Rosengren: "Det är farligt om man blir rädd"

I sin villa i Saltsjöbaden sitter Björn Rosengren och skrattar åt minnet.

Alltså den Björn Rosengren som i många år var socialdemokratisk näringsminister och innan dess landshövding och ännu tidigare TCO-ordförande.

Han som i dag driver konsultfirman Priority och precis kraschat med fastighetsbolaget Fastator.

Bland mycket annat.

Detta behöver redas ut eftersom det som bekant finns tre namnkunniga Björn Rosengren.

Utöver nämnde Rosengren finns hans namne som nu ger familjen Schörling extra god nattsömn efter övertagandet av ordförandeklubban i Hexagon. Och så advokaten med samma namn som bland annat är hedersledamot i Sveriges olympiska kommitté och Hederssame i Sörkaitums sameby.

Men det är alltså den tidigare rådgivaren åt Stenbecksfären som skrattar just nu.

Skrattar gott ska tilläggas.

Plågades av dåligt samvete

Vi pratar om hur det är att vara rådgivare till en sfär eller familj och om en särskild passage i hans memoarbok Mitt i steget, som han skrivit tillsammans med Johan Hakelius.

Där beskriver Björn Rosengren en årligt återkommande arbetsuppgift som både var prioriterad och tidskrävande: att se till att Jan Stenbecks julgran restes på Skeppsbron varje december. Budget var en miljon kronor, men det krävdes tillstånd från staden. En illustration av vad en kvalificerad rådgivare till en familjedynasti kan få ägna sig åt.

Och det är det han skrattar åt.

Ett statsråd och en julgran.

Om Jan Stenbeck säger han nu:

– Jag kom att jobba nära Cristina och trivdes mycket bra med det. Serien på SVT var rätt bra. Men de slarvade bort Odd Engström och Pelle Törnberg som bland direktörerna stod Jan närmast.

Skilsmässan från Agneta hade precis blivit klar och han plågades av dåligt samvete.

Nu var han näringsminister i Göran Perssons regering och pank.

Lönen var strax över 75 000 kronor i månaden och han själv precis fyllda 60 år.

Nu skulle han börja om igen.

Jan Stenbeck hade smak för tunga sossar och både Lars Engqvist och just Odd Engström hade tjänstgjort hos Kinneviksfären. Diskussionerna med Björn Rosengren hade just inletts.

Sedan kom den där eftermiddagen i Paris då läkarna förgäves försökte få i gång Jan Stenbecks hjärta.

Förhandlingarna om Björn Rosengrens tillträde skedde i sviterna av bortgången.

Klart det var skaviga dagar och funderingar om det skulle gå i mål.

Cristina Stenbeck var däremot tydlig med att fullfölja sin fars rekrytering.

Björn Rosengrens kompetens behövdes i gruppen.

”Jag tänker mig en årslön på 10 miljoner kronor.”

Björn Rosengren kunde inte sluta skratta när han sprang genom Kungsträdgården och allt var klart.

Turerna kring Joachim Kuylenstierna

Det är herrmiddag på Strandvägen och värden har precis introducerat alla gäster kring bordet. Tungviktare inom bank och finans, några riskkapitalister. Uppsluppen stämning.

Samtalet kretsar kring det ekonomiska läget i landet. Björn Rosengren tar gång på gång till orda och är inte rädd för att säga emot och gå i opposition med nästan samtliga middagsgäster.

Vid något tillfälle går det att se hur knogarna nästan vitnar på en investmentbanker när Björn Rosengren för vilken gång i ordningen lagt ut texten lite för länge om vad han tycker och tänker. Till slut får han nog.

– Rosengren du blev ju för fan fälld i KU två gånger.

Undertexten är att man kanske inte ska vara så förbannat stöddig då.

Trots 83 år fyllda är den tidigare facktoppen reptilsnabb i svaret.

– Två? Det var tre.

Skratt igen.

Mindre roligt var det när turerna kring Joachim Kuylenstierna i Fastator avslöjades, av en händelse samma dag som middagen på Strandvägen.

Vi sitter i villan i Saltsjöbaden och Björn Rosengren säger att:

– Joachim Kuylenstierna är en väldigt begåvad person som jag har all beundran för. Vi har ingen relation längre och jag har lämnat Fastator och det äventyret är över för min del. Det var en hemsk och otäck period och jag var naiv i den meningen att jag hela tiden hade ambitionen att vi skulle klara av att reda ut allt. Idén och upplägget var i grunden bra, men det gjordes fel och det får vi ta konsekvenserna av nu.

Det sägs ju att efterklokhet är enkelt och så är fallet även nu.

