Priset som bröt tystnaden
På Bohusläns museum visas nu en separatutställning med den egensinniga svenska symbolisten Tyra Kleen (1874-1951), vars verk på konstnärens egen begäran har hållits dolda för allmänhetens ögon i femtio år efter att de testamenterades till Riddarhuset vid hennes bortgång. Kleen hatade den samtida konsten, och satte sitt hopp till att framtiden bättre skulle förstå hennes språk. Och nog fick hon rätt: i maj gick en av hennes oljemålningar för 1000 % över utrop på Uppsala Auktionskammare, en smått sensationell höjning.
För en doldis som Tyra Kleen var utropet rätt högt i sig, 80 000-100 000 kr. Att den lilla målningen (med titeln ”Tillkommet på skoj”) klubbades för hela 880 000 svenska kronor - vilket innebär att köparen fick lägga ut runt en miljon för den - måste vara ett tecken på något.
Men vad?
En förklaring kan vara att Kleens verk sällan kommer ut på marknaden, men den är ganska bristfällig. Utan intresse spelar tillgången föga roll för efterfrågan. En annan förklaring är det arbete för att återinskriva Kleen i den svenska konsthistorien som de senaste åren har bedrivits av en forskargrupp av konstvetare och antropologer.
När konstnären Hilma af Klint blev föremål för en liknande historieomskrivningsinsats blev resultatet minst sagt gynnsamt, och det kan nog sägas finnas ett sug efter fler doldisar att testa Hilma-effekten på. Men intresset för bortglömda kvinnliga överklassymbolister vittnar kanske också om något annat, och det är att historieskrivningen speglas i pengar: ekonomiska värderingar av exempelvis oljemålningar speglar samtida samhällsvärderingar. Att historieskrivningen - till sin natur reducerande och bristfällig - inte bör låtsas att bara män har gjort intressant konst kan vara ett sådant motiv.
Men intresset för bortglömda kvinnliga överklassymbolister vittnar kanske också om något annat, och det är att historieskrivningen speglas i pengar: ekonomiska värderingar av exempelvis oljemålningar speglar samtida samhällsvärderingar.
Men när konstnärer som Tyra Kleen lyfts fram och uppvärderas är det inte bara en insats som reviderar vår manscentrerade konsthistoriska kanon och sätter ljuset på den enskilda konstnärens verk: den framhåller också den roll för kvinnlig frigörelse som sekelskiftets överklasskvinnor hade, även när de inte aktivt arbetade för en politisk sak. För att driva politisk förändring krävs självförtroende, ofta världsvana, inte sällan bildning och nästan alltid pengar. En underordnad position som någon annan har tilldelat ens grupp, en känsla av att världen egentligen är ens ostron och att någon förvägrar en att ta del av det. Var det några som hade allt detta vid tiden kring förra sekelskiftet, så var det just överklassens kvinnor.
Även om kvinnosaksfrågan engagerade henne starkt var Tyra Kleen ingen politisk aktivist. Men hon avskydde den underordnade kvinnorollen och de kvävande normer och förväntningar som kom med den. För att behålla sin frihet gifte hon sig aldrig, höll sig med älskare och reste runt världen, präglad av tidens nya idéströmningar och driven av ett intresse för alternativa livsåskådningar. Även om hon inte var ensam om sin livsstil sågs den på många håll som bohemisk och excentrisk, något som dekadenta överklasskvinnor kunde kosta på sig. Numera betraktas den snarare som föredömlig, inte minst för att kvinnor som hon öppnade upp för och normaliserade okonventionella sätt att leva som kvinna.
Kanske är det sådant som spelar in när en liten olja klubbas för elva gånger utropet: en trailblazer med glasögon som kastar sig ut över världshaven på jakt efter sanningen, och sedan försöker måla den, måste man bara älska och äga.
Följ taggar