Miljardären byggde en egen by för barnfamiljer

KAXÅS. Den lilla orten i hjärtat av Jämtland präglas å ena sidan av skog och kulturlandskap, å andra sidan närheten till Kallbygdens fjäll vid Åreskutan. Här har Dan Olofsson sina rötter, och här byggde hans föräldrar en liten stuga vid en slåtteräng. I dalsänkan glittrar Hällsjön. Ur den har han som barn dragit upp öring, sik och harr. Men i dag fiskar han i fjällvatten. 

Han njuter av att plocka blåbär och jaga i skogarna där hans föräldrar vandrade – och samtidigt leva det liv som bara mycket rika människor har möjlighet till.  Det senare manifesterat i safarilodgen Thanda Safari i Sydafrika, och i ännu högre grad – superexklusiva Thanda Island utanför Tanzanias kustlinje, som utnämnts tilll ”The World’s Leading Exclusive Private Island” sju år i rad.

2016 etablerade sig Dan Olofsson på ön, ett skyddat marint reservat, genom att långleasa av staten. Då fanns det inga byggnader, och inga fastboende. Nu väntar ett hus med nio sovrum och 35 anställda, antingen på Dan Olofsson med familj, eller någon som har möjlighet att betala 35 000 dollar per dygn. 

– Men då ska du betänka att det är all inclusive. Bara ett sällskap kan bo där åt gången, men man kan ju vara upp till 18 personer så lite billigare blir det. Ett paradis, alla i familjen trivs lika bra, förklarar han.

Samtidigt har Dan Olofsson passat på att etablera sig på grannön genom ideella Star for Life.

– Där har vi inriktat oss på företagande för kvinnor genom att hjälpa dem med att starta mindre verksamheter.

Han är ovanlig i en svensk kontext, mera amerikansk i sitt sätt att ta sig an saker och förhålla sig till omvärlden. De mycket förmögnas vilja att bidra till samhället genom välgörenhetsprojekt är större i USA. Familjeliv och religion framhålls, något som Dan Olofsson – sonen till en baptistpastor – känner igen sig i.

Hans drivkrafter kan löpa i parallella spår, och mötas för korsbefruktning.

Som i Kaxås.

Bygger en egen by för barnfamiljer

Med tiden har Dan Olofsson köpt mera mark och rest ett 20-tal hus – kusinbyn – med föräldrarnas stuga som utgångspunkt. 

Inspirationen är sprungen ur den amerikanska elitens sommarnöjen i Hyannis Port på Cape Cod. Åtskilliga amerikanska härskardynastier har en bas där, präglad av nedtonad rikedom och mindre tydligt inflytande. Också Kennedyklanen har hus kring denna samlingspunkt, med det välkända syftet att stärka familjebanden i med- och motgångar, decennium efter decennium.

– Det kan tyckas aningen storvulet, men det fick mig att tänka till. Ska familjen hålla samman måste vi ju träffas. I Kaxås möts mina syskon, barnen, deras barn, kusiner och kusinbarn. Det är inte 1950-tal längre, det krävs en rimlig standard och egna boenden. Annars vill ingen komma hit.

Dan Olofssons andra, mera publika, hembygdsinsats är Projekt Kaxås. Skolan var på väg att stänga i utflyttningens spår. Han erbjöd sig att bidra till finansieringen med egna medel, men kommunen hade ingen struktur för att ta emot donationer.

Då sjösattes projektet, ett 40-tal hus skulle färdigställas åt unga barnfamiljer. Framför allt lockades storstadsbor, som sökte sig till ett mindre sammanhang präglat av natur, vintrar och trygghet. 

En svart svan – pandemin – höjde kostnaderna. Ett problem för unga föräldrar, särskilt för dem som stod utan arbete under en övergångsperiod. Men Dan Olofssons bolag hade garanterat huspriserna och själv hjälpte han till med arbetstillfällen via sitt kontaktnät. Dyrare blev det, men inte för nybyggarna som exklusive tillval betalade mellan 2,5 och 3,6 miljoner per hus, allt enligt den ursprungliga överenskommelsen.

Nästa motgång borde ha gått att förutse, men överraskade då den till slut materialiserades. Under flera år hade vindkraft i Kaxås diskuterats, nu ville Vattenfall accelerera takten och bygga 60 kraftverk. Omgivningen skulle förlora sin prägel av naturskön kulturbygd, menade kritikerna. Fastighetspriserna hotade att störtdyka och familjer som planerat sin flytt tvekade.