– Det är klart att jag borde ha lämnat bolaget direkt när allt avslöjades i stället för att sätta mig själv som vd. Jag skulle slutat två år tidigare och då hade jag sluppit en massa besvär och dessutom haft 30 miljoner kronor mer i förmögenhet, för i dag är samma aktiepost värda 483 000 kronor. Men jag bryr mig inte längre.

Blev du lurad?

– Det kan jag inte säga. Jag var godtrogen och hade dåligt omdöme och jag får lära mig … då kommer vi tillbaka till min karaktär … vi jobbade bra Joachim Kuylenstierna och jag och hade trevligt och hade nya idéer och projekt hela tiden … kanske att jag blev förblindad av det. Det var mycket energi och spännande och Joachim Kuylenstierna var väldigt kreativ och hade många bra idéer, men det var inte så lätt att jobba ihop med honom, för utöver att vara begåvad och intelligent kan jag gå så långt att jag säger att det kan kännas lite osäkert att jobba med honom.

Blev du hotad?

– Nej, det blev jag inte. Det som gjorde mig illa till mods med den här affären är att jag upplevde hot och skrämseltaktik och det har jag noll acceptans för. Det är farligt om man blir rädd för då blir man automatiskt irrationell.

Han skrattar till.

– Däremot uttryckte jag mig vårdslöst när jag sade att antingen blir jag skjuten nu eller dör av cancer om fem år så då kan det kvitta. Det var inte så begåvat sagt, men jag tror att jag menade det när jag sade det.

"Alla vet att UD läcker"

År 2014 fick han ett mejl från Mia Brunell och Cristina Stenbeck. De behövde kontakt med toppskiktet i Moskva.

– Alla vet att UD läcker i sådana här sammanhang så den vägen går inte att gå.

Tele 2 var stora i Ryssland och Black Earth i Ukraina. Jag hade kontakt med en tidigare politiker i Östtyskland som hette Mattias Warning och nu arbetade på North Stream 1. I samma veva kontaktade han mig för att han ville träffa svenska politiker. Jag gav honom rådet att ge fan i det och tänka på att det var internationellt vatten de verkade i och att en sådan kontakt mest skulle ställa till det. Han gjorde som jag sade och en tid senare hörde han av sig och tackade för rådet. När han frågade vad han kunde göra för mig bad jag att i gengäld få ett möte med Vladimir Putin.

Gruppen från Kinnevik blev i början på 2015 inbjudna till Sotji där Vladimir Putin tog emot i Ralph Lauren-skjorta.

– Det var ju jävligt kul för Cristina hade praktiserat på Ralph Lauren i Paris och kunde därför säga precis vad den kostade.

Vladimir Putin hade en tolk med sig som Björn Rosengren morsat med under tiden som ordförande för de nordiska facken.

– Han är alltså en man med precis noll utstrålning och inte alls som andra världsledare Bill Clinton eller Nelson Mandela som jag haft möjligt att träffa. Dock var han jävligt påläst och intresserad. Ett år senare ringde de och sade att Tele 2 blivit för stora i Ryssland. Mia undrade hur jag fått reda på det och jag kunde säga att det kom direkt från Putin.

Har han kontakt med Putin idag?

Nej.

Hemligheten bakom framgången

Apropå just Jan Stenbeck har Björn Rosengrens krog på Linnégatan en systerkrog på Fredrikshovsgatan, Kastens, tidigare Eriks efter Stenbecks förste huskrögare Erik Lallerstedt. Nu är Björn Rosengren ägare av både den och Copine. Priority har nya lokaler på Artillerigatan och från villan i Saltsjöbaden tar det inte mer än tjugo minuter till kontoret. Mazdan har han alltid vinterdäck på och kör in i garaget till våren. Det saknas inte alternativ och Björn Rosengren kan räkna till tre Aston Martin och en Rolls-Royce från 1982.

– Restaurangerna går faktiskt hyggligt, vilket jag är jävligt glad över. Jag äter där ibland, men hemma blir det mest sallader och rimmad lax. Min son Magnus har fått ordning på konsultbyrån. Det går rätt bra nu.

Han säger att hemligheten bakom hans egen framgång är att han alltid litat på folk och alltid har delat med sig.

Till det har han ägarskap i ett koppel av bolag samt är storägare till en hundmatsproducent. I veckorna är han i villan eller på kontoret. Under helgerna åker han till hustrun som har en egen villa bredvid Ulf Kristersson i Strängnäs.

– Hon tröttnade att bo på herrgården för jag jobbade i stan och dök upp på lördagarna med kompisarna och då söp vi till och jagade och så drog jag tillbaka till Kinnevik på måndag morgon. Det blev inget bra liv så vi sålde Arneberg och köpte två separata bostäder.

