Det finns två sätt att slå index

Financial Times skriver om hur finansministrar från hela världen reser till Stockholm för att utbilda sig och inspireras av vårt mirakel. Det är nämligen inga små fördelar en livskraftig aktiemarknad för med sig: tillväxtbolag skaffar riskvilligt kapital i tidig fas, förvärvsdrivna bolag (så kallade ”compounders” - också en svensk specialitet!) kan resa miljarder på en eftermiddag för att köpa bolag på löpande band. Innovation, arbetstillfällen, förmögenheter, inflytande, välstånd. Allt detta följer av en dynamisk och välmående sparandesektor med frodiga aktiva fonder. 

Men svenskarna har levlat upp. Allmänhetens visdom börjar göra avtryck i fondbranschen. Forskningen och verkligheten har hunnit i kapp: aktiva fonder slår ju inte index! Ju större en fond blir, desto svårare blir det att vara aktiv på riktigt. Det är därför den pågående konsolideringen av fondbranschen är av ondo för spararna. Fonder som gått dåligt slås ihop och blir ännu större - skall det göra att de plötsligt går bättre?  Nio av tio kronor i nysparande går idag till indexfonder. Det är genuint intelligent från spararens perspektiv, och samtidigt ett enormt underbetyg till fondbolagen. Kan du inte slå index med en stor ”aktiv” fond, kan man lika gärna nöja sig med index tycks många resonera. Dessutom är det låga avgifter. Perfekt logik. 

Avgiften är dock precis där skon klämmer. Hade aktiva fonder haft lägre avgifter, hade index slagits i betydligt större utsträckning. Ränta-på-ränta-effekten funkar nämligen även omvänt: ger du bort flera procentenheter i avgifter VARJE ÅR blir det en stor negativ snöbollseffekt över tid.

Många missar i sin kritik av fonder att det är distributören som stoppar en majoritet av avgiften i sin ficka, inte fondbolaget. För även om det finns en uppsjö av fonder, finns det bara ett fåtal stora distributörer, och de använder sitt oligopol för att skinna alla i värdekedjan. Intressekonflikten att erbjuda dyrare fonder än nödvändigt är uppenbar. Tror ni det är en slump att smartskaften i Private Equity konsoliderar försäkrings- och pensionsförmedlare? Hade fonders avkastning nettoredovisats utan distributörernas stora kickbacks, hade saker och ting sett annorlunda ut.

Det finns, tror jag, två sätt att slå index. Det ena är välja en liten och riktigt aktiv fond som inte drivs av vinstmaximerande tjänstemän. Det andra är att ha lång horisont, låga kostnader och äga kvalitetsbolag. Hypen kring ”investmentbolag” är ett utslag av just detta: holdingbolag med lång horisont på sina innehav och extremt låga kostnader (och nota bene ingen distributör som skär emellan) jämfört med en standardfond. Självfallet har någon vaket kapitaliserat på trenden och lanserat just en fond fokuserad på bara investmentbolag. Med 50 miljarder under förvaltning är den nu så stor att i stället för att stänga fonden på grund av slut på investmentbolag att investera i, har definitionen utökats till att även inkludera udda fåglar som SCA och Hexagon. I valet mellan att bibehålla bra avkastning för spararen och vara ärlig mot sin produkt, eller tjäna mer pengar, vinner det senare. De stora flödena och intresset har dessutom gjort att investmentbolag nu handlas på den lägsta rabatten mot substansvärde någonsin i historien. 

Fondförvaltning i stor skala är en obscent lönsam verksamhet. Det binder inget kapital och kostnaderna är fasta från dag ett, men intäkterna – och därmed vinsten – stiger linjärt med storleken på det förvaltade kapitalet. Vinsterna har potential att bli enorma. Ingen stor aktiv fond (eller distributör) har därför incitament att sänka avgiften. Det är för lönsamt. 

Några av världens mest framgångsrika företag gör tvärtom: de delar med sig av skalfördelarna till kunderna. Amazon, Costco, Schwab. ”Your margin is my opportunity” som Jeff Bezos säger till sina konkurrenter. 

Slutsatsen är enkel: slår du inte index, sänk avgiften eller lägg ner. Make Allemansfonder great again!