Namninsamlingar startades och i lokalpressen var meningsutbytet hett mellan de som välkomnade vindkraften och de som var kategoriskt emot. Dan Olofsson hörde till de senare och deltog själv i debatten med egna insändare. Nu menar han att det var det folkliga engagemanget på just denna plats som var helt avgörande.

Men berättelserna går isär vad gäller detaljerna. Någon med insyn nämner att ett 1000-sidigt dokument landade på skrivborden hos Vattenfalls direktörer, en rättsanalys, producerad av Dan Olofssons juristteam. 

”Nu lämnar jag över”

En annan person känner till dokumentationens existens, men minns den som mindre omfattande. Oavsett detta menade Olofssonsidan att det, inkluderat överklaganden i samtliga svenska instanser plus en runda i Europadomstolen, åtminstone skulle ta 10 till 15 år innan bygget kunde komma i gång. Detta förutsatt att energijätten gick segrande ur processerna – men besked om det skulle komma först under 2030-talets andra hälft. Bolagets ledning gjorde därför den samlade bedömning att projektet måste skrinläggas. 

I somras förklarades så Projekt Kaxås klart. Det nya området döptes till Ekobyn Ladriket, efter de kultutmärkta lador i Kaxbacken som inspirerat Dan Olofssons favoritarkitekt. Samtliga hus har köpts och byn har vuxit från 100 till 260 invånare – varav 60 barn. 

Och skolan är räddad.

– Nu lämnar jag över, och utvecklingen drivs vidare av alla boende, säger Dan Olofsson.  

Han sätter sig i bilen och visar vägen till kusinbyn, men stannar först till hos den lokala mc-klubben. Den har en kristen inriktning och medlemmarna är från Norge. Orsaken till stoppet står på gårdsplanen, en gulaktig Cadillac av 1973 års modell. I en sådan, lämpligt nog i identisk färg och av samma årsmodell, genomförde Dan Olofsson sin bröllopsresa då han bilade i USA med sin nyblivna hustru. Han undrar om det är okej att han kommer tillbaka och lånar bilen för en nostalgitur. Det är det.

Kusinbyn är full med invånare. Under kvällen och natten firades Dan Olofssons son som fyllde 50 år. 

– Nu är vi på fädernas torva. Det där huset hade min moster. Sedan gifte sig hennes dotter Birgitta med en väldigt duktig snickare, ni ser att allt är välsnickrat.

– Där är det första huset, det som mina föräldrar byggde 1955. Andra huset var jag med och byggde, det hade vi när barnen var små. Här sitter min bror och hans fru och barn och barnbarn. Hallå där!

Brodern, Sam Olofsson, raspar ner en dedikation och ger bort sin första bok om bygden: ”Offerdal-från spädbarnsdöd till välfärd”. Den andra: ”Mjölkbondens och skogshuggarens sorti” är på gång.

– Kanske vill du komma på releasen?

Sedan kommenterar han de gamla foton som sitter på väggen, de visar hur föräldrahemmet förändrats över tid.

– Mamma, pappa och fem barn sov i våningssängar i ett rum, utan el och vatten hela sommaren.

Dan Olofsson inflikar att han själv murade den öppna spisen i huset intill.

– Jag är stolt, den fungerar fortfarande 50 år senare.

Nu är det eftermiddag, och en tidigare rimligt avslagen stämning är på väg att repa sig. Det springer barn i varierande åldrar på slåtterängarna mellan husen. Hamburgare och korv grillas, öl öppnas. En större mängd vuxna kusiner i yngre medelåldern och uppåt pratar och skrattar, alla är de en del av Dan Olofssons storfamilj. Själv tar han en korv. 

I den största byggnaden, en samlings- och festlokal, sätter sig Dan Olofsson tungt i ena hörnet av en soffa och smeker träet.

– Den har min farfar snickrat och han var född 1851.

På väggarna hänger fler fotografier.

– Far och mor som nu är på den andra sidan, det är tack vare dem som vi alla är här. 

Några veckor senare svarar Dan Olofsson i telefon. Han befinner sig i sitt hus i Cannes och Sigmas övriga ledning har kommit ner.

– Men jag har tid att prata. 

Malmöitiskan är mera tydlig än i Kaxås, där försiktig jämtska ibland gav färg. Dan Olofsson föddes emellertid på sjukhuset i finska Ekenäs och levde sitt första år i Karis. Föräldrarna kom hit på grund av att pappan, baptistpastorn, fick sitt första jobb i den lokala församlingen. 

Andra världskrigets efterbörd var påtaglig. Vid freden 1944, efter Fortsättningskriget, tillföll det strategiskt viktiga Porkalaområdet Sovjetunionen.

