Northvolts konkurs för ett år sedan drabbade Skellefteå hårt, 3 000 jobb försvann och bostadspriserna störtdök. När amerikanska Lyten köpte batterifabriken tändes hoppet om att produktionen kunde komma i gång. Förvärvet skulle vara genomfört i september förra året, men fortfarande saknas pengar och den nya ägaren behöver nytt kapital. Trots det är förhoppningarna stora och enligt en medborgarenkät är 80 procent av kommuninvånarna positiva inför framtidsutsikterna.
SKELLEFTEÅ. Under det som bör gå till historien som en ovanligt snöfylld och sträng vinter är det i princip barmark i Skellefteå. Ett tunt puder ligger på gator och torg medan träden ljuger, de ser snötäckta ut men det rör sig om rimfrost i lager på lager. Det är betydligt lättare att hitta någon som har tydliga åsikter om de bedrövliga skidspåren än om Northvolt. Taxichauffören berättar att många passade på att tjäna en rejäl hacka i boomens spår. En trea hyrdes ut till lika många civilingenjörer som glatt betalade 40 000 i månaden. Lån togs och villor köptes. Sedan tvärdog uthyrningsmarknaden, priserna rasade och banktjänstemännen mulnade.
– Men jag köpte lägenheten för länge sedan och det var en otroligt bra affär, de kostade ingenting!
"Att vi skulle lägga oss ner och dö finns inte"
Nästa dag visar en man som heter Petter Mikaelsson runt i Repays lokaler för tung industri.
– Skellefteå kommun har alltid formats av ovanligt mycket entreprenörskap, att vi skulle lägga oss ner och dö finns inte, säger han.
Som entreprenör och företagsprofil i trakten bör han känna till en del om eventuell kämparglöd. Därtill är han ytterligare publik i egenskap av tidigare ordförande för stoltheten Skellefteå AIK, stadens hockeylag.
Att skära plåt bra och snabbt är affärsidén som ledde till att Repay föddes 1992 under ett annat namn. Numera driver Petter Mikaelsson också NPB Invest med ett 30-tal uppköpta bolag. Sammanlagt har koncernen en omsättning på 2 miljarder och 500 anställda mellan Kiruna och Svedala.
Specialisering och kärnverksamhet är nyckelorden som Petter Mikaelsson återkommer till – och tycker saknades hos Northvolt. Han understryker att industriföretagen generellt klarade turbulensen efter konkursen bra. Det är inom bygg, handel och restaurangnäring som pressen har varit hårdast. Och för enskilda personer – allt från de som passade på och köpte lägenheter för uthyrning, till en chef på Northvolt som nu inte kan sälja sitt hus.
Petter Mikaelssons noterade tidigt att det fanns varningssignaler. Han tyckte sig se att Northvolt byggde företag på ett sätt som gick stick och stäv mot hans egna erfarenheter och visioner.
– Vi pratar om att vi är specialister på några saker, de ville äga hela kedjan. Carolina Klüft var bäst på sjukamp, men hade inte en chans mot specialisterna i respektive gren, lite så.
Vilken är din magkänsla, kommer Lyten att nå framgång?
– Svårt att säga, det verkar ha fastnat, hur vet jag inte förutom att det behövs mer kapital. Rent ekonomiskt skulle det vara förödande om de misslyckades.
Petter Mikaelsson kommer in på att förutsättningarna egentligen finns kvar, ingenting väsentligt har ändrats. Energitillgången som attraherade Northvolt gynnar också Lyten. Kommunägda Skellefteå Kraft ligger där det ligger. Fredrik Jonsson, chef för affärsinnovation på bolaget, minns hur det var för att sedan blicka framåt:
– Man hade fullt på restaurangerna och jag saknar alla nationaliteterna som fanns här. Pulsen, man kunde känna den. Tvivlarna och belackarna i stan hade vänt och det rådde en allmänt positiv känsla.
