När USA förde bort Venezuelas president Nicolás Maduro reducerade Vita huset snabbt händelsen till en fråga om olja och narkotika. I bakgrunden har i stället ett bredare säkerhetspolitiskt resonemang vuxit fram, med konsekvenser som sträcker sig långt bortom Caracas.
Budskapet bakom den amerikanska operationen den 3 januari 2026 var till en början rakt. I ett faktablad som Vita huset publicerade efter tillfångatagandet av Nicolás Maduro angavs kampen mot narkotika och behovet av att öppna Venezuelas oljeflöden – till gagn för både USA och det venezuelanska folket – som bärande motiv.
Vid närmare granskning visade sig dessa förklaringar falla platt.
Vad gäller narkotika spelar Venezuela, enligt CIA och den amerikanska narkotikapolisen DEA, en marginell roll som transitland och ingen roll alls som produktionsland för droger som konsumeras i USA. Ända sedan de omdiskuterade båtbombningarna inleddes har flera experter därför avfärdat narkotikamotiveringen som en diplomatisk avledningsmanöver, ägnad att bana väg för en annan, mer lättkommunicerad förklaring: Venezuelas omfattande oljetillgångar.
– De påstådda hoten som beskrevs av Trumpadministrationen var överdrivna eller helt enkelt påhittade. Drogdiskursen är tveklöst en politisk teater, säger Phil Gunson, senioranalytiker vid International Crisis Group och bosatt i Caracas, till EFN.
De påstådda hoten som beskrevs av Trumpadministrationen var överdrivna eller helt enkelt påhittade. Drogdiskursen är tveklöst en politisk teater.
Oljan som svepskäl
Oljeberättelsen klingar dock bekant. USA har tidigare genomfört militära operationer i oljeproducerande länder. Men Venezuela 2026 är, trots sina stora reserver på papperet, ett svagt oljeland. Energiinstitutens rapporter visar att den venezuelanska oljeindustrin är i så dåligt skick att det krävs mycket stora investeringar och lång tid innan produktionen kan återställas.
Energy Policy Research Foundation uppskattar dessutom att minst ett decennium i tid skulle krävas för att närma sig tidigare kapacitetsnivåer. Även i ett sådant scenario vore Venezuela dock av begränsad strategisk betydelse för USA i en värld där andra producenter är mer flexibla och där USA självt har blivit världens största oljeproducent.
Francisco Monaldi, som leder Bakerinstitutets Latinamerikaprogram för energiforskning, sätter utvecklingen i ett längre perspektiv. Produktionen nådde sin topp 1998 och kollapsade därefter till följd av politiskt kaos under Hugo Chávez socialistregim och de sanktioner som senare omöjliggjorde nödvändiga dollarinvesteringar.
– Amerikanska sanktioner har varit en klart bidragande faktor bakom förfallet i venezuelansk oljeindustri, särskilt efter 2019, men det finns flera sammanfallande bekymmer som samlats på hög i åratal, säger Francisco Monaldi.
Venezuelas nästan totala beroende av oljeintäkter bidrog med andra ord till en ekonomisk kollaps som hölls i schack av en alltmer repressiv regim under Hugo Chávez arvtagare Nicolás Maduro. Utvecklingen efter 2019 påminner i flera avseenden om den situation som råder i Iran – ett annat sanktionsdrabbat land beroende av oljeintäkter. Båda länderna ingår dessutom i det löst sammanhållna block av länder som, med stöd av Kina och Ryssland, visat sig mer tolerant mot långvariga sanktioner än vad USA förutsett. Venezuela har blivit en plats för rysk signalspaning och militär integration, bland annat med luftvärnssystem, samt kinesiska och iranska försvars- och affärsintressen. Iran har bland annat en drönarfabrik i landet.
