När techindustrin söker frälsning

Silicon Valley var en gång mest känt för sina fruktträdgårdar. Det förändrades på 1970-talet, när techbolag började slå rot i den soliga dalgången söder om San Francisco. Här samlades hackare, investerare, mediefolk och konstnärer som ville skapa en ny värld. Med dem kom inte bara tekniska genombrott, utan också en ny kultur.

Sextiotalets peace & love mötte åttiotalets libertarianism. Det låter som en osannolik kombination, men visade sig bli ett fruktbart äktenskap.

Det som uppstod när ”hippiernas fria och gränslösa anda förenades med yuppiernas entreprenöriella iver”, som forskarna Richard Barbrook och Andy Cameron uttryckt det, var en kultur präglad av framtidstro, teknologisk messianism, skepsis mot gamla strukturer och nyandliga föreställningar om självförverkligande.

Hjälten i denna kultur var geniet som kanaliserade sin kreativitet i produkter som sprängde gränser – och gjorde honom själv (oftast en han) oerhört rik. En Steve Jobs, Steve Wozniak, eller senare Elon Musk.

Det var en framåtblickande kultur, trendkänslig och ständigt på jakt efter nästa stora grej. Var och en strävade efter framgång och pengar, och den stora visionen var en värld fri från gränser och begränsningar.

I denna värld av hyperliberalism, extremindividualism och techelitism hade kyrkorna inte mycket att hämta.

Kristendomen sågs, som Vanity Fair skrev i ett reportage tidigare i år, som ”på gränsen till olaglig” i Silicon Valley. Området har länge varit ett av de minst kyrkliga i hela USA.

Det är inte svårt att förstå varför. Det finns en reell konflikt mellan Silicon Valley-kulturen och kyrkan. Kristendomen är gammal, konventionell och moralisk. Den predikar återhållsamhet, hyllar ödmjukhet och kryllar av berättelser som varnar människan för att överskrida gränser: att bygga Babels torn eller ta en tugga av kunskapens förbjudna frukt.

Det vill säga just sådant som Silicon Valleys genier drömde om. Det är ingen tillfällighet att Apples logga är ett bitet äpple. För dem var Eden inget paradis, utan ett fängelse som man måste fly för att skapa framtidens utopi.

Men de senaste åren har något hänt. Ingenjörer samlas till bibelstudier. Nätverk för andliga sökare växer fram. Och några av industrins tungviktare pratar öppet om sin kristna tro.

Det har skett ett religiöst ”vibe shift” i techvärldens Mecka. Kulturen på världens mest trendkänsliga plats är på väg att förändras. En vändpunkt kom hösten 2023. Då fyllde techentreprenören Trae Stephens 40 år och bjöd till fest.

Han är medgrundare till Anduril Industries, ett företag som utvecklar vapensystem, och dessutom troende kristen. På hans fest minglade Silicon Valleys adel och bland gästerna fanns en av de allra mäktigaste: mångmiljardären Peter Thiel, medgrundare till Paypal och Palantir.

Festen pågick i flera dagar och vid brunchen dag tre stod mimosa, kaviar och pizza på menyn. Då reste sig Peter Thiel, tog mikrofonen och höll ett tal som handlade om Gud, mirakler, trons kraft och om Jesus från Nasaret.

Gästerna var förundrade. De flesta hade ingen aning om att tron var så viktig för Peter Thiel. Trae Stephens fru, Michelle, berättade senare för New York Times om reaktionerna:

– Efter att Peter hållit sitt föredrag kom folk fram och sade saker som: Är Peter Thiel kristen? Jag hade ingen aning!

Michelle Stephens fick en idé. Efter festen startade hon Acts 17 – en förkortning för ”Christ in Technology and Society”, men samtidigt en blinkning till Apostlagärningarna kapitel 17, där Paulus predikar för atenarna på torget Areopagen.

– Vi har alltid lärt oss att kristna ska tjäna de ödmjuka, utsatta och marginaliserade, säger Michelle Stephens, men vi har insett att de rika och mäktiga också behöver Jesus.

I maj 2024 höll Acts 17 sitt första event – med Peter Thiel som talare. Han pratade om de tio budordens roll i affärslivet och fick en fråga från publiken: Varför tror du att Jordan B. Peterson blivit så populär?

– Många människor känner att de har fastnat, svarade han. De vill vidare, men vet inte hur vägen till verklig transformation ser ut. Psykologin växte fram för att få människor att förändra sitt beteende i en värld där ingen längre tror på Gud.

Detta, fortsatte Peter Thiel, funkar sällan – inte ens när människor kombinerar psykologi med psykedeliska droger. Kristendomen erbjuder ett annat, mer effektivt svar på denna fråga:

– Det kristna svaret är att man behöver en religiös omvändelse för att förvandlas. Genom kristna begrepp som synd och nåd öppnas vägen till en förändring som går djupet, avslutade Peter Thiel.

Den uppgivenhet inför det moderna, sekulära projektet som Peter Thiel ger röst åt märks inte bara i Silicon Valley, utan anas i hela västvärlden. Med 1700-talets upplysning skedde ett tronskifte bland Europas intellektuella, och den kristna guden ersattes av andra krafter: politiken, vetetenskapen och utvecklingen. Men i dag vacklar tron på dessa nya gudar.

