Maria Stanfors: Nya möjligheter med färre barn

Det sägs ofta att vi kan lära av historien. Det kan vi, men kanske inte på det sätt som vi tror. Historien hjälper oss att förstå hur samhällen förändras och varför vi har hamnat där vi är i dag. Vi kan dock inte alltid använda den som facit för framtiden. Över tid förekommer trender, återkommande mönster, men också strukturella brott. Vi riskerar att få problem när historiska samband förvandlas till etablerade sanningar och gårdagens förklaringar får styra politiken, särskilt om vi står inför något nytt.

Dagens låga födelsetal är ett exempel. Det summerade fruktsamhetstalet ligger i dag kring 1,5 barn per kvinna i Sverige. Under de senaste åren har debatten präglats av alarmism och medierna har talat om befolkningskris, arbetskraftsbrist och en hotad välfärd där allt färre ska försörja allt fler. Politiker svarar med förslag på ekonomiska bidrag och generösare fertilitetsvård. Oron över låga födelsetal är befogad. I en utbyggd välfärdsstat spelar relationen mellan de som arbetar och betalar skatt och de som behöver pensioner, vård och omsorg stor roll. Men etablerade förklaringar räcker inte till, och forskningen har inget entydigt svar på varför fertiliteten har fallit brett sedan 2010.

Det är särskilt underligt i Sverige och grannländerna, som länge tycktes ha hittat en modell där kvinnors ekonomiska självständighet kunde förenas med familjebildning. Föräldraförsäkring, barnomsorg och annan välfärd minskade familjers kostnader och bidrog till att Sverige länge hade högre fertilitet än exempelvis Italien och Tyskland. Familjepolitiken och andra institutioner kan alltså förklara en del av skillnaden i nivå mellan länder men förklarar inte varför fertiliteten varierar över tid då Sverige i princip hade samma institutioner när fertiliteten var hög som när den föll.

Forskningen kan beskriva de sjunkande födelsetalen bättre än den kan förklara dem. Ändå hör vi många förklaringar. En är att unga vuxna inte har råd med barn. En annan är att kvinnor väljer karriär framför barn. Ekonomi spelar roll för beslutet att bilda eller bygga familj, men nedgången började under en period av tillväxt, låg arbetslöshet och mycket låga räntor. Det betyder inte att ekonomiska förklaringar saknar relevans. Frågan är vad ekonomiska resurser betyder i dag.

Här är den amerikanske nationalekonomen Richard Easterlins (1926–2024) teori om relativ inkomst intressant. Han menade att familjebildning påverkas av människors resurser i förhållande till den levnadsstandard de förväntar sig, ofta baserat på uppväxtförhållanden och att man inte vill få det sämre än föräldragenerationen. Sverige har blivit rikare över tid, men samtidigt har förväntningar på bostad, konsumtion, arbete och föräldraskap förändrats. Under de senaste decennierna har bostadspriserna stigit snabbare än lönerna. Det är därför möjligt att unga vuxna upplever sig missgynnade och att tröskeln till att bilda familj har höjts. Richard Easterlin utgick emellertid från ett samhälle där mannen var familjeförsörjare.

Dagens tvåförsörjarfamilj förändrar kalkylen. Kvinnors förvärvsarbete har ökat hushållens inkomster men också förändrat tidsanvändningen då två arbetsliv ska förenas med obetalt hem- och omsorgsarbete, familjeliv och aktivt föräldraskap. Upplevd knapphet kan därför handla om tid såväl som om pengar, vilket anknyter till jämställdhet.

Kvinnors, inte minst mödrars, förvärvsarbete har varit avgörande för deras ekonomiska självständighet, men hög sysselsättning är inte detsamma som jämställdhet. Kvinnor tar fortfarande större ansvar för barn och obetalt arbete. Det uppstår ett dilemma när kvinnor tar ett större ansvar för familjens försörjning utan att män tar motsvarande ansvar hemma, även om det offentliga avlastar genom service. 2023 års ekonomipristagare Claudia Goldin menar att denna mekanism är förklaringen till låga födelsetal i västvärlden. Fördelningen av såväl betalt som obetalt arbete är emellertid sedan länge mer jämställd i Sverige än i andra länder.

Kanske bör dagens låga födelsetal förstås i ljuset av den andra demografiska transitionen, som beskriver utvecklingen mot låga födelsetal sedan 1960-talet. Äktenskapet förlorade sin självklarhet, barnafödande senarelades och individuell frihet och självförverkligande fick större betydelse för både män och kvinnor. Kanske har omvandlingen fortsatt till sitt högsta stadium. Föräldraskap, som en gång var ekonomisk nödvändighet och social norm, är i dag ett livsprojekt bland flera. I så fall kan dagens låga födelsetal vara del av en varaktig förändring. Detta är en hypotes, inte en etablerad sanning, och den skillnaden är viktig.

Det är vitalt att veta vilka orsakerna till låga födelsetal är eftersom felaktiga slutsatser ger verkningslös politik. Om problemet antas vara pengar blir svaret en babybonus, medan om det antas vara biologiskt blir svaret IVF. Åtgärder kan hjälpa enskilda människor, men påverkar inte födelsetalet om nedgången drivs av andra orsaker.

Politiken måste därför klara två saker samtidigt. Den bör avskaffa hinder för dem som vill ha barn och utveckla institutioner när arbets- och familjeliv förändras, men den måste också förbereda samhället för möjligheten att fertiliteten förblir lägre än tidigare. Det behöver inte bara innebära systemkris och ekonomiska påfrestningar. Om politiker tänker och prioriterar nytt kan investeringar stärka samhället på längre sikt.

Den norske demografen Vegard Skirbekk erbjuder ett relevant perspektiv i dagens läge. I Decline and prosper! (Palgrave Macmillan, 2022) frågar han inte hur gårdagens befolkningsstruktur ska återskapas utan hur samhällen kan fungera väl med lägre fertilitet. Svaret är inte passiv anpassning utan snarare investeringar som svarar mot förändringsbehov: mer och bättre utbildning för mindre generationer barn och unga, sjukvård och omsorg för fler friska levnadsår, längre och mer flexibla arbetsliv samt teknik som säkrar arbetsutbud och höjer produktiviteten.

Mindre barnkullar kan mötas med skolnedläggningar eller med mindre klasser och större investeringar i varje barn. En åldrande befolkning kan beskrivas som en försörjningsbörda eller motivera investeringar i hälsa och omsorg så att fler lever friska och självständiga längre. En mindre arbetskraft gör på motsvarande sätt kunskap, utveckling och produktivitet viktigare. Kanske bidrar detta sätt att tänka och agera samhällsbyggande till ökad framtidstro bland befolkningen och i förlängningen till stabila och rentav högre födelsetal.

Att skapa goda villkor för familjebildning är alltså något annat än att tro sig kunna styra födelsetalet. Om forskare säger att de inte vet varför fertiliteten har fallit de senaste 15 åren, så måste politiker kunna leva med den osäkerheten. Det innebär att väga olika förklaringar och fakta mot varandra, undanröja kända hinder för dem som vill ha barn och samtidigt planera för en befolkningsutveckling som kanske inte går att vända.

I dagsläget vet vi inte om de låga födelsetalen är en del av ett gammalt mönster med stora variationer eller början på ett nytt, och politiken bör agera därefter. Om vi står inför något nytt kommer politik byggd på gamla sanningar inte att vara effektiv.

Historien kan lära oss mycket, men framför allt att det som gällde i går inte nödvändigtvis gäller i morgon.