Pingvineffekten: Framtiden tillhör den som vågar hoppa först

Det börjar med tystnad. Ett stilla knarr från isen. Kroppar som står tätt intill för att dela värme och hålla temperaturen uppe. Kanske också för att det är tryggare och lite mysigare så, i den karga blåvita världen. Men så plötsligt hoppar hela flocken i havet. I stora pingvinkolonier händer alltid just detta. Alla ståtliga djur står på iskanten, vet att de måste hoppa för att få mat, men också att sälar och späckhuggare lurar där nere. Så de väntar. Trycker sig mot varandra. Någon lutar sig för långt fram. Och till slut hoppar en, ibland av misstag. När den första vågar följer resten. Vattnet fylls plötsligt av liv.

Och vi människor är inte så olika. Vi står också vid iskanten inför ny teknik, nya idéer, nya sätt att arbeta. Vi vet att vi förr eller senare måste hoppa. Att framtiden inte väntar.

Men vi ser också riskerna där nere: felaktiga beslut, förlorad kontroll, den obekväma känslan av att behöva lära oss nytt, kanske till och med förlust av identitet.

Så vi väntar. Chefen vill se hur det går för andra. Ledningsgruppen vill ta det stegvis, vänta in rätt strategi. Inget händer.

Men så vågar någon. Eller lutar sig lite för långt fram. Och rörelsen är i gång. Jag kallar det för pingvineffekten.

Människans flockbeteende har beskrivits av många forskare. På 1960-talet talade Everett Rogers om spridningen av innovationer: från innovatörer till eftersläntrare, där de flesta väntar tills de sett att de första klarat sig.

Daniel Kahneman och Amos Tversky lyfte i slutet av 1970-talet förlustaversionen: att rädslan att bli attackerad av sälen väger tyngre än möjligheten att fånga fisken, där förlust smärtar mer än vinst ger glädje.

Företagsvärlden har sin egen variant. Harvardprofessorn Clayton Christensen myntade på 1990-talet begreppet ”the innovator’s dilemma” för att beskriva hur framgångsrika företag ofta fastnar i sin egen logik på grund av inbyggda bromsklossar som attityder, strukturer, processer, kultur och djupt inarbetade beteenden.

I en tid av exponentiell teknisk utveckling blir det här allt farligare. Scott Brinker beskriver med Martec’s law det gap som uppstår när teknisk utveckling springer snabbare än organisationers förmåga att hänga med. Då hamnar organisationer allt längre efter, inte av brist på ambition, utan för att vi fastnar i värmen i flocken.

Men det finns hopp.

För det finns de som vågar bryta mönster. Som ser tekniken som en kraft för förändring. Och de blir allt fler.

Nu ser vi målfokuserade entreprenörer som visar att fossilfri cement inte bara är möjlig, utan också kan lagra koldioxid i framtidens byggnader. Innovatörer som fört odlat kött till nya brytpunkter, där utsläppen kan minskas drastiskt och maten produceras utan slakt. Industriella utmanare som använder AI för att optimera produktionen av grön vätgas. Ekonomer som utvecklar nya modeller för liv inom planetens gränser. Samhällsbyggare som formar ett mer motståndskraftigt och medmänskligt samhälle. Listan kan göras lång.

Och när fler ser hur vattnet redan sjuder av liv, hur många som faktiskt hoppat, då kan rörelsen växa. Det är så förändringseffekten tar fart.

Den här gången handlar det inte om att alla plötsligt ska spela padel, utan om att använda nya teknologier och alla andra verktyg vi har till vårt förfogande för planetens och samhällets framtid. En framtid som gynnar både människa och pingvin.