Marknaderna som Kim Jong-Un inte kan krossa
Utan den svarta ekonomin riskerar hela systemet att kollapsa.
Nu i augusti är det 80 år sedan Korea blev självständigt från Japan. När Kim Jong-Un tog över efter sin far 2011 hoppades många att den unge ledaren skulle öppna Nordkorea mot omvärlden. I stället har han skärpt kontrollen – men paradoxalt nog är regimen beroende av de marknader som en gång växte fram ur svält och statligt sönderfall.
Att tänka tillbaka på omvärldens förhoppningar på Nordkoreas Kim Jong-Un när han först kom till makten sent 2011 får gärna något rosaskimrade över sig. Han var då 27 eller 28 år gammal och efterträdde sin far Kim Jong-Il. Det man då visste om honom var att han hade studerat i Västeuropa och hade en förkärlek för västerländsk popmusik – bland annat Eric Clapton. Med sådana erfarenheter verkade det nästan självklart att han skulle öppna upp och reformera det slutna och hårt kontrollerade landet. Skulle kommunismen äntligen dö ut i dess sista bastion, där tiden tycktes ha stått stilla sedan Berlinmurens fall?
Dessa resonemang är ekon från en tid då liberal demokrati och marknadsekonomi ofta sågs som oundvikliga sluttillstånd för världens länder. På många sätt har Kim Jong-Un tagit Nordkorea i motsatt riktning – mot ännu hårdare ekonomisk och social kontroll. När han tillträdde var statens makt kraftigt försvagad. Landets planekonomi hade länge varit helt beroende av sovjetiskt stöd, och när Sovjetunionen ströp biståndet strax före sitt eget sammanbrott föll Nordkoreas ekonomi ihop som ett korthus. Regimens vägran att reformera systemet ledde till en svältkatastrof med upp till en miljon döda, eftersom staten till och med kontrollerade tillförseln av mat.
Initiativrikedom
Men det finns också en mindre känd sida av utvecklingen: medborgarnas styrka och initiativrikedom. När staten slutade leverera tog medborgarna saken i egna händer. De började handla med varandra på marknadsplatser som till en början var olagliga, men som under tidigt 2000-tal legaliserades och reglerades av regimen. I dag beräknas omkring 440 halvprivata marknadsplatser finnas i landet. De tidigare nordkoreanska marknadshandlare jag har mött genom min forskning är bland de mest drivna och initiativrika människor jag någonsin träffat.
Regimen såg sin chans
I högre grad än sin far – och i motsats till de förväntningar som fanns utanför landets gränser – har Kim Jong-Un försökt ta kontroll över den halvprivata ekonomin genom hårdare regleringar, ökad översyn, och mer centralplanering. När covid-19-pandemin bröt ut såg regimen en möjlighet att rulla tillbaka samhällsutvecklingen genom stängda gränser och hårda regleringar av resande även inom landet.
Men försöken att strama åt har inte alltid fått avsedd effekt. Våren 2020 lanserade regimen statsobligationer som ett sätt att dra in resurser från dem som hade lyckats inom det halvprivata marknadssystemet, och som oftast håller sina resurser i kontakter, gömda i kylskåp och garderober. Enligt rapporter från landet skulle resursstarka individer tvingas att köpa obligationer, trots att det var högst osannolikt att staten någonsin skulle betala ut någon avkastning. Missnöjet var utbrett, och det stod snabbt klart att köparna var ovilliga. När regimen insåg att en så aggressiv åtgärd riskerade att skapa folkligt missnöje – kanske till och med protester – valde den att backa.
Kim Jong-Uns nödvändiga ont
Det kan låta som en marginell händelse, men den säger mycket om hur den nordkoreanska regimen ser på marknaderna. Teoretiskt sett vill Kim Jong-Un kontrollera och reglera medborgarnas liv in i minsta detalj, för att garantera regimens överlevnad – det mål som styrt nordkoreanska ledare i decennier. Men utan marknaderna riskerar han att återigen utlösa en svältkatastrof. Att stänga dem skulle kunna leda till folkligt uppror och massprotester. Inte ens den nordkoreanska regimen kan i längden vinna över marknadsekonomin.
Så studerar han världens mest slutna land
Dr Benjamin Katzeff Silberstein är lektor i asiatiska studier vid Hebrew University of Jerusalem. Hans forskning rör särskilt övervakning, social och politisk kontroll, relationen mellan stat och samhälle samt utvecklingen av Nordkoreas marknader. Han disputerade i historia vid University of Pennsylvania på en avhandling om övervakningens utveckling i Nordkorea från 1950-talet till i dag.
Vad forskar du om?
– Jag studerar det nordkoreanska samhället – hur människor lever med och hanterar regimens kontroll över vardag och ekonomi, både historiskt och i dag. Nordkorea är kanske världens hårdaste diktatur (Kina närmar sig), men det är fortfarande ett mysterium hur regimen lyckats bestå så länge medan andra kollapsat.
Nordkorea är extremt slutet. Hur kan forskare och journalister veta vad som sker?
– Det är svårt – och blev ännu svårare efter pandemin när gränserna stängdes helt. Mycket information kommer via nordkoreaner i Sydkorea, som har kontakter inne i landet genom insmugglade mobiltelefoner som kopplas upp mot kinesiska nät. Flyktingar i Sydkorea – runt 30 000 personer – är en annan central källa, även om deras uppgifter bara gäller fram till deras avresa. Båda kanalerna har tystnat kraftigt de senaste åren, när regimen skärpt straffen för gränspasseringar och otillåtna kontakter. I dag når bara några tiotal personer Sydkorea per år, jämfört med uppemot 2 000 årligen under tidigt 2010-tal.
Vilken faktor kan på sikt förändra Nordkorea mest?
– Marknaderna och den halvprivata ekonomin. Sedan 1990-talets svält har de förändrat samhället i grunden. Men effekten är dubbel: marknaderna kan motverka statens kontroll, men de är också intrasslade i systemet. Den som har rätt politiska familjeband och statliga kontakter kan klättra socialt och ekonomiskt, andra hålls tillbaka.
Följ taggar