Hur påverkades ni då Northvolt gick i konkurs, och vad har ni lärt er?
– Vi hade en supportroll gentemot Northvolt, det är en del av vår affärsutveckling att få hit energiintensiv industri, så visst hade det en inverkan. Men nu tror vi på Lyten. Vi har tränat på den infrastruktur som behövs och vi som stad är redo att stötta nya projekt.
– Det är också en annan värld nu än när Northvolt drog i gång, trots att det inte var så länge sedan. Omvärlden är extremt osäker. Det handlar om att hantera risker och gå framåt med mindre steg.
Northvolt genom åren
2015. Grundas av blivande vd:n Peter Carlsson och hans tidigare kollega från Tesla, Paolo Cerruti. Projektet gick då under namnet SGF Energy. Också finansmannen Harald Mix går in tidigt via sitt bolag Vargas. 100-tals miljarder plöjs ner i Skellefteåfabriken och andra projekt som skapades i efterhand med Volkswagen och Goldman Sachs som storägare.
2017. Planer presenteras på en fabrik i Skellefteå, Northvolt Ett, där den övervägande produktionen ska förläggas.
2024. Det dotterbolag som var tänkt att expandera fabriken försätts i konkurs med målet att kraftsamla för att få i gång produktionen av batterier. Northvolt varslar ett stort antal anställda. I november växer krisen då jakten på nytt kapital är fruktlös, företaget ansöker om rekonstruktion. Bland annat Scania skjuter till pengar i form av lån, men rekonstruktionsförsöket misslyckas.
2025. Konkursansökningarna lämnas in i mars för alla svenska bolagsdelar. Viss batteriproduktion fortsätter, men avvecklas i maj. I augusti meddelas att det amerikanska batteribolaget Lyten förvärvar Northvolts verksamhet i Sverige, bland annat fabriken i Skellefteå och Polen. Men affären drar ut på tiden.
2026. Situationen är oklar, viss verksamhet pågår i fabriken i Skellefteå och det talas om att nya kapitaltillskott behövs.
Flygplansbränsle på tapeten
I Fredrik Jonssons roll ingår att vara kraftbolagets representant i Skykraft, ett samarbete mellan Skellefteå Kraft och nederländska Sky NRG som i sin tur driver projektet att etablera en fabrik för produktion av hållbart flygbränsle i kommunen. Vid sidan om förhoppningarna att Lyten ska lyckas där Northvolt misslyckades är Skellefteå Krafts satsningar avgörande för lokalsamhället. Företagets investeringar i elinfrastruktur och vindkraft samt tillgången på vattenkraft passar den elintensiva batteriproduktionen som hand i handske. I september 2024 berättade Skellefteå Krafts vd, Joachim Nordin, för EFN att den samlade satsningen uppgick till runt 50 miljarder.
Sedan dess har mycket hänt och Fredrik Jonsson är först försiktig avseende exakta siffror. Men sedan förtydligar han och berättar att beloppet 50 miljarder gäller, men är att hänföra till en rad eventuella investeringar som inbegriper sådant som effekthöjning av vattenkraft och elnätsförstärkning.
– Flera processer pågår och det är vanskligt att sammanfatta. Men under våren 2026 kommer vi att besluta om nästa fas i projektet som beräknas kosta runt 600 miljoner. Det handlar om att utreda vad det skulle kosta att bygga en fabrik. Vi vill minimera riskerna och låsa priserna. Går vi vidare handlar det om investeringar på tiotals miljarder.
Han påpekar att vätgas inte fyller någon överdrivet viktig funktion på egen hand. Den måste placeras i ett sammanhang för att göra nytta och nå sin potential som affärsidé och samhällsresurs. I en framtida fabrik i Skellefteå är den förväntade produktionen 100 000 ton per år, en liten andel av EU:s samlade behov på 15 miljoner ton när unionens krav på andel hållbart bränsle i flygplanen är fullt genomförda 2050.
