Niklas Ekdal: Putins största dag – sen 2014
Den 18 februari 2025 blev en strålande dag för Vladimir Putin. Inte sedan Rysslands små gröna män erövrade Krim 2014 har den ryske ledaren haft sådant flyt.
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Upptrappad offensiv mot Ukraina, samtidigt som USA öppnar den diplomatiska dörren med utrikesministermötet i Saudiarabien. Amerikanen Marco Rubio på ena sidan bordet, ryssen Sergej Lavrov på den andra. Inga jobbiga européer i rummet, framför allt inga ukrainare.
En scen för historieböckerna. Men inte på något bra sätt.
Med en välvillig tolkning inleds de oundvikliga förhandlingarna om Ukrainas framtid med en chans för Putin att rädda ansiktet. Ifall Trump-administrationen haft den goda smaken att konsultera USA:s vänner i Baltikum skulle de dock inse det hopplösa i upplägget.
Som Estlands före detta premiärminister Kaja Kallas, numera EU-kommissionens vice ordförande, brukar säga om Moskvas förhandlingstaktik: ryssarna begär alltid det maximala, viker aldrig en tum, för då kan de åtminstone få något de inte hade förut. Femtio års sovjetisk ockupation har lärt balterna läxan.
Läs fler krönikor från Niklas Ekdal
Problemet med Trumps approach är inte bara moraliskt utan framför allt maktpolitiskt. Ryssland är en vapenarsenal uppbackad av en tredje rangens råvaruekonomi i fritt fall. Ukraina är offret, Putin förövaren.
När världens enda supermakt visar sådan svaghet ökar det bara angriparens aptit. Signalerna om att Trump mest är ute efter ukrainska resurser gör förstås det hela ännu mer stötande.
Den amerikanske utrikesministern sade förvisso en del rimliga saker i Riyad. Kriget måste avslutas på ett sådant sätt att det inte startar om, med hänsyn till Ukrainas integritet. Europa ska ”konsulteras” under processen.
Ryssland får incitament att maxa blodbadet
Kruxet är både kortsiktigt och långsiktigt. Ryssland får incitament att maxa blodbadet för att vinna några sönderbombade kilometer till innan samtalen börjar på allvar. USA har – obegripligt och onödigt – vikt ner sig på förhand genom att avskriva ukrainskt Nato-medlemskap, rysk reträtt från all ockuperad mark och amerikansk trupp på marken.
Värst av allt är att Trump drivit in denna kil i Nato som sänker trovärdigheten i alliansens avskräckning. Extremt illavarslande inte bara för det stridsutmattade Ukraina utan för alla stater inom den tidigare sovjetiska intressesfären, också för Finland och Sverige.
Putins påverkansoperationer i det amerikanska presidentvalet 2016 har gett osannolik utdelning. Något liknande har knappast skådats sedan Tyskland slog ut Ryssland ur första världskriget genom att skicka hem Lenin för att göra revolution 1917.
Den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj gör rätt i att ställa in sin planerade resa till Riyad, vägra delta i charaden. Europa kan aldrig återgå till modellen att stormakter ritar om gränser och gör upp nationers framtid över huvudet på de berörda, med rå vapenmakt som enda rättesnöre.
Ukraina är definitivt inte förlorat, men läget verkar sämre idag än igår
Nu är det upp till EU och de tunga Nato-länder som fortfarande har alla hästar hemma: Storbritannien, Frankrike, Tyskland. De som ifrågasatte Sveriges och Finlands anslutning till alliansen kommer att vädra sina tvivel igen, men i praktiken hade detta varit vår kamp i vilket fall som helst. Den saken avgjordes genom EU-medlemskapet för trettio år sedan.
Som nationalsången inleds i ett annat centralt Nato-land: ”Än är inte Polen förlorat.” Ukraina är definitivt inte förlorat, men läget verkar sämre idag än igår.
