När handel blir vapen – Europa tar plats igen

Har ni tänkt på hur väl förberett Kina var på Donald Trumps tullkrig? Det är en av de mer talande ekonomiska berättelserna från i fjol. Redan våren 2020 hade den kinesiska ledningen dragit sina slutsatser, enligt The New York Times. Under pandemin insåg man vidden av omvärldens beroende av kinesiska varor. I ett tal konstaterade Xi Jinping att Kina borde ”öka den internationella produktionens avhängighet av vårt land”. Leveranskedjor skulle inte bara optimeras – de skulle byggas om till geopolitiska vapen.

När den amerikanska tullstöten kom, i april förra året, svarade Kina bland annat med exportkontroller och licenskrav för sällsynta jordartsmetaller. Utan denna del av det periodiska systemet kan resten av världen inte bygga elbilar, vindkraftverk eller militär utrustning. Redan 1992 konstaterade den dåvarande kinesiske ledaren Deng Xiaoping när han besökte Bayan Obo-gruvan i inre Mongoliet, världens största kända fyndighet av dessa kritiska råvaror: ”Mellanöstern har sin olja, Kina har sina sällsynta jordartsmetaller …”

Kina visade förra året hur man kan skaffa sig geopolitisk hävstång, även med varor som handlas i små volymer. De sällsynta jordartsmetallerna är någon promille av världshandeln – men hotet som låg i dem bidrog till att Washington sökte handelspolitisk avspänning under hösten. Frågan är vad Europa har att komma med på området. Nu riktas det storpolitiska strålkastarljuset mot oss.

Redan sex dagar in på det nya året kände sig den danska statsministern Mette Frederiksen tvungen att konstatera: ”Ett amerikanskt militärt angrepp på Grönland skulle innebära slutet för Nato.” I skrivande stund tror de flesta EU-ledare inte på något militärt angrepp på Grönland, de bedömer att ett amerikanskt försök att köpa Grönland som mer sannolikt. Vilket förstås är jobbigt nog.

En vän till mig föreslog att danskarna – i ett försök till preventiv ekonomisk krigföring i kinesisk anda – kunde strypa exporten av Ozempic till USA. ”Om ni tar Grönland skapar vi full panik i Los Angeles lagom till Oscarsgalan …”

Fast USA hade tyvärr bara kunnat köpa GLP-1-preparat från andra tillverkare. Europa har inte samma grad av samordning i strategiska industrier som Kina, vilket ofta lyfts fram som en nackdel i dessa resursimperialistiska tider. Men det gäller som alltid att försöka se möjligheterna. Rimligen finns det sätt att leverantörskedjekriga även i europeisk anda. Exportera Lego till USA, fast ersätt instruktionsmanualen med en lapp: ”This set is designed to be built together, through cooperation, respecting boundaries and shared rules.”

Skicka Ikeamöbler med full hållbarhetsdokumentation (på 24 EU-språk!) fast utan några instruktioner. Fortsätt erbjuda fransk kärnteknisk expertis – men bara på franska! Låt ASML tillämpa de europeiska arbetstidsdirektiven bokstavligt: varje justering av världens mest avancerade chipmaskiner får vänta tills det blir kontorstid i Nederländerna. Och hör Silicon Valley skrika …

För hur tror ni egentligen att EU bröt ner britterna under förhandlingarna om brexitavtalet? Genom att dag ett insistera på bokstavlig tolkning av det formella utträdesramverket och en indelning av processen i ”formella steg”. Inget av vad som hade definierats som ”senare områdena” kunde luftas innan de tidigare frågorna var utlösta. London tvingades in i en situation av att inte kunna förhandla om något som hade med landets framtida ekonomiska relationen till EU att göra innan exempelvis hela frågan om EU-medborgares rättigheter var löst. Samtidigt åkte en alpint borglig fransman (från Savoie!) fram och tillbaka under Engelska kanalen i mörkblå kostym i fyra år och insisterade på att alla skulle ”följa processen”.

Vad blev resultatet? Premiärminister Keir Starmer har nu öppnat förhandlingar om att åter knyta Storbritannien närmare EU. Kom inte och säg att EU inte kan när EU vill!

Ända sedan den tidigare ECB-chefen Mario Draghi i september 2024 publicerade sin 400-sidiga sågning av den europeiska konkurrenskraften har europeisk självspäkelse varit på modet. ”Hur kunde vi göra oss själva så beroende av rysk gas, kinesisk teknik och amerikanska kapitalmarknader?” har det hetat i otaliga tidningskolumner. Hur kan det komma sig att det inte finns något EU-företag med marknadsvärde över 100 miljarder euro som har byggts upp från grunden under de senaste 50 åren? Samtliga sex amerikanska bolag med ett värde på över 1 000 miljarder euro har ju skapats under samma period!

När den Draghirapport, som påpekade ovanstående, firade ettårsjubileum i höstas visade en utvärdering av European Policy Innovation Council att EU bara hade genomfört tio procent av dess föreslagna åtgärder. Fast är det egentligen så dåligt? När EU i mitten av 1980-talet skulle färdigställa sin inre marknad för varor identifierades hundratals åtgärder. Tre år senare var bara omkring hälften genomförda. Varför är det orimligt att en gemensam marknad för kapital – som är en central del av Mario Draghis ekonomiska recept – också tar lite tid?

Som The Economist har påpekat måste Europa inse att hon just nu representerar den fria världen. Och det sätter saker i perspektiv. Visst finns det problem med korruption, men Ursula von der Leyen har åtminstone inte lanserat sin egen kryptovaluta (vondercoin?). EU har inte världens mest konkurrenskraftiga ekonomi, men att gå i personlig konkurs för att du får cancer är å andra sidan ingen grej på vår kontinent. Föräldrar sitter inte och tittar nervöst på sina aktieportföljer och funderar på om de kan skicka barnen till universitetet. Nej, så dåligt har vi det inte.

Det här är nästan precis samma argumentation som i julas formulerades av den franske vänsterekonomen Gabriel Zucman i Le Monde. Europa sneglar avundsjukt på den amerikanska ekonomin, men det är vi européer som lever längre och är friskare. Ska livskvalitet inte räknas alls när man mäter ekonomisk framgång?

I de amerikanska journalisterna Ezra Klein och Derek Thompsons bok Abundance riktas ett liknande resonemang mot USA. Boken beskriver en amerikansk ekonomi där varor under flera decennier har blivit billigare. Samtidigt har det som faktiskt krävs för att leva ett tryggt medelklassliv blivit dramatiskt dyrare i USA: sjukvård, bostäder och högre utbildning för barnen. Ezra Klein och Derek Thompson menar att denna klyfta är en central förklaring till det ekonomiska missnöje som har slagit rot i USA, trots alla starka makrosiffror.

Och detta är onekligen ett ekonomiskt dilemma som Donald Trump inte kommer lösa genom att invadera Grönland. Upp med hakan Europa! Men må Gud bevara oss om han försöker.