlar om marxism, katolicism eller högerextremism. Liberalism kräver att vi accepterar osäkerheten. Bakslagen handlar mindre om politik än om existentiell oro.
Fortsatt uppförsbacke alltså?
– Inte säkert. Demokratin har dödförklarats många gånger. På 30-talet var det närmast konsensus bland intellektuella. Under kriget verkade figurer som Winston Churchill och Charles de Gaulle helt isolerade.
New York är inte bara världens finansiella och kulturella hjärta. De senaste 25 åren har staden varit epicentrum för allt vi förknippar med demokratins kris. Fantomsmärtorna från finanskrisen på Wall Street 2008 bultar fortfarande. Misstron mot arroganta eliter skördades av en New Yorkson med perfekt gehör för sauronska vibrationer.
Vad tänkte du när Donald Trump blev president?
– Om du tillbringat hela livet med att läsa historia så vet du att det värsta ofta händer. Men Donald Trump var ingen blixt från klar himmel. Det politiska förfallet i USA går långt tillbaka, på Ernest Hemingways tema att konkurser kommer ”först sakta, sedan plötsligt”. Då gäller det att minnas en demokratisk tradition som är starkare.
Så den politiska vinden kan vända igen?
– Liberal demokrati kommer alltid att få skulden för allt möjligt. Människan dras till tryggheten i absolutism och tribalism, så är det bara. Donald Trump har fattat sociala medier, det är inte konstigare än att John F Kennedy förstod tv 1960. Man får bekämpa eld med eld, som Kaliforniens guvernör Gavin Newsom börjat göra med trumpismens egna grepp.
Hur mycket är show och hur mycket är på riktigt? Borde Wall Street ta presidenten på större allvar?
– Det finns en spridd uppfattning, som jag inte delar, att den politiska showen liknar professionell wrestling – teatraliskt våld på låtsas. ”Visst är Trump knäpp”, säger folk, ”men i slutändan betyder det inget”. Många pratar om normer som om bara hövlighet stod på spel.
Och näringslivet bryr sig inte?
– Värre än så. Jag var på en sluten konferens med miljardärer i Kalifornien. Alla gjorde affärer i Kina, som plötsligt blivit ett föredöme: totalitär politik i kombination med ostörd marknad. För 25 år sedan tog alla för givet att det var tvärtom – att USA:s frihet skulle smitta av sig på Kina. Marknadsekonomi antogs automatiskt leda till ett öppet samhälle.
Tusen små framsteg är skriven som ett brev till Adam Gopniks dotter. Boken återknyter till klassiska frihetliga röster. Att den politiska högern och vänstern avskyr liberalismen mer än varandra hör till pjäsen, menar Adam Gopnik. Donald Trump har inga problem med Xi Jinping eller Vladimir Putin, däremot med amerikanska komiker som skämtar om honom.
Insatserna i kulturkriget har höjts dramatiskt 2025. Presidenten stämmer tidningar som New York Times och Wall Street Journal på miljarder.
Hotas yttrandefriheten i USA?
– Amerikaner är inte rädda att prata öppet med varandra. Så snart man lämnar infernot online känns det bättre. Jag sade tidigt att pratshowvärdarna Stephen Colbert och Jimmy Kimmel skulle bli kanariefåglar i gruvan. Det visade sig tyvärr stämma. Men Donald Trumps processer mot medier är löjeväckande. Kruxet blir om de viker sig frivilligt.
Det liberala flaggskeppet The New Yorker har hittills undgått den värsta elden från Vita huset. Finkultur i tryck brukar vara det sista autokrater ger sig på, skrattar Adam Gopnik.
Tidskriften som startade 1925 har just fyllt 100 år. Sedan 1980-talet är Adam Gopnik tongivande, med sitt sökljus i kulturens och historiens skuggor.
Du skrev nyligen en essä om inbördeskriget 1861. Med politiska mord och en president som skickar militären på delstaterna – är USA på väg dit igen?
– Vapenfetischismen här i landet liknar galenskap. Just nu är det kämpigt att vara optimist, men det finns positiva paralleller till inbördeskriget. Slaveriet i sydstaterna var inte bara moraliskt fel, det skapade också ett bittert, stagnerande samhälle som inte kunde vinna. I dag är de blå delstaterna rikare än de röda. Vad vi verkligen behöver är en politisk koalition som gör upp med rätten att bära vapen till varje pris.
En annan av dina artiklar handlar om gamblingens historia i New York. Du beskriver hur fattiga människor spelar på spel som inte går att vinna, medan rika inte kan förlora, eftersom centralbanker och regeringar backar upp marknaden. Är det en förklaring till liberalismens kris?
– Adam Smith noterade att marknader i sig inte gör människor fria, men att fria människor dras till marknader. Nyliberalism har blivit ett skällsord som inte kräver närmare förklaringar.
Tre betydelser av liberalism
1. Liberal i amerikansk politik
I USA betyder liberal ungefär ”progressiv” eller ”vänster”. En liberal amerikan förespråkar en stark stat i sociala frågor – offentligt sjukvårdssystem, medborgarrätt, jämställdhet och miljöreglering – i kontrast till conservative som vill minska statens roll.
2. Liberal i europeisk politik
I Europa betecknar liberal något annat: ekonomisk och individuell frihet. Här står liberalismen närmare mitten eller högern, med fokus på marknadsekonomi, äganderätt och skydd mot statligt godtycke.
3. Liberal som samhällssystem
När forskare talar om liberal demokrati avses inte ett parti eller en ideologi, utan ett styrelseskick byggt på fria val, rättsstat och yttrandefrihet. I den meningen kan både socialdemokrater, konservativa och gröna vara ”liberala”.
Kort sagt: I USA är liberal ofta synonymt med vänster. I Europa betyder det marknadsvänlig mittenpolitik. Och i demokratiteorin betyder det frihet under lag.
Så Donald Trump är inte ett resultat av ekonomiska orättvisor?
– Kom ihåg hur han startade sin politiska karriär, genom att ifrågasätta om Barack Obama var amerikan. Det handlade inte om att lyfta några arbetslösa i Mellanvästern. Eller tänk på hur JD Vance slog igenom med Hillbilly elegy, där han tog avstånd från samma dysfunktionella värderingar som han nu hyllar. Jag har levt hela mitt liv i den liberala eliten utan att höra ett nedsättande ord om arbetarklassen. Tvärtom har jag hört empati och försök att förstå de attityder och strukturer som lett oss hit.
Till sist, vad tror du om Frankrike där du bott i många år? Revolutionär stämning, politisk panik, skulder som kan utlösa nästa finanskris …
– Frankrike är i själ och hjärta en monarki. Svaga kungar som Nicolas Sarkozy, François Hollande och Emmanuel Macron leder till kris i ett så centraliserat land. Den andra faktorn bakom turbulensen är förstås invandring. Jag är optimistisk om att denna meritokrati kan absorbera unga muslimer. Men Frankrike tycks göra revolution vart 60:e år eftersom landet inte klarar av att reformera sig.
USA firar snart 250-årsminnet av sin egen revolution, ett resultat av franska idéer. Symbolen för dem svävar över inloppet till New York i form av Frihetsgudinnan, en gåva från just Frankrike.
I The New Yorker-artikeln Memorials fokuserade Adam Gopnik på bojorna vid monumentets fot. Medan statyn förenklar och förskönar friheten illustrerar bojorna något mer obekvämt. Slaveriet är aldrig riktigt besegrat, orättvisor aldrig helt utraderade. Friheten lever aldrig upp till sina grandiosa löften – men alternativen är alltid värre.