Det saknas belägg för att det finns en koordinerad amerikansk ansats för att skapa samtidigt kaos i länder med särskilt hårda amerikanska sanktioner. Inga bevis har presenterats för att USA:s inblandning i de pågående protesterna i Iran sträcker sig längre än till verbala hot om ingripande vid våld mot demonstranter.
I Venezuela har däremot kontroll formulerats som en uttrycklig amerikansk ambition.
Även här sätter dock verkligheten gränser för de planer som kommunicerats. I ett direktsänt möte i Vita huset gjorde flera amerikanska oljebolags vd:ar klart för Donald Trump och utrikesminister Marco Rubio att en fungerande oljeindustri förutsätter stabilitet och långsiktiga förbättringar. Någon snabb oljeboom var inte att räkna med.
”Venezuela är oinvesterbart”, konkluderade Exxons vd Darren Woods.
Vissa bedömare menar att Donald Trump lockats av en förenklad oljelogik, medan Marco Rubio – vars föräldrar flydde Castroregimens Kuba – har egna, delvis sammanfallande motiv. Kuba är i dag starkt beroende av venezuelansk olja, ett beroende som nu lett till omfattande strömavbrott och energikris i den socialistiska önationen.
– Motiven verkar vara mycket blandade: Donald Trump vill åt oljan, Marco Rubio vill ha regimskifte delvis för att uppnå samma mål på Kuba genom att undanröja dess venezuelanska allierade. Andra vill skicka en signal till narkotikakartellerna och till regeringarna i regionen att de också kan utsättas för samma behandling, säger Phil Gunson.
Kritiska mineraler och säkerhet
Det finns dock ytterligare förklaringsmodeller.
Inom delar av det amerikanska säkerhetsetablissemanget har frågor om leverantörskedjor för strategiska mineraler diskuterats i decennier. I dag betraktar USA råvaror som är avgörande för elektronik- och vapentillverkning som en fråga om nationell säkerhet, vilket reflekteras i officiella listor över kritiska mineraler och i federala strategier för att säkra tillgång.
På 1950-talet, när Venezuela var en fungerande marknadsekonomi med världens fjärde högsta bnp per capita, sågs landet som en potentiell gruvmakt. Vid ett mineralfynd 1956 spekulerades det i New York Times att tillgångarna kunde bli nästan lika viktiga som oljan. Prognoserna infriades aldrig.
Tvärtom visar genomgångar från amerikanska tankesmedjor, däribland Center for Strategic and International Studies (CSIS), att Venezuelas gruvsektor är för underutvecklad, otillgänglig och korrumperad för att i närtid spela någon strategisk roll.
”Sektorn för strategisk mineralutvinning kommer att fortsätta domineras av statligt kopplade, icke-transparenta och informella system”, skrev Gracelin Baskaran, chef för CSIS program för kritisk mineralsäkerhet, i en artikel publicerad efter bortförandet av Nicolás Maduro.
Intresset hos Pentagon och CIA är samtidigt väldokumenterat och logiskt givet att de kritiska mineralerna är så väsentliga för vapentillverkning och således den långvariga amerikanska försvarsuthålligheten. Det centrala problemet i dag är inte tillgången på mineraler i sig, utan förädlingskapaciteten. Mellan 60 och 90 procent av den globala kapaciteten att raffinera och separera de olika kritiska mineralerna – alltså färdigställa dem för tekniska produkter – finns i Kina.
Problemet är känt sedan länge, men har i viss mån tonats ned i analytikerkretsar. Bland annat Bloombergs råvaruanalytiker Javier Blas har ifrågasatt dramatiken kring dessa metaller och kallat dem ”småmetaller” snarare än kritiska och sällsynta, bland annat med hänvisning till att det finns strategiska lager.
Oavsett hur stora västländernas hemlighållna strategiska lager av metallerna faktiskt är så har Kina med sin dominanta raffineringskapacitet ett trumfkort. Tillgången blir till slut bristfällig om ett exportstopp blir tillräckligt ihållande. Den militära stormakten USA:s uthållighet kan således i förlängningen anses vara beroende av Kina.