– Vår spaning är att flygplansbränsle är en av de intressantaste marknadsmöjligheterna i termer av ett framtidsscenario.
Enligt målsättningen ska det finnas tillräckligt underlag för att fatta ett förinvesteringsbeslut under hösten 2027. Fabriken kommer att placeras i hamnen och produktionen kan om allt går i lås inledas år 2030. Fredrik Jonsson understryker att förutsättningarna är speciella. Han kallar dem smått unika med tanke på tillgången på grön el och mycket hög näteffekt.
– Vi har 600 megawatt i anslutning och vattenkraft 24 timmar per dygn och dessutom hamnen. Ingen annanstans i världen finns liknande ingångsvärden.
Vad säger du om marknaden för grönt flygbränsle? I Sverige har flygandet ju haft problem med att återhämta sig efter pandemin?
– Det korta svaret är att behovet aldrig varit större. EU driver marknaden oavsett USA. Nu har vi också kravet på självförsörjning och försvar i Europa som inte har fossila råvaror som bränsle. Vi talar om en underskottsvara som kan göra oss oberoende av andra makter.
Underleverantören förlorade inga pengar
Contractor Mark i Skellefteå, med 50 anställda, är ett av företagen som utfört jobb både innanför och utanför Northvolts grindar då anläggningen byggdes. Bolaget ingår i en koncern med nio dotterbolag och 380 anställda i norra Sverige.
David Andersson är vd. Han påpekar att amerikanerna har skapat förtroende för Lyten och förmedlar en känsla av att det finns en vilja att satsa långsiktigt. Och man kan det där med batterier.
Han fortsätter:
– Som du märker ska en del falla på plats. Men grunden är att vi som stad vet att vi inte står och faller med Lyten. Vi har Boliden, Skellefteå Kraft och en massa annat.
Men grunden är att vi som stad vet att vi inte står och faller med Lyten. Vi har Boliden, Skellefteå Kraft och en massa annat.
– Vi blev mycket mer hoppfulla för framtiden för vår bransch sedan regeringen beslutade om att bygga Norrbotniabanan, det är stort för Västerbotten och Skellefteå. Utan det beskedet hade det känts betydligt mer negativt.
Contractor Mark var en av många underleverantörer till Northvolt men förlorade inga pengar i samband med konkursen. David Andersson nämner några av de företag som råkade illa ut. En kranfirma gick i konkurs i efterdyningarna, ett Luleåföretag är illa ute i skrivande stund. Erfarenheten av en affärsmodell som han tyckte var märklig redan från början dröjer kvar, liksom minnet av en stor mängd mellanchefer som oavbrutet bytte roller.
– De hade kompetenta personer från olika delar av världen men saknade helhetssyn. Vi gjorde några mindre projekt med tryckavloppsledningar och elledningsprojekt, inga större jobb direkt. Vi inriktade oss mer mot projekten som byggdes utanför och runt Northvolt, men kände att det var stökigt innanför grindarna.
Han beskriver en kaotisk arbetsplats med dålig koordinering, präglad av att projekteringsgrupperna inte samarbetade med avdelningar för upphandling av entreprenörer.
– När vi kom in för att gräva enligt beställningen fanns det säkert fem andra aktörer som inte ville ha oss där. Vi gick i vägen för varandra, så som det blir när samordningen haltar. Då läser man igenom avtalen för att hitta andra vägar, vanligtvis löser det sig men på Northvolt var det stökigt varje arbetsdag.
In i det sista hoppades David Andersson att pusselbitarna skulle hamna rätt och batteritillverkningen skulle komma i gång. Nu hoppas han igen – på att nästa försök ska bära frukt.
– En reflektion är att Northvolt borde ha inriktat sig på att få en produktionslina att fungera, lämpligen i Västerås, för att sedan skala upp. Det vore bra om Lyten har det tänket, men vi får se.
