När världsekonomin blir ett slagfält

När Ryssland invaderar Ukraina i februari 2022 tar kretsen i Vita huset sikte på centralbanken i Moskva. Sanktionerna mot privatbankerna i avskräckande syfte har inte fungerat. Oljan vågar man inte röra. Det riskerar att destabilisera marknaden och det politiska stödet på hemmaplan.

Centralbanken är den största ekonomiska måltavlan i historien med marginal. Den har byggt upp en valutareserv värd mer än svensk bnp, mest i dollar, euro och yen, och tjänar i praktiken som ett bålverk mot alla andra sanktioner. Själva storleken signalerar att Vladimir Putin bedömer att väst inte vågar ge sig på den – den är too big to sanction. Delvis på goda grunder. USA:s finansminister Janet Yellen är emot, först därför också Joe Biden. Att frysa Rysslands reserver skulle sända en solklar signal till andra länder att deras dollartillgångar kan vändas emot dem i ett huj, säger hon. Precis, svarar förespråkarna.

I en rätt otrolig vändning kontaktar en av dem (via en mellanhand) den förre ECB-chefen Mario Draghi, som övertalar Janet Yellen och Joe Biden. G7-länderna fryser den ryska valutareserven. ”Ingen såg det komma”, säger utrikesministern Sergej Lavrov. Vladimir Putin höjer beredskapen för de ryska kärnvapenförbanden som svar.

När världsekonomin blev ett slagfält

Den ryska centralbanken var och är en mycket känslig ”chokepoint”, eller angreppspunkt, i en konflikt som på samma gång markerar återgången till mer konventionell krigföring och utgör höjdpunkten för en helt ny. Vi lever i den ”ekonomiska krigföringens tidevarv”, skriver Edward Fishman, tidigare hög tjänsteman på de amerikanska finans- och utrikesdepartementen, i boken Chokepoints. How the global economy became a weapon of war, som i dagarna nominerades till Financial Times prestigefyllda pris för årets ekonomibok.

Epoken tjuvstartade efter terrorattackerna den 11 september 2001, kom i gång på allvar med administrationerna Bushs och Obamas omfattande sanktioner mot mullorna i Iran, fick ett helt annat djup i samband med Donald Trumps och Joe Bidens strategiskifte mot Kina, och kulminerade, spår Edward Fishman, med de historiskt stora och koordinerade sanktionerna mot Ryssland efter Ukrainainvasionen 2022. (Vi återkommer till varför.)

Den är lite paradoxalt en effekt av de senaste 30 årens globalisering och informationsteknologiska framsteg, som skulle göra världen fredligare genom ekonomi men i stället har ”gjort världsekonomin till ett slagfält”. Marknadiseringen som skulle ersätta politiken har på så sätt ironiskt nog gett några få stater väldigt mycket makt. USA har gått i täten, delvis på grund av misslyckade och dyra krig i Afghanistan och Iran. Dess främsta och egentligen helt ojämförliga vapen är dollarn, det internationella finanssystemets självklara smörjmedel.

Eftersom varenda icke-fysisk dollartransaktion på planeten passerar genom det amerikanska banksystemet, och eftersom presidenten har makt att förbjuda specifika transaktioner med ett pennstreck kan USA i praktiken utestänga andra länder från den globala ekonomin på några sekunder. På senare år har man börjat använda det egna rättssystemet på ungefär samma sätt för att strypa exporten av strategiska insatsvaror som innehåller amerikansk teknik till andra länder, främst Kina.

Mot Ryssland har man gjort både och.

Brics mot dollarn

Washingtons ekonomiska krigföring är i regel noga uttänkt, men medför stora risker. Efterspelet till sanktionerna mot den ryska centralbanken 2022 illustrerar det väl. Beslutet överrumplade Moskva, som dock ganska snabbt anpassade sig genom att låta energibolagen som väst kringgått ta betalt i utländsk valuta – ett slags reserv i reserv. (Det tog ytterligare nio månader att förhandla fram ett ganska komplicerat pristak på ryska oljeexporter för att delvis täppa igen det kryphålet.) Kina slöt i huvudsak upp. De andra Bricsländerna också. Vid sitt möte i Johannesburg 2023 aviserade man planer på en gemensam valuta för att minska dollarns inflytande.

Det kommer inte att bli lätt. Hälften av all global handel sker i dollar, 60 procent av centralbankernas valutareserver består alltjämt av dollartillgångar och alla viktiga råvaror prissätts ännu i den amerikanska valutan. Kina har försökt utmana den sedan åtminstone 2015, då man försökte lätta på sina kapitalkontroller och göra valutan mer marknadsstyrd. Det slutade i fiasko. Yuanens andel av de globala valutareserverna är fortfarande bara en bråkdel av dollarns. En gemensam Bricsvaluta framstår enligt experterna som en fantasi, åtminstone under överskådlig framtid.

Men ambitionerna och det allt tätare samarbetet, trots Rysslands invasion av Ukraina, ger ändå ett slags vink om framtiden.

Globalisering i reträtt

Det är en värld där globaliseringen på sätt och vis avvecklar sig själv, spår Edward Fishman, eftersom den ekonomiska krigföring som den gett upphov till får allt fler länder att se fördjupat samarbete som en säkerhetsrisk snarare än en tillväxtmöjlighet.

Det är en värld där framför allt stormakterna står inför en sorts olösligt ”trilemma”. Geopolitisk maktstrid, internationellt ekonomiskt samgående och nationell ekonomisk säkerhet kan inte existera samtidigt, skriver Edward Fishman. En måste bort. Under det lyckliga 90-talet var det stormaktskampen, för en tid. De senaste 20–25 åren var det i praktiken samt i stigande grad den nationella ekonomiska säkerheten, i takt med att USA och sedan Kina började utnyttja ”chokepoints” som globaliseringen skapat. Delvis som en konsekvens går vi nu mot en ny ordning där det ekonomiska samgåendet bromsar in och rullas tillbaka. Där USA visar tydliga tecken på att vända sig inåt. Och där Kina flyttar fram positionerna samt, i den mån de ekonomiska banden med andra länder består, använder sina egna angreppspunkter för att styra framtiden dit man vill.

Det är en värld där Sverige och svenska företag riskerar att bli än mer sårbara.

Det kan du läsa mer om här, i vår andra artikel på temat geopolitik.