Tankesmedjan CSIS framhöll i en rapport från 2024 denna obekväma tes: västvärlden har byggt försvarssystem och en digital ekonomi på en leveranskedja som i kritiska steg passerar ett land som öppet ser konkurrens med USA som en kamp om vilket politiskt system som ska diktera världsordningen.
Leveranskedjan som vapen
I april 2025 kom försvarsplanerare och sektorbevakare att unisont skruva på sig av en geopolitiskt alarmerande nyhet från Peking: Kina meddelade exportkontroller på sju för vapentillverkning väsentliga sällsynta jordartsmetaller som svar på amerikanska tullar.
”Det är viktigt att stoppet inte blir långvarigt, eftersom det tar tid att bygga den förmågan i andra delar av världen”, sade Saabs vd, Micael Johansson, till Dagens Industri i oktober, sedan exportstoppet utvidgats ytterligare.
Några månader senare pausades delar av exportstoppet som en del av en handelsöverenskommelse med USA.
Från flera håll hördes inlagor om att Kina nu demonstrerat att leveranskedjan för vapensystem i sig kan användas som ett vapen, snarlikt hur Moskva nyttjade Europas energiberoende efter de sanktioner som infördes mot Moskva i samband med invasionen av Ukraina. En säkerhetspolitisk genomgång från Utrikespolitiska institutet pekade just på detta – att exportkontrollerna blev ett stresstest som påminde om att beroendet inte är en abstrakt risk utan en faktiskt möjlig hävstång.
Arktisk tydlighet
Mot denna bakgrund framstår USA:s återupptagna anspråk på Grönland tydligare än dem kring Venezuela. Argumentationen kring anspråken är explicita. Det handlar inte om råvaror, utan om säkerhet. Framtida leveranskedjor öppnas upp när isarna drar sig tillbaka och Nordostpassagen blir en potentiell genväg för global frakt, vilket lyfts fram i retoriken. Rysk militär närvaro har ökat och kinesiska försök att etablera ekonomiskt fotfäste i regionen har också här fått stor uppmärksamhet. Arktis är centralt för tidig varning i missilförsvaret. En amerikansk bas vid Pituffik, Thule, har funnits sedan 1951.
Både i fallet Grönland och i fallet Venezuela skulle det med andra ord kunna handla om att begränsa rivalers närvaro i vad USA uppfattar som den strategiska intressesfären i den västra hemisfären, och att förebygga framtida sårbarheter snarare än att maximera omedelbara vinster.
En ny doktrin och dess paradoxer
I denna bredare kontext har vissa analytiker pekat på vad som beskrivs som en framväxande amerikansk doktrin – ibland kallad ”Donroe” – där fokus skiftar från global normupprätthållning till selektiv maktutövning i vad som betraktas som strategiskt avgörande zoner. Syftet tycks vara att snabbt och tydligt markera kontroll över geografier som uppfattas som kritiska för USA:s långsiktiga säkerhet.
Paradoxalt nog kan en sådan doktrin också spela USA:s rivaler i händerna. Om Washington öppet prioriterar en regional intressesfär och närvaro framför folkrättsliga principer riskerar det att stärka Rysslands argument för territoriella anspråk i Ukraina, liksom Kinas hållning i Taiwanfrågan.
Under lång tid har västerländsk utrikespolitik, inte minst amerikansk, utgått från att ömsesidiga ekonomiska beroenden skapar och upprätthåller stabilitet. På senare år har denna utgångspunkt i allt högre grad ifrågasatts, särskilt i ljuset av hur handel med kritiska produkter, energi och leveranskedjor använts som politiska verktyg av dominanta stater. Detta har gett upphov till resonemang om robusthet snarare än effektivitet, och om behovet av att minska exponering mot potentiella fiender. Hur långt detta tänkande sträcker sig i praktiken är dock ännu föremål för debatt och spekulation. För vissa framstår det som en gradvis justering av prioriteringar, för andra som en mer genomgripande omorientering.
