Maktkampen om Fed – och spelet bakom

Marknadsreaktioner gav tidigt en fingervisning om hur stämningen mot Jerome Powell tolkades av investerarvärlden. I stället för fallande räntor följde högre riskpremier, svagare dollar och stigande långräntor. Det var ett utfall som snarare pekade på ökad osäkerhet än på förväntningar om en mer expansiv penningpolitik. Resultatet blev alltså motsatsen till vad Vita huset uttryckligen propagerat för, när fokuset riktades mot risker som följer av ett minskat oberoende för centralbanken snarare än de räntesänkningar som skulle följa av en politisering av Fed.

– Om marknaderna börjar tro att oberoendet kommer att minska och att följden blir lägre styrräntor så kommer de korta marknadsräntorna att sjunka. Men eftersom konsekvensen kan antas bli högre inflation på sikt när efterfrågetrycket i ekonomin ökar kommer de långa marknadsräntorna att stiga därför att placerare vill ha kompensation för högre förväntad inflation, säger Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi vid Stockholms universitet.

Den mer obehagliga läsningen, att Vita husets eskalation mot Feds oberoende inte först och främst handlar om penningpolitikens riktning utan om en omfördelning av institutionell makt, innebär långsiktiga konsekvenser för USA:s ekonomi.

Upptrappning?

Den tidigare Federal Reserve- och Vita huset-ekonomen Claudia Sahm, skaparen av recessionsindikatorn ”The Sahm rule” och numera chefsekonom för kapitalförvaltarfirman New Century Advisors, menar att agerandet samtidigt passar in i den politiska cykeln. Donald Trumps förtroendesiffror är låga och senare i år väntar det viktiga mellanårsval i kongressen som avgör hur ohämmat presidenten kan agera under de följande två åren i Vita huset.

– När vi i förra veckan talade med republikaner i representanthuset sades det som är uppenbart rakt ut: om Republikanerna förlorar mellanårsvalet kommer Donald Trump att ställas inför riksrätt, säger hon.

Mattias Persson, chefsekonom på Swedbank, är inne på samma spår. Tajmningen i den juridiska upptrappningen mot Fed talar för att presidenten vet att Republikanerna ligger illa till inför mellanårsvalet.

– Många amerikanska hushåll är hårt pressade, och Donald Trump gick till val på att göra det bättre. Min tolkning är att mycket som kommit de senaste veckorna, med begränsningar av kreditkortsräntor, åtgärder mot finansiella instituts köp av bostäder för uthyrning, statligt ägda bolåneinstitut som köper bolån för 200 miljarder dollar och därigenom i praktiken pressar ner bolåneräntor med 0,25 procent … allt det passar väl in i det här med levnadskostnadskrisen.

De övriga exemplen på politiska beslut som pressar ner räntor bär också samma kännetecken som angreppet mot Fed: Donald Trump tänjer på gränserna för presidentens befogenheter.

– Han har inte legal auktoritet för att inskränka kreditkortsräntor, säger Claudia Sahm.

Angreppet på Federal Reserve är dock en större fråga än ekonomiskpolitiska ingrepp med ifrågasatt legalitet.

Att angripa Fed skulle således kunna ses som en logisk fortsättning på en bredare strategi att säkra politisk makt med ett känt politiskt slagträ från Donald Trumps samtliga tre presidentvalskampanjer: åsikten att centrala institutioner i Washington är delar av ett elitistiskt etablissemang som skor sig själva på folkets bekostnad. Federal Reserve kan sägas passa särskilt väl in i denna krets, givet centralbankens enorma världsekonomiska makt, den låga demokratiska exponeringen och det starka normativa skyddet kring oberoendet.

Powells polemik

Mattias Persson påpekar att Donald Trumps angrepp i sig inte är något nytt. Det nya är att Fedchefen till slut själv gav sig in i en öppen polemik med den politiska makten.

