Pontus Dackmo: Finanskriser förändrar klädkoder

Året är 2005 och det är tre års bullmarket kvar innan solnedgången. Bankerstilen har sina välbeprövade och absolut nödvändiga attribut: dubbla manschetter, välputsade handgjorda skor med lädersula, gärna en rosa skjorta ibland (lite edgy sådär!), en sliten kvalitetsskinnportfölj och en lagom dyr men diskret klocka. Slips behöver knappt nämnas, det är självklart.

Folk omkring mig har nanny och hemmafru, Aston Martin och Maserati, barn på privatskolor och sommarhus i The Cotswolds. I princip bara män, en veritabel korvfest. Allt är som vanligt och helt normalt. Bankers tidlösa stil är en självklar ingrediens i kvarteren runt the Square Mile och Mayfair. 

På mindre än tre dagar ser jag ut som alla andra, med benägen assistans av en handfull skadeglada brittiska kollegor. Med glåpord och gliringar får jag förklarat vad som är okej och vem kommer ens på tanken att ha bruna skor på sig? 

Finanskrisen 2008 förändrar allt. Det är ju de skräddarsydda slipsprydda glorifierade telefonförsäljarnas fel alltihop! Branschens självförtroende fördunstar.

Samtidigt sammanstrålar en rad strukturella förändringar och finansindustrins samlade vinstkaka äts upp från alla håll. Digitalisering krymper spreadar och courtage. Proptrading blir kraftigt kringskuret och därför olönsamt. Indexförvaltning sätter press på fondavgifter. Finansiella institutioner granskas och regleras in i minsta detalj och tvingas både två, tre och fyrdubbla det egna kapitalet, vilket sänker avkastning och riskaptit. Representationskonton blir ett minne blott och det blir kalabalik på arbetsmarknaden för compliance officers. 

Plötsligt är det inte bara ointressant utan även direkt obekvämt att utge sig för att ”jobba med finans” som M&A banker, mäklare, eller förvaltare. För att inte tala om att se ut som en! 

Lågkonjunkturen breder ut sig både på Savile Row och Spearmint Rhino. Att distansera sig från det historiska stilidealet är dock enkelt. Slipsen försvinner direkt. Sen blir uddakavaj okej. Sen går det åt pepparn fullständigt.

2024 kan allt från pikétröjor (hjälp!), till sneakers och jeans ramla in på affärsmöten. Och vad i hela friden är grejen med alla dunvästar? Kort sagt: det är idag tydligen acceptabelt för en finansknutte att se ut som en obäddad säng i nästan alla sammanhang. Nutidens hjältar – och därmed stilideal – har t-shirt och tre dagars skäggstubb. Det är en ”founder” med visioner (och kapitalbehov) man skall vara. Eller egenföretagare som det hette när jag var liten. 

Men det vänder nu. Vi har nått botten. Pendeln rör sig i andra riktningen. En självutnämnd avregleringsfantom intar strax Vita huset. Inflytelserika före detta ECB-presidenten Mario Draghi författade nyligen en uppmärksammad ilsken inlaga om hur regleringar strypt Europas innovationsmotor och relativa konkurrenskraft. Marknadens Animal Spirits frustar i spiltan, redo att släppas lösa. 

Den yngre generationen lider inte längre av finansskam. En ekonomistudents relation med finanskrisen består till 70 procent av Margot Robbie i filmen "The Big Short", som i ett bubbelbad förklarar vad en CDO är, och 30 procent av iskalla Paul Bettany i "Margin Call". Tyvärr är det fortfarande 90 procent män. Dagens strebrar vill vara bankers. Se ut som bankers. Och bankers har slips.

Rörelsen förstärks av en växande opinion för avregleringar. Varje gång i världshistorien som finansen fått friare tyglar har frejdiga tjurmarknader blivit konsekvensen. Det kan dessutom argumenteras, med fog, att världens finansmarknader står inför sin viktigaste uppgift någonsin. Nämligen att vara möjliggörare och mellanhand för världsrekordet i kapitalbehov: hur allokerar och finansierar vi det akuta behovet av en global energiomställning? 

På med kritstrecksränderna, putsa dina oxfords, knäpp manschetterna, släng ihop en halv windsor runt halsen och rädda världen. Med stil.