Löneexperimentet som gav resultat

Två kanadensiska forskare fick tillgång till H&M:s interna lönedata från över 1 800 leverantörsfabriker i nio länder under åren 2012–2019. Resultaten visade att H&M-ledda insatser för att stärka arbetsplatsdialogen och förändra lönehanteringssystemen på fabrikerna hade i genomsnitt höjt arbetarnas reallöner med cirka 5 procent efter tre år.
Insatserna bestod av två övergripande åtgärder som var tänkta att införas i följd. Den första skulle skapa en struktur för rollfördelning, dialog och förhandling mellan arbetare och fabriksledning genom styrdokument, fackföreningar och arbetstagarombud. Den andra åtgärden introducerade ett lönesystem och en lönetrappa där arbetarnas lönesättning utgick från prestation, utbildning och erfarenhet. H&M:s vision var att först ha arbetsplatsombud på plats som sedan kunde konsulteras i utformningen av lönehanteringssystemet.

För de fabriker som bara stärkt arbetsplatsdialogen kunde inte forskarna se ett signifikant resultat jämfört med dem som avstått från att införa ett program. Fabrikerna som bara infört lönehanteringssystemet såg däremot en ökning med 2,8 procent. Där båda programmen och en lönetrappa införts hade lönerna ökat med 5 procent.
Enligt forskarna bars sannolikt kostnaden för löneökningarna av leverantören, som samtidigt fick ökade beställningar från H&M med omkring 29 procent. Studien säger inte vilken enskild mekanism som var avgörande för löneökningen, men forskarnas slutsats var att investeringarna gav omkring 27 gånger större löneeffekt än om motsvarande belopp hade utbetalats direkt till arbetarna.

– Fabriksledningar kan på sina håll vara fruktansvärda. Om varumärken ger pengar direkt till fabrikerna är jag inte säker på hur mycket arbetarna verkligen skulle få. Samtidigt finns frågan om det ens är möjligt att höja löner på annat sätt än att påverka lönesystemen. Industrin är uppbyggd genom tusentals leverantörer som ändras väldigt snabbt och ibland har textilarbetare säsongskontrakt, säger Julia Grimm, universitetslektor inom organisation och management med inriktning på hållbarhet vid Stockholms universitet.

Trycket ökar

H&M lanserade programmen 2013 som svar på det ökade trycket från allmänheten och civilsamhällesorganisationer att betala textilarbetare rättvisa löner. Kraven hade sin upprinnelse i efterdyningarna av katastrofen vid
Rana Plaza där en åtta våningar hög byggnad kollapsade utanför Bangladeshs huvudstad Dhaka. I byggnaden satt cirka 5 000 textilarbetare som sydde kläder åt globala varumärkeskedjor som Zara, Benetton och Walmart.

Katastrofen skördade över 1 100 liv och skadade ytterligare 2 500.

– Rana Plaza blev startskottet för en substantiell förändring inom modeindustrin. Det var en så pass förödande händelse att ingen längre kunde titta bort. Händelsen var första gången allmänheten riktade strålkastarljuset och ansvaret mot klädjättarna, säger Julia Grimm.

En rad olika krav ställdes på multinationella klädjättar som antingen köpte eller tillverkade kläder i Bangladesh. Inom ett par veckor hade över 180 multinationella modeföretag anslutit sig till ett nytt juridiskt bindande avtal mellan klädjättar, globala och lokala fackföreningar. Ackordet föreskrev tvingande säkerhetsinspektioner i textilfabrikerna och möjliggjorde rättsliga konsekvenser om de inte efterlevdes. Svenska H&M var ett av de första företagen att underteckna avtalet.

Tillsammans med ett 30-tal andra modebolag och Bangladeshs regering donerade H&M också pengar till de efterlevande. Summan av ersättningarna uppgick till 30 miljoner dollar.

Men H&M gick ett steg längre än så. I sin kommunikation från 2013 angavs målet att senast till 2018 ha implementerat lönestrukturer som skulle möjliggöra en rättvis levnadslön till 850 000 textilarbetare. Nätverket Clean Clothing Campaign menade att företaget misslyckades med målet. H&M höll inte med och pekade på att det inte fanns en “universell överenskommen nivå för levnadslöner”.

Övergav ni ambitionen?

“Vi har inte övergett vår ambition att förbättra lönerna. I dag är 80 procent av våra textilfabriker med lönerisk (fabriker där lönerna ligger under den lokala levnadslönsnivån) anslutna till lönehanteringssytemet, och målet är att få med 100 procent till 2028", skriver Iñigo Sáenz Maestre, presskommunikatör på H&M i ett mejl till Finansmagasinet.

Den ideella organisationen Fair Action har välkomnat H&M:s agerande för att höja lönerna, men menar att lönerna är för låga för att räknas som en levnadslön, och att utvecklingen sker för långsamt. Fair Action anser att H&M borde betala högre inköpspriser för plaggen, öka trycket på regeringarna i länder där produktionen pågår och ställa krav på högre löner.

– Jag tror att kraven är orealistiska om de bara ska ställas på H&M. Eftersom H&M verkar inom ett marknadsekonomiskt system skulle de inte, förenklat sagt, överleva ifall de ensamma införde sådana åtgärder. Om H&M skulle lobba för högre löner gentemot Bangladeshs regering, skulle aktörer som Primark eller Inditex förmodligen ta tillfället i akt, säger Julia Grimm.

– För att uppnå en riktig förändring måste branschövergripande avtal komma på plats. Eller så måste ytterligare en omvälvande händelse ske. Först då kan företagen sättas under press och agera.

Krävs tvingande avtal

Samtidigt spelar civilsamhällesorganisationer en avgörande roll i modeindustrins ekosystem, säger Julia Grimm. Om de skulle sluta sätta press på företagen och acceptera deras åtgärder som tillfredsställande skulle villkoren aldrig förändras.

– Civilsamhällsorganisationers roll är att pusha på och ställa krav som kanske inte är fullt genomförbara, men som i slutändan får företag att göra mer än vad de annars hade gjort.

– Missförstå mig rätt, jag tycker fast fashion är fruktansvärt. Dock tror jag att även den industrin kan göra gott, men då måste mer än 50 procent av aktörerna komma överens om att göra det. I en perfekt värld hade vi haft branschövergripande initiativ på frivilligbasis som kan lyfta branschens standard. Men sanningen är att ingen vill ge upp sin andel så länge inget katastrofalt inträffar och ingen press läggs på industrin, säger Julia Grimm.

För att komma till rätta med orättvisa löner på djupet behövs tvingande internationella tvingande avtal, enligt Julia Grimm. Hon nämner EU-direktivet Corporate Sustainability Due Diligence Directive, eller CSDDD, som ålägger stora företag att identifiera, förebygga och åtgärda negativa effekter på människa och miljö. Men sedan februari har det urvattnats genom EU:s förenklingspaketet Omnibus 1, som höjt trösklarna för vilken typ av företag som omfattas av direktivet.

– Även om EU kommer överens om att vi vill höja kraven på stora företag, så ser vi USA sänka dem, vilket tvingar oss att göra detsamma. Så det är tragiskt, och jag tror att vi skulle behöva förändra förutsättningarna i linje med tanken med vad CSDDD skulle vara. För en stor spelare som H&M finns det bara så mycket de kan göra under de givna omständigheterna, säger Julia Grimm.