– Som jag ser det så går det inte att kalla det som händer för något annat än eskalering. Oberoendet hotas. Det förvånande i situationen är att Jerome Powell nu faktiskt bemöter Donald Trump. Det faktum att han gör det signalerar för mig att Fed bedömer att riskerna för oberoendet har ökat, säger han till Finansmagasinet.

Jerome Powell fick stort stöd. Ledamöter från båda kongresspartierna sparkade bakut och ett flertal centralbankschefer världen över visade helhjärtad uppbackning. Alla nu levande före detta Fedchefer – Alan Greenspan, Ben Bernanke och Janet Yellen – slöt upp.

För Vita huset kan dock även kritiska reaktioner bli användbara. En centralbank som offentligt försvarar sitt oberoende riskerar samtidigt att uppfattas som att den tar politisk ställning. Även om administrationen inte kan styra Fed så kan i stället ifrågasättandet av legitimitet och kompetens trappas upp genom att svaga utfall av den ekonomiska politiken i ännu större utsträckning kan skyllas på centralbanken. Varje offentlig konfrontation där Fed går i svaromål bidrar således till en logik där Vita huset kan hävda att även penningpolitiken i grunden används av en partisk elit för att sänka Trumpadministrationen.

”Jerome Powell har gjort mer för att underminera Feds självständighet än någon annan jag kan komma på”, sade Larry Kudlow, före detta ordförande för Nationella ekonomiska rådet under Donald Trumps första mandatperiod, i ett uttalande för Fox strax efter att stämningen nått offentlighetens ljus.

Kreditbetyget och trovärdigheten

Redan innan rättsliga verktyg sattes in mot Fed pekade kreditvärderingsinstitut på att USA:s styrning och allmänna institutionella obundenhet försvagats av återkommande politiska konflikter kring budget, skuldtak och myndighetsutövning. När det kommer till USA:s kreditbetyg har Federal Reserve och dess självständighet verkat som en stabilisator. Jerome Powells mandat löper dock ut i maj och ett politiserat ledarskap kan vara på väg in. Det kan bli försvårande för trovärdigheten, befarar Claudia Sahm. Dock först och främst på lång sikt. Under de kommande åren förändras sammansättningen av Feds röstberättigade krets, med viss lutning mot mer försiktiga och inflationsfokuserade ledamöter. Detta följer som en konsekvens av rotationen för rösträtterna bland ledamöterna i Feds penningpolitiska kommitté FOMC, där fler ”hökar” än ”duvor” är på väg mot rösträtt.

– Eftersom Fed fattar räntebeslut med många röster och inte är beroende av en enda person så är det sannolikt att vi får en Fedordförande som är lojal mot Donald Trump men som blir helt ineffektiv, eftersom han eller hon inte kan bygga en majoritet. Men vi skulle då kunna få en cykel av allt svagare, allt mer ineffektiva och alltmer politiserade Fedchefer, säger Claudia Sahm.

Politiseringens ironiska utfall

Ett ironiskt utfall för politiska övertaganden av centralbanker, vilket framför allt uppmärksammats i ett alltmer enväldigt Turkiet under president Recep Tayyip Erdoğan de senaste åren, är att politiskt tryck som syftar till räntesänkningar leder till dess motsats via ökade riskpremier. Både Internationella valutafonden (IMF) och Bank for International Settlements (BIS) har konstaterat detta uttryckligen: nednötningen av centralbankens självständighet och trovärdighet och den politiska dominansen över penningpolitiken har lett till högre inflationsförväntningar, svagare valuta och stigande riskpremier.

– Jag tycker att det är uppmuntrande att det fanns stöd och motreaktioner. Det kunde ha varit betydligt värre. Men återigen: riktningen vi rör oss i är inte bra. Och tills de skyddsräcken som värnar Federal Reserve stärks – och det måste ske antingen genom Högsta domstolen eller genom kongressen – ser jag inte att presidenten kommer att backa, säger Claudia Sahm till Finansmagasinet.