Psykologin gör oss inte hela. Tillväxten gör oss inte lyckliga. Politiken bygger inget paradis. Tekniken befriar oss inte.

Tron på framsteget är död. Silicon Valley har varit den moderna techreligionens högborg – men nu har sekulariseringen nått ända hit.

De som skapar våra smarta telefoner låter inte sina egna barn röra dem, utan sätter i stället ungarna i Waldorfskolor. ”Alla hatar tech numera”, suckar en investerare i Vanity Fair. Peter Thiel själv verkar fundera på om hela framstegsprojektet var ett misstag.

– Något gick snett efter första världskriget, säger han på Acts 17-samlingen. När vi utvecklade kärnvapen fick man en känsla av att vetenskap och teknik kanske är en fälla som mänskligheten bygger åt sig själv.

Den moderna framstegstron är död, medan den Gud som Friedrich Nietzsche dödförklarade reser sig ur askan. Kanske låg det något i de gamla myterna som varnade människan för att överträda sina gränser.

Peter Thiel är inte ensam om att dra sådana slutsatser. Fler av Silicon Valleys ”tech bros” börjar luta mot kristendomen. Elon Musk kallar sig kulturell kristen. JD Vance – som hade Peter Thiel som mentor innan han blev politiker – har konverterat till katolicismen. Joe Rogan, som har industrins öra, säger att han gått från att vara ”ganska ateistisk” till att känna sig ”mer andlig”.

Men vilken sorts kristendom är det egentligen? Elon Musk – eller hans AI-assistent? – publicerade i höstas ett poem på X som illustrerar vad det handlar om:

Atheism left an empty space Secular religion took its place But left the people in despair Childless hedonism sans care Maybe religion’s not so bad To keep you from being sad Silicon Valley har förändrats – men kanske mest på ytan. Fixeringen vid resultat och framgång finns kvar. Skillnaden är att kristendomen nu ses som ett bättre life-hack för den som siktar mot stjärnorna.

Idén om kristendomen som karriärfrämjare blir inte sämre av att techvärldens giganter blivit troende. ”Jag kan garantera,” säger en entreprenör, ”att en del närmar sig kristendomen för att komma närmare Peter Thiel.” Augustus Doricko, en annan kristen ingenjör, är ännu mer cynisk:

– Peter Thiel skulle kunna utse en cirkusclown till sin favoritfilosof, och folk skulle snubbla över varandra i sina försök att få en pratstund med cirkusclownen, säger han till New York Times.

På sin webbplats lyfte Acts 17 oblygt denna dimension: ”Våra intima sammankomster främjar engagerande samtal och värdefulla kontakter som kan lyfta din karriär.”

Det hela för tankarna till författaren T.S. Eliots ord: ”Det värsta man kan göra är att föredra kristendomen, inte för att den är sann men för att den kan vara nyttig.”

T.S. Eliots kritik är riktig i två betydelser. För det första: Kan kristendomen verkligen leverera det man hoppas på om tron reduceras till ett medel för ett annat mål? Går det att mjölka hopp, tröst, moral och mening ur en tro som man egentligen inte tror på?

För det andra kolliderar idén om att kristendomen främst handlar om mig och min framgång med Jesus budskap. Jesus kallar sina lärjungar att ta sina kors och följa honom. Att leva i självuppoffrande kärlek är något annat än att använda religion som karriärbränsle.

USA har en märklig förmåga att skapa kristendomsvarianter som ligger långt från Jesus budskap. Den nationalistiska framgångsteologi som nu sluter upp bakom Donald Trump är ett exempel – och den påminner mycket om den fromhet som blivit viral i Silicon Valley.

I båda fallen är etiken nedtonad. Budskapet om att ta hand om de fattiga och skydda de utsatta får stå tillbaka för en förkunnelse som presenterar kristendomen som en väg till framgång och självförverkligande.

Som teolog gläds jag förstås åt att människor söker sig mot kristendomen. Men Silicon Valley har en lång väg att vandra. En kultur som i decennier kretsat kring pengar, och som hyllat kreativa genier som övermänniskor, förändras inte i en handvändning.

Faktum är att techindustrins hyllningar av styrka, makt, erövringar, hänsynslöshet och ”manlighet” snarare för tankarna den romerska kultur där kristendomen en gång föddes. Det finns en djupgående konflikt mellan denna hedendom och Jesus budskap om offer och sårbarhet, och Paulus ord om att kraften fullkomnas i svagheten.

Peter Thiel har rätt i att det som krävs är en omvändelse. Men omvändelse är något annat än att komma loss för att sedan ta sig vidare i samma riktning som man tidigare tänkt gå. Det grekiska ordet ”metanoia” betyder bokstavligen att byta riktning. Det är vad det handlar om: att ge livet ett annat mål och en annan riktning än den rikedom, framgång och styrka som Silicon Valley i decennier strävat mot.

”På frukten känner man trädet”, sade Jesus en gång. Den dag jag hör att Silicon Valleys ingenjörer slutat bygga vapensystem, utveckla distraktionsteknologi, försöka ge samhällets elit evigt liv, gräva apokalypsbunkrar och slänga pengar på att kolonisera Mars – först då är jag beredd att tro på ryktet om att kristendomen verkligen slagit rot i dalen.