– Vid min ålder är det jäkligt lätt att man sitter och blickar bakåt och pratar om den tiden som har varit i stället för att blicka framåt och planera vad vill jag göra om fem år. Nu behöver jag ingen mediebekräftelse längre utan det har avtagit helt. Mitt självförtroende har alltid överstigit min förmåga och det har gynnat mig, men i den ålder jag är i nu så är det så att mitt självförtroende och min förmåga har närmat sig varandra. Jag är inte lika tvärsäker längre och mer försiktig i mina bedömningar. Det har förändrat mig och gjort mig lite mer ödmjuk.

Mamma tyckte han skulle bli brandman och brorsan brevbärare.

Han ansågs var lite mer intellektuell än Björn och att dela ut brev var finare än att släcka bränder.

– Jag tycker fortfarande att jag är socialdemokrat, stark sådan, men socialdemokratin är en ideologisk latitud för annars skulle inte partiet kunna vara så stort. Det är många högavlönade och till och med förmögna som röstar på Socialdemokraterna. När jag var på barrikaderna fanns en kollektiv gemenskap, inte minst bland medelklassen, där vi var ute och demonstrerade i tid och otid men det finns ju inte alls längre.

Huset i Saltis är köpt av Claes Ancker och delvis möblerat.

Tidigare lägenheten i Gamla stan likaså.

– Jag vill bo här resten av livet, men man ska ha respekt för hur länge man orkar att gå i trapporna. I Italien har jag också ett hus som jag försöker samla familjen i.

Han var statstjänare fram till 60-årsåldern och blev därefter entreprenör och med det grundades en inte oansenlig förmögenhet. Vid 73 år skrev han sina memoarer och det är tio år sedan.

Han kan lätt tas för att vara 65 och rör sig ledigt.

– Till min glädje är jag frisk och kan hålla mig aktiv och arbeta med mina bolag, men vad vet man om tiden framåt? Knäet börjar ordna till sig och varje morgon cyklar jag tjugo minuter på en träningscykel och sedan gör jag 30 armhävningar. Är väldigt försiktig med mat och dryck och jag har aldrig rökt. Nu har jag lagt på mig några kilo, men det är inte mer med det.

"Det är bara att köra på"

Men även han är dödlig och numera är det som det brukar sägas: det är på begravningar man träffas – även om man inleder varje morgon med att göra 30 armhävningar.

– Nu senaste var det Kjell-Olof Feldt och innan dess PG Gyllenhammar. PG:s minnesstund var det Åke Bonnier som höll i och det var prat om apostlar hit och apostlar dit. Inte alls PG:s stil tyvärr. Annars sorterar jag i mina arkiv och dödstädar så smått. Jag ser framför mig ett vitalt liv några år till, men jag ser också hur fort det kan gå i min ålder. Ta Kjell-Olof som jag träffade ofta och hur fort det gick från att han var väldigt vital i huvudet till att han inte ens kände igen mig. De fixar lätt en trasig axel eller knä i min ålder, men det jag hoppas slippa är att tappa kontrollen över min vardag. Det är skrämmande för mig när jag ser gamla vänner som blir dementa och är man i min form är det plågsamt att stå och se på och undra om det kommer att hända mig om ett år eller så.

Vid det lokala köpcentrumet Tippen hamnade Björn Rosengren bakom en dam som klarade sig helt själv. Han gluttade på hennes legitimation och noterade hon var 101 år fyllda.

– Jag ser inte framför mig att jag ska dö snart men är man 82 år då är det svårt att med trovärdighet planera 6–7 år framåt i tiden. Men det är enda alternativet, att köra på.

Tillsammans med Göran Persson har han enats om att den nya medelåldern är 75 år.

Det skrattar han gott åt.

– Jag är inte rädd för att dö men jag är fortfarande mitt i steget och det känns så jävla konstigt att vara i en ålder där folk dör och att det inte är konstigt att de går bort.

Vad är det då som provocerar med Björn Rosengren? En som det går att fråga är Pelle Törnberg. De inte bara bor nära varandra utan har jobbat tätt tillsammans från Kinneviktiden och framåt.

– Jag brukar säga att Björn är min genetiska orättvisa och det säger jag med den största respekt för jag tycker väldigt mycket om honom. Vi är helt enkelt väldigt goda vänner och väldigt ofta djupt oense och jag hoppas att det alltid kommer fortsätta att vara så.

Sedan det här med skrattet. Pelle Törnberg funderar en stund.

– Det där med att han skrattar mycket har han faktiskt gemensamt med Jan Stenbeck. Det är verkligen en avundsvärd överlevnadskompetens som de bägge delar. Jag tror att det kommer helt genetiskt och är därför som Björn har klarat sig så jäkla bra.

Själv säger Björn Rosengren att han och Pelle Törnberg ofta gör väldigt olika bedömningar och kan gapa och skrika åt varandra men de är alltid vänner efteråt.

Men det skrattar han bort.