I vilken mån händelserna i Venezuela, Iran och kring Grönland ska förstås som sammanhängande uttryck för ett sådant skifte, eller som separata svar på olika regionala utmaningar, är alltså en fråga som fortfarande saknar entydigt svar.
I samma anda har mer spekulativa resonemang förts, främst i analytiska och diplomatiska kretsar, om huruvida Ryssland kan ha accepterat eller tolererat operationen i Venezuela i utbyte mot eftergifter rörande Ukraina eller tyst samförstånd på andra håll och strypt den venezuelanska regeringens access till underrättelser och luftvärn under den amerikanska operationen. Några belägg för en sådan uppgörelse finns inte, men teorin illustrerar hur händelsen tolkas som en del av ett större stormaktsspel där den amerikanska administrationen verkar bakom rökridåer snarare än med tydlighet rörande insatser såsom den i Caracas.
Detta är ”Donroedoktrinen”
Donroedoktrinen är ett informellt begrepp som används av analytiker för att beskriva Donald Trumps omorientering av USA:s utrikespolitik mot västra halvklotet. Termen är en ordlek på den doktrin som infördes av president James Monroe 1823, vilken deklarerade att det västra halvklotet var stängt för framtida europeisk kolonisering och inblandning, och att USA i utbyte inte skulle ingripa i europeiska affärer. Donroe har dock ett tydligare fokus på ekonomisk och säkerhetspolitisk makt och Kina och Ryssland snarare än Europa.
Motiv i ett system av begränsningar
I analyser av hur amerikanskt beslutsfattande på säkerhetsområdet uppfattas har en medial tendens att överskatta samordning och strategisk stringens identifierats. Många ingripanden växer nämligen i praktiken fram i skärningspunkten mellan institutionell tröghet, konkurrerande mandat och tillfälliga möjligheter. Den amerikanska säkerhetsapparaten består av ett stort antal aktörer – från Vita huset, försvarsdepartementet och utrikesdepartementet till Pentagon och underrättelsetjänsterna – vars logiker och tidshorisonter inte alltid sammanfaller.
Som den tidigare Pentagonrådgivaren, juridikprofessorn och författaren Rosa Brooks har beskrivit suddas gränserna i praktiken ofta ut mellan politiskt, militärt, juridiskt och underrättelsebaserat beslutsfattande, särskilt i situationer präglade av osäkerhet och tidspress. Resultatet blir åtgärder som i efterhand kan framstå som uttryck för en sammanhållen strategi, eller som kan konstrueras som sådana, men som lika gärna kan förstås som kompromisser inom ett komplext system snarare än som tillämpningen av en entydig doktrin.
Som uttryck för denna osäkerhet kring vilka motiv som faktiskt fick Washington att agera den 3 januari så avfärdar den Caracasstationerade tidigare The Economist-korrespondenten Phil Gunson idén om att framtida råvarutillgångar skulle vara huvudförklaringen bakom räden där Nicolás Maduro fångades in. Det handlar mer om spåret rörande regionalisering och uppdelning av världen i maktsfärer, menar han.
– Varken den ryska eller den kinesiska närvaron i Venezuela är så betydande eller hotfull som vissa analytiker gör gällande. Tillgången till landets strategiska mineraler och att utestänga kineserna är utan tvekan en faktor, men jag tror att detta i grunden var en politiskt driven operation som handlade om USA:s nya strategi att återupprätta hegemoni på det västra halvklotet, säger han till EFN.
Jag tror att detta i grunden var en politiskt driven operation som handlade om USA:s nya strategi att återupprätta hegemoni på det västra halvklotet.
Sammantaget kan således det som sker i Venezuela, Iran och kring Grönland ses som tre möjliga uttryck för samma omställning: USA förefaller i allt högre grad prioritera att minimera strategisk sårbarhet framför att maximera handel. Fokus ligger inte på resursernas blotta existens, utan på kontroll över åtkomst, närvaro och mellanhänder. Och det sker i en värld där beroenden i leveranskedjor allt oftare nyttjas som ett vapen.
