Maria Küchen om rymden och litteraturen

Du är aktuell i senaste numret av Sikt med essän Mot stjärnorna – mellan dröm och verklighet. Vad handlar den om?
– Den handlar om mina spekulationer om framtiden när det gäller rymdfart, och särskilt människan ute i rymden. Hur kommer det att bli? Det är frågor jag har funderat på länge, och skrivit mycket om.

För Maria Küchen är människans utforskande av rymden aldrig en fråga om en enskild aspekt. Det är samspelet mellan teknik, människa och de existentiella följderna av att lämna jorden som driver hennes nyfikenhet.

– Det existentiella är otroligt centralt. Vad betyder det här för mig? För oss som art? Hur förändras vår syn på oss själva och på vår planet ju mer utifrånperspektiv vi får?

Du har skrivit om rymden i många år, bland annat i Rymdens alfabet från 2019, där rymden fungerar som en spegel för det mänskliga. Finns den tanken med även här?

– Ja, det är en bärande tanke. Allt vi gör och tänker kring rymden handlar i grunden om oss själva: vilka vi är och vad vi upptäcker om oss själva genom utforskningen.

Här blir det tydligt att rymden för henne inte främst är en teknisk fråga, utan en filosofisk – tekniken blir intressant först när den sätts i relation till människans möjligheter och begränsningar.

– Det handlar om vad människor kan – på gott och ont. Den dubbelheten blir så tydlig när man vänder blicken mot rymden. Och sedan finns det förstås det existentiella perspektivet: att vi är små. Väldigt små.

I essän i Sikt finns tanken att människan inte längre kan förstås som centrum för tillvaron. Hon beskriver det som en befriande insikt.

– Vi sätter ofta vårt eget jag i centrum – jag, mig, min tillvaro – men om 100 år, vad spelar det för roll? Det är inte så stort. Det finns något trösterikt i att saker och ting inte är så stora som de känns.

För henne handlar befrielsen främst om det personliga perspektivet: att vardagens oro och självupptagenhet krymper. Men mellan individens insikt och mänsklighetens agerande uppstår en spricka. På ett större plan fortsätter människan ofta att agera som om hon ändå vore alltings medelpunkt.

– I stället för att hindra att problem uppstår, så uppstår de. Och sedan försöker vi lösa dem, och då uppstår nya problem. Det är mänskligheten i ett nötskal.

Hon skrattar till när hon säger det, men konstaterandet är krasst.

Redan i dag brottas rymdfarten med följderna av hur vi människor har agerat där – rymdskrotet som omger jorden är ett tydligt exempel på hur konsekvenserna kommer i efterhand. Frågan om rymden som framtidsplats går därför inte att skilja från människans sätt att organisera makt och konflikter. Idén om rymden som en fredlig zon framstår i dag som allt svårare att upprätthålla.

– Människan tar med sig sin mentalitet vart hon än kommer. Både det bästa och det värsta i vårt väsen följer med – upptäckarlust och nyfikenhet, men också krig, girighet och ägande. En del har en utopisk syn på rymden, som om vi skulle bli bättre där. Det tror jag tyvärr inte på.

Just här, när rymden slutar vara löfte och börjar handla om mänskliga begränsningar, tar litteraturen vid. För Maria Küchen blir litteraturen ett annat sätt att undersöka samma frågor som rymden väcker – om makt, fåfänga, drömmar och självbilder. När hon får frågan om bästa boken på temat rymden svarar hon Stjärndagböckerna av den polske science fiction-författaren Stanisław Lem, en bok hon burit med sig sedan 1980-talet.

– Den är fruktansvärt rolig. Det är rymd, men också samhällssatir. En drift både med politiska system och med människan i allmänhet – hur fåfänga vi är, hur styrda vi är av våra känslor.

Stanisław Lem använder rymden som spegel snarare än kuliss, konstaterar hon, inte för att skildra det okända där ute, utan det välbekanta här inne.

– Det kanske inte främst är rymden det handlar om, utan om oss. Våra svagheter, våra ambitioner. Det är ju egentligen samma sak som i mycket av rymdtänkandet: Är det rymden vi intresserar oss för, eller oss själva i relation till den?

Samma dragning finns i hennes pågående läsning av Hamlet. Just nu har hon snöat in på Shakespeare, en annan gammal favorit.

– Shakespeares språk och hans blick för maktspel och mänskliga känsloliv är helt fantastiskt. Det är samma frågor, bara i en annan form.

Rymden och litteraturen blir därmed två sätt att närma sig samma kärna: människan, betraktad med både distans och igenkänning.

– Det handlar inte om att förminska människan, utan om att sätta henne i relation. Och där är litteraturen ovärderlig.