Påven, pengarna och "Guds bankir"

London sommaren 1982. Under Blackfriars bridge ett stenkast från Westminster hittas en 62-årig man hängd.

Han heter Roberto Calvi och är chef för en av Italiens största banker, Banco Ambrosiano, men går mera allmänt under smeknamnet ”Guds bankir” eftersom han förvaltar stora summor åt Vatikanstaten (eller mer specifikt ”Institutet för religiösa verk”, mer känt som Vatikanbanken). I fickorna har han tegelstenar och 15 000 dollar i kontanter.

Mordfallet blir ett av de mest uppmärksammade i modern tid och leder till en uppsjö av konspirationsteorier. Vem ligger egentligen bakom? KGB? Frimurarna? Den heliga stolen själv?

Nästan 30 år senare, i maj 2012, träder en tidigare högt uppsatt maffiatorped fram och pekar ut Cosa Nostra, den sicilianska maffian. Roberto Calvi hade samarbetat med dem och anses ha stulit pengar. Tegelstenarna var ett dramaturgiskt grepp. Kyrkan frikänns därmed, men historien river upp gamla sår.

Tajmningen är särskilt intressant. Våren 2012 pågår eurokrisen för fullt. Det italienska banksystemet skakar. Vatikanbanken, fortfarande mycket hemlighetsfull, hamnar åter i blickfånget. Under hård press från Bryssel och italienska opinionssidor går påven Benedictus till sist med på reformer för att öka insynen.

När hans ersättare Franciskus utses i en konklav 2013 står de ekonomiska frågorna i centrum. Franciskus inleder ett massivt och internt mycket kontroversiellt reformarbete för att centralisera och professionalisera Den heliga stolens finanser. Det kommer att pågå fram till hans död den 21 april 2025.

"Ett slags Nordea för kardinaler"

För att förstå Vatikanens ekonomi hjälper det att ha någorlunda koll på hur organisationen är uppbyggd.

Den omtalade Vatikanbanken, som grundades 1942, är i själva verket en formellt fristående privat bank för kyrkliga kunder – ett slags Nordea för kardinaler och ordnar och stift. Den började publicera årsrapporter 2013 och styrs sedan 2014 av en fransk finansman som tidigare varit Europachef för det amerikanska fastighetsbolaget Invesco. Han har, med påvens välsignelse, stängt ner tusentals konton i ett försök att rota ut korruption och penningtvätt, samt anlitat externa revisorer.

Det har gett resultat. År 2021 åtalades Vatikanbankens chef under åren 1989–2009, Angelo Caloia, för penningtvätt och grov förskingring. Han dömdes till nio år i fängelse.

Bankens kunder, omkring 10 000, är fortfarande hemliga, men årsrapporterna har ökat insynen. Tillgångarna uppgick till motsvarande 60 miljarder kronor 2023.

Parallellt har Vatikanens offentliga finanser historiskt skötts av den romerska kurian (Den heliga stolens interna förvaltningsapparat kan man säga) – främst av det så kallade ”statssekretariatet”. Korruptionen har varit utbredd där med. År 2014 ”hittades” motsvarande flera miljarder kronor på tidigare okända konton framför allt i Schweiz. Och 2023 dömdes statssekretariatets chef för åren 2011–2018, kardinalen Angelo Becciu, till fängelse för grovt bedrägeri i samband med en kontroversiell fastighetsaffär i London. (Tanken var att den katolska kyrkan skulle göra sig en hacka på att omvandla varuhuset Harrod’s lagerlokaler till exklusiva lägenheter.)

År 2020 flyttade påven all offentlig ekonomisk verksamhet till en särskild enhet, APSA, en sorts korsning mellan finansdepartement och statlig förmögenhetsfond. Den ansvarar för Vatikanens budget och förvaltar dess finansiella tillgångar – motsvarande ungefär 30 miljarder kronor 2023, mest i fastigheter men också en del aktier och obligationer – och sköter numera också påvens kollekt, det vill säga de viktiga donationerna.

Åtgärden syftade delvis till att återvinna allmänhetens förtroende efter de många skandalerna, men kan och bör också förstås som ett viktigt steg mot att konsolidera kyrkans faktiskt mycket skakiga finanser inför framtiden.

Vem betalar för nästa påve?

Påven som just nu ligger på lit de parade i Peterskyrkan beskrevs ibland som antikapitalist men i budgetfrågor var han rena Margaret Thatcher, eller i varje fall helt klart en hök. Han hade egentligen inget val. Vatikanens budgetunderskott sväller för varje år som går. År 2024 uppgick det till närmare en miljard kronor, enligt Romtidningen La Repubblica, nästan 10 procent. Skenande pensionskostnader är en huvudförklaring. Sinande intäkter en annan. Vatikanen, som bara har omkring 1 000 invånare, tar inte upp skatt och ställer inte ut obligationer.

I stället förlitar man sig på inkomster från turism, avkastning på förvaltat kapital och donationer.

Men turismen störtdök under flera år efter pandemin, kapitalavkastningen räcker inte till och donationerna har minskat i takt med att den katolska kyrkan under senare decennier tappat prestige och inflytande i rikare länder, mest de västeuropeiska och USA. (Antalet enskilda donatorer har i själva verket ökat efterhand som kyrkan vuxit i fattigare länder, men de ger mindre.)

Så sent som i höstas uppmanade påven i ett brev samtliga kardinaler att sträva mot ”nollunderskott” samt överväga lönesänkningar, men stötte enligt källor till Reuters på hårt motstånd. Bara veckor före sin död upprättade han en särskild arbetsgrupp med uppdrag att söka ökad extern finansiering, en tydlig vink om hur kärvt läget är. Förmögna samt i regel mer konservativa katolska organisationer i USA ligger närmast till hands, säger bedömarna.

Under påsken besökte den amerikanske vicepresidenten och konverterade katoliken JD Vance påven i Rom. I helgen närvarade Donald Trump vid begravningen. I Washington glunkas det att presidenten vill se en amerikan som ersättare, men mera troligt är att inflytelserika amerikanska grupper nära presidenten och hans krets fäster större avseende vid idéer än nationalitet.

Med andra ord, bli inte förvånad om nästa påve – amerikan eller ej – är mer kulturkonservativt orienterad.

Följ pengarna.