Kanada en arktisk jätte. Stor arktisk stat, rik på naturresurser och med gräns mot Grönland. Kanada är Natomedlem, men betonar suveränitet, multilateralism och stabilitet i Arktis samtidigt som regionens strategiska betydelse ökar och Trumpadministrationen upprepat anspråk på att göra Grönland till sitt eget territorium.
Grönland med ett geostrategiskt läge. En självstyrande del av Danmark och således Natomedlem, med liten befolkning men ett oproportionerligt viktigt geostrategiskt läge för de rivaliserande stormakternas intressen, inte bara militärt, utan också logistiskt med framtida öppning av Nordostpassagen.
Danmark i skottgluggen. Har som ansvarig för utrikes och försvarspolitiken för både sig självt och det autonoma territoriet Grönland hamnat i skottgluggen för USA:s utrikespolitik under Donald Trump. Balanserar nu alliansrelationen med behovet av att värna suveränitet och upprätthålla den konventionella rättsordningen inom Nato.
EU på balansgång. Brottas med interna åtskillnader i utrikes och säkerhetspolitik men är samtidigt ett viktigt partnerskap med medlemmar som är för transatlantisk samverkan och handel. I frågor som rör stormaktskonflikter och regional stabilitet försöker unionen balansera solidaritet och egen strategisk autonomi visavi framför allt Kina och Ryssland samt på senare tid USA.
Ryssland en militär jätte. Som stor militär aktör har Ryssland trots sin institutionella svaghet en central position i den globala maktkampen, också via betydande energiresurser och en aktiv utrikespolitik i Eurasien, Latinamerika och Mellanöstern. Moskva söker att influera regionala spel genom både diplomati, råvaruhandel och vapenexport och expanderar samtidigt i Arktis för att säkra strategiska rutter och territorier.
USA den globala supermakten. Den globala supermakten med världens största försvarsbudget och ett nätverk av militärbaser världen över sluter sig. Landet söker säkra strategiska positioner, leveranskedjor och säkerhet i närregionen, inklusive i Venezuela och Arktis. Amerikansk utrikespolitik präglas av rivalitet med framför allt Kina.
Venezuela: kris, förfall och olja. Rikt på oljereserver men drabbat av ständig politisk kris, omfattande sanktioner och ekonomiskt förfall. Efter åratal av produktionfall och politisk isolering utgör Venezuela i dag en geopolitisk knutpunkt där flera större makters intressen kolliderar.
Iran med komplext förhållande till väst. Som rikt på olja och gas men med ett komplext förhållande till väst har Iran hamnat under sanktioner som begränsar utveckling och försvagar regimen, inte sällan med stora protester som följd. Landets geopolitiska inflytande sträcker sig inte bara över grannländer utan också globalt, till Venezuela och andra länder under dylik sanktionspress.
Kina en framväxande stormakt. Framväxande stormakt med växande militär, ekonomisk och teknologisk kapacitet. Kina strävar efter att säkra energitillgångar och leveranskedjor globalt. Avseende Arktis kallar Kina sig ett ”närarktiskt” land och investerar i infrastruktur och resurser, vilket uppfattas som obefogat av andra stormakter.
Nato, där sammanhållningen prövas. Med USA som dominant står Nato inför prövningar där supermaktens anspråk på att mot både invånarnas och Danmarks förfäran ta Grönland uppfattats som ett aldrig tidigare förekommande hot inifrån. Försvarsalliansens grundsyfte att rycka ut i händelse av angrepp mot enskilda medlemmar ifrågasätts. Strategiska intressen hos olika medlemmar tycks inte längre sammanfalla lika tydligt i ljuset av de moderna geopolitiska spänningarna i olika delar av världen.