– Man placerade 30 000 soldater där och ordnade med ett militärt övningsområde. Mor hörde kanonerna dåna dag och natt och stod inte ut. Vi flyttade till Malmö när jag var ett år. Hade det inte varit för Stalin skulle jag kanske ha vuxit upp i Finland.

Etablerade program i Israel

Kriget var över och Folke Bernadottes evakuering av judiska flyktingar med de berömda vita bussarna var på väg att bli en del av nutidshistorien. Men människorna som flytt ombord på dem fanns kvar. 

– Pappa blev ledare för Israels Vänner och jobbade för att hjälpa judar som ville flytta till Israel. Det gjorde att jag också engagerade mig. På den tiden var Malmö något av ett himmelrike för den judiska gruppen, församlingen hade närmare 3 000 medlemmar.

Långt senare skulle situationen ändras radikalt. Dan Olofsson och EQT:s vice vd, Lennart Blecher, donerade 40 miljoner kronor till den judiska församlingen. Pengarna öronmärktes bland annat till att bekosta säkerhetslösningar i spåren av ökande antisemitism. Insatsen uppmärksammades av borgmästaren i Jerusalem.

– Han och jag hade ett gemensamt intresse för östra Jerusalem, där 85 procent av invånarna är araber och palestinier. Jämfört med västra Jerusalem är det mycket eftersatt. 

Dan Olofsson lyssnade och valde sedan att etablerade Star for Lifes motivations- och hälsofrämjande program i Israel. Det blev det sjätte landet i ordningen där miljardären satsade stort med sitt program för att stödja utbildning, IT och jobb. 

– Nu har vi 43 anställda på plats, det var ingenting som jag hade planerat för. Vår organisation är mycket uppskattad av såväl judar som palestinier, trots pågående Gazakrig.

Han anknyter till att han generellt började planera för livet ganska sent. Det var inte mycket hos den unge Dan Olofsson som gav en fingervisning om hans framtida karriär.  Han drömde inte om att bli rik. Snarare om att utvecklas på en arbetsplats och stanna där, för så gjorde man då. 

Efter en ledande fråga, om huruvida han aldrig till exempel handlade med egenplockade kantareller, lossnar det när Dan Olofsson plötsligt kommer ihåg att han sålde Kvällsposten som grabb.

– Jag var tolv och i gång varje lördag, det är något som alla skolbarn borde göra. Man får ett hum om företagsekonomi och måste vårda en kundkrets. Sedan delade jag ut post, jobbade på stenhuggerifirma och blandade bruk på byggen.

Kunskaperna räckte till att förfärdiga spisen som han visade i huset intill föräldrarnas stuga.

– Jag var händig då, men det tappar man.

”Det är fortfarande mitt livs affär”

Han beskriver sig själv som en långdistansare, inte en sprinter. På universitetet i Lund hade han inga planer på att starta eget.

– Då uppmuntrades inte sådant, man skulle ha ett tjänstemannajobb. Senare fascinerades jag av tankar om hur långt det går att flyga på egna vingar.

Datorerna, en förutsättning för framgångarna, kom han i kontakt med tidigt. Examensjobbet utfördes på plats med matematiska modeller för att räkna på Coloradoflodens flöde.

– Jag tittade på det där nu igen och begrep absolut ingenting. Det var som ett främmande språk. Teknik och beräkningar roade mig, men någon speciell målsättning hade jag inte. 

1974 började han som konsult inom väg och vatten på nuvarande Sweco. Sedan blev han gruppchef, ledde andra i arbetet och funderade på en chefsbana. 

1986 startades det som sedan blev Sigma. Dan Olofsson var inte huvudägare, men byggde upp företagets teknikdel, en verksamhet som han senare köpte. 1990-talets inledande krisår satte honom i en svår situation. Han kallar det en djup svacka, han var tungt belånad.

Onsdagen den 22 december 1993 ändrades allt på några timmar. Då förvärvade Dan Olofsson företagsdelen som han själv byggt upp, baserat på ett avtal som gjordes året dessförinnan.

– Det är fortfarande mitt livs affär. Före lunch låg jag 15 miljoner minus. På eftermiddagen låg jag 60 miljoner plus eftersom verksamheten gick med god vinst.

Utpräglat för Dan Olofsson, åtminstone under intervjuer, är att det är svårt att rycka honom från nuet och framtida horisonter. Han är berättar gärna om det mesta om sina planer, tankar om datorer, energifrågor och politik. Jo, hans engagemang springer ur en konservativ borgerlighet och ligger långt från socialism. Det konstaterar han som svar på en insinuant fråga om inte idealen har beröringspunkter med gamla tiders folkhem och socialdemokrati. 

