Katrine Kielos: Obligationsmarknaden skickar en varning till Washington

Precis som ABBA konstaterade mötte Napoleon sitt öde vid Waterloo. Frågan blir då vem som levererade det.

Svaret är obligationsmarknaden.

Den franske kejsaren förlorade slaget vid Waterloo 1815 och därmed sitt imperium. Det var som bekant britterna och preussarna som besegrade honom. Och preussarna var vid Waterloo för att britterna betalade dem.

Vilket osökt för oss in på frågan om obligationerna.

Napoleon var en bättre general, Frankrike hade dessutom en större befolkning, mer, land, fler soldater och en större ekonomi. Men britterna hade obligationsmarknadens förtroende.

Stater har lånat pengar genom obligationer sedan medeltiden. De fungerar lite som en tidsmaskin. En stat som lånar på obligationsmarknaden kan, redan idag, spendera pengar vilka den först kommer att få in till statskassan i framtiden. Du sträcker dig in i framtiden tar de framtida skatteintäkterna och förvandlar dem till kanoner att skicka till Waterloo redan imorgon.

Problemet var att Napoleon inte kunde göra detta, eftersom obligationsmarknaden inte ville ha särskilt mycket med Frankrike att göra. Landet må ha varit rikare än Storbritannien, men den franska staten hade flera gånger ställt in betalningarna på sina skulder. Britterna hade däremot betalat sina räntor i tid i över hundra år.

Även när de samtidigt förlorade krig. Eller rentav hotades av invasion!

Därför kunde britterna låna till under sex procents ränta samtidigt som Napoleon i mycket högre grad var tvungen att finansiera sina krig genom att beskatta och konfiskera från de territorier som han erövrade. Fransmännen var helt enkelt tvungna att fortsätta vinna för att ha råd att kriga. London hade inga sådana måsten: när en av deras koalitioner mot Napoleon kollapsade kunde de bara låna mer pengar och betala för en ny. Preussarna som avgjorde slaget vid Waterloo var betalda med skattepengar som ännu inte hade tagits in.

Sådan är obligationsmarknadens magi.

Så länge den tror att en stat kommer att finnas kvar, kunna beskatta sina medborgare (och förstås tänker betala tillbaka…) lånar den ut pengar. Frågan är bara till vilket pris.

Det är den biten som USA har fått känna av i veckan.

I torsdags sålde USA trettioåriga obligationer, landet lånade alltså pengar på trettio år. Räntan blev 5,22 procent. Det är den högsta på ett kvarts sekel. Och dagen innan hade USA dessutom sålt tioåriga obligationer till den högsta räntan sedan 2007.

Marknaden sa inte nej till att låna ut pengar till USA, det fanns gott om köpare, den höjde bara priset. Vilket räcker för att stressa finansminister Scott Bessent, ända sedan Bessent tillträdde har han varit tydlig med att han ser sig som “landets främsta obligationsförsäljare”. Bessent ser det med andra ord som sin nästintill primära uppgift att upprätthålla förtroendet för USA ekonomiskt. Och därmed hålla de så kallade långräntorna nere.

Nu har de alltså istället gått upp. Detta blir ett problem även för vanligt folk: högre långräntor för staten betyder högre bolån och högre billån för amerikanerna. 

Vad beror de höga räntorna på? Det finns just nu väldigt många statsobligationer på marknader eftersom många stater samtidigt har stora underskott. Investerarna kräver då högre ränta för att svälja dem. Dessutom köper den amerikanska centralbanken inte längre statsobligationer i alls samma skala som under pandemin. Oljekrisen i Hormuzsundet har väckt inflationsmonstret och det finns tveksamhet kring om den nye amerikanske centralbankschefen Kevin Warsh kommer att klara av att hantera det. Dessutom har de stora AI-bolagen även de hittat till obligationsmarknaden. De behöver låna pengar för att finansiera sina dyra datacenter och konkurrerar då ofta om samma investerare.