Niklas Ekdal: Marktjuvarna är tillbaka

Under större delen av mänsklighetens historia var jord det enda värde som räknades. Någons vinst blev någon
annans förlust, när den gemensamma kakan knappt växte.

Handel och kapitalism förändrade allt. Blygsamma städer som Florens eller Amsterdam kunde plötsligt dominera, inte i kraft av mark utan i kraft av pengar, idéer och kontakter. Den abstrakta ekonomin är inget nollsummespel, till skillnad från den fysiska.

Krigen fortsatte ändå, men av andra anledningar och – faktiskt – i mindre omfattning. Halvseklet före 2014 blev det minst gränsfixerade, med mest fokus på ekonomisk utveckling.

Avkoloniseringen kulminerade runt 1964 när till exempel Zambia, Malawi och Malta blev självständiga från Storbritannien. En ny epok av markstöld inleddes när Ryssland gav sig på Ukraina 2014. Normalbilden från vår ungdom, ”historiens slut”, visade sig vara en parentes.

Inga regler utan undantag, förstås. Dagens enorma uppmärksamhet kring Israel, med 0,004 procent av jordens yta, hänger ihop med landets otidsenliga expansion. Erövringarna från sexdagarskriget 1967 kom med ett politiskt pris som vida överstigit vinsten.

Även Israel har försökt frigöra sig från geopolitikens förbannelse, genom återtåget från Sinai 1979 och Gaza 2005. Det hjälpte inte i den omgivningen. Benjamin Netanyahu är nu liksom Turkiets Recep Tayyip Erdoğan åter i takt med tiden på ett olyckligt sätt.

Värsta marktjuven är Vladimir Putin vars Ryssland övergett alla ambitioner att växa ekonomiskt, utom som krigsmaskin. Xi Jinping agerar kyligare, men med stående krav på Taiwan. Kinas territoriella aptit har redan visat sig i Tibet och Sydkinesiska sjön, liksom med anspråket att vara en ”near Arctic state”.

Donald Trump är operettfiguren i gänget. Hans andra mandatperiod har infriat alla farhågor, inte minst erövringslusten.
Presidentens argument för interventioner snurrar likt en kompassnål på den Nordpol som snart går att segla över, när isen smälter i Arktis. Grönland, Kanada, Panama och Venezuela har redan känt av blåsten från USA, även om presidentens motiv skiftar från dag till dag.

Konstanten är att han resonerar som en bostadsmäklare (läge, läge, läge) och som den fastighetsutvecklare han alltid varit. Förändringen av USA:s syn på världen går dock djupare än den snart 80-årige Donald Trump.

Varför ökar de internationella konflikterna om territorium just nu? Det finns många otäcka förklaringar – nationalism, populism, teknikskiften, folklig rastlöshet och skiftande globala maktförhållanden – och så finns en förklaring som är ännu otäckare.

Geopolitiken kanske intecknar en framtid av brist på basala saker som mat och vatten. Analogin skulle i så fall vara hur marknaden prissätter framtiden på börsen.

Återgången till krigets logik har hittills haft begränsad inverkan på världsekonomin. Hårdkokta analytiker älskar att peka på denna motståndskraft. Strunta i geopolitik och fokusera på kassaflöden. Ingen krasch har ju utlösts av konflikter sedan det small i Mellanöstern 1991.

Det är en sund filosofi. Inte för att den garanterat stämmer, men för att den är fredsbevarande i sig. Hoppet står ju till kapitalismens ömsesidiga beroenden och en växande gemensam kaka.

Världen måste helt enkelt bli mer som Sverige och Danmark – lyckliga exportekonomier som hade turen att tidigt förlora sina imperier.