Men då det kommer till gårdagens sorger och succéer förmedlar han ett visst ointresse, varför tala om det som var? Att till exempel stoppa utflyttningen från Norrlands inland handlar ju inte om att vilja leva i det förgångna, snarare om framtiden.

I Dan Olofsson-rapporteringen genom åren är det framgångarna som syns. För ett par år sedan åtalades han för insiderbrott – men friades av hovrätten på alla punkter.

Sitt ekonomiska genombrott kommenterar han så här: 

– Det var en lättnad eftersom jag då var skuldsatt. Det gav verktyg att bygga vidare med.

Sportjournalistikens klassiska frågor ”om hur det kändes” och i vilken mån föräldrarna uttryckte stolthet lyfter knappt.

– Inte vad jag minns. Jag satt på värden i bolaget, inte på cash. Jag tror inte de visste hur mycket jag låg minus och det nämndes nog heller inga siffror på plusvärden.

”Satte honom i fängelse”

I dag lever han ett annat liv, i en annan tid. Men något av det som präglade de första åren i Sovjetunionens skugga är lika aktuellt nu som då. Kanonerna mullrar åter i Europa och människor flyr.

Rysslands hot om en större invasion av Ukraina tvingade hans firma att planera för 1 900 anställda IT-ingenjörer i Charkiv, Kiev och Odessa. 

Vatten och bensin lagrades. Då kriget bröt ut visste alla vad de skulle göra – köra västerut till Lviv. Fortfarande arbetar 1 100 personer kvar i företaget i Ukraina, resterande 800 finns i grannländer. 

– De gör ett fantastiskt jobb för sitt land genom att producera. Det värsta, både för de anställda och nationen, är om kunderna sviker i oro för utvecklingen.

Dan Olofsson konstaterar att han hade tur angående sina affärsmässiga intressen i öst. Redan 2008 sålde han Teleca i Moskvatrakten med 700 anställda till ett amerikanskt bolag.

– Det var dramatiskt att se missilerna fara över Kiev, men då jag en gång drog mig ur Ryssland hade det inte med farhågor om framtiden att göra, då gällde optimism. USA övervägde att få med ryssarna i Nato, det har James Baker sagt till mig (USA:s utrikesminister 1989-1992, reds. anm.).

Men på ett personligt plan snuddade makten i Kreml vid honom.

– Jag har en kamrat som startade en bank i Moskva, en armenier som sedan flyttade tillbaka hem och valdes till premiärminister i utbrytarrepubliken Nagorno-Karabach. Azerbajdzjansk militär gick in och satte honom i fängelse, och där sitter han än i dag utan rättegång. 

Dan Olofssons ideella projekt pågår inom många områden på olika platser, ofta i länder där statsmakten är svag. Själv lyfter han uppväxten i ett kristet hem som en faktor, han är inte med i någon församling, säger dock att han tror på en makt större än han själv.

Och han låter mycket varm då han nämner sina döda föräldrar.

– Min ideella verksamhet kom inte i gång förrän jag var över 50. Men jag hade det inom mig eftersom mina föräldrar visade vägen och alltid ställde upp för andra. 

Han minns barndomens jular.

– Då bjöd de alltid in någon ensam dam, vi små tyckte att det var lite så där. De hade inte stora resurser, men de ställde upp för andra. Jag har fått en del resurser, därmed ett ansvar att hjälpa andra så gott jag kan. Dessutom handlar det om gemenskap, den är viktig för oss alla.

Du tar också ett väldigt ansvar för din egen familj, det påminner om dina ideella insatser. Finns det ett inbyggt problem?

– Jag tycker nog inte det. De har ju bara fått ett erbjudande som det går att tacka ja eller nej till. Men det är lite speciellt, i familjen brukar vi säga att ”när flocken kallar, då dyker man upp”. Det ger sammanhållning. Och familj ger kontinuitet i livet och i en familj är alla lika viktiga.

Han återkommer till det där, ofta mellan raderna. Det handlar om att tacka ja, att infinna sig är en bra början på att fånga ögonblicket i flykten och pröva sina vingar. 

Själv har Dan Olofsson prövat och på mer än ett sätt flugit mycket långt från ”fädernas torva”. Men han har fått med sig tillräckligt mycket jord för att återplantera sina rötter. Eller för att travestera en av hans jaktkamrater, en pensionerad fotbollsspelare också han en malmöit som håller Jämtland högt: "Man kan ta en kille från Kaxås, men man kan inte ta Kaxås från en kille.”