Richard Bråse: Det vore en mardröm för Börje Ekholm och Ericsson

Rapporten för tredje kvartalet blev en klang- och jubelföreställning.

Återigen lyckades Ericsson inte bara överträffa marknadens förväntningar, utan även sina egen prognos för nyckeltalet som väger tyngre än alla andra: affärsområdet Networks justerade bruttomarginal. 50,1 var en hel procentenhet bättre än vad analytikerna räknat med och högre än Ericssons egen prognos på 48 till 50 procent.

Det där har blivit en god ovana. Under de senaste tio kvartalen har Ericsson nu överträffat sin egen kvartalsprognos åtta gånger.

Kärnverksamheten övertygar och ackompanjeras av en markant vändning för affärsområdet Cloud Software and Services, som bildades för tre år sedan när Managed Services bakades samman med den ständiga förlusthärden Digital Services. Förra året presterade verksamheten en rörelseförlust på drygt 400 miljoner kronor. På rullande tolv månader har det blivit till en vinst på 3,8 miljarder kronor.

Över de fyra senaste kvartalen har Ericsson presterat ett fritt kassaflöde på 28 miljarder kronor, motsvarande nästan 12 procent av intäkterna. Avkastningen på sysselsatt kapital är 18 procent, exklusive reavinsten från försäljningen av Iconectiv. Och som om inte det vore nog siktar vd Börje Ekholm nu mot en ny rekordnivå för Networks bruttomarginal i årets avslutande kvartal.

Ericsson ser kort och gott ut som ett klassbolag. Återigen.

När Börje Ekholm tillträdde som vd den 16 januari 2017 hade bolaget under drygt ett decennium förirrat sig på en förvärvsodyssé och sett sin tidigare starka marknadsposition inom paradgrenen mobilnät försvagas avsevärt.

Finländska ärkerivalen Nokia hade samtidigt tvingats omgruppera. Mobiltelefonerna såldes till Microsoft och kartverksamheten till de tyska fordonstillverkarna Audi, BMW och Daimler. Siemens köptes ut ur samriskbolaget Nokias Siemens Networks, som blev bolagets nya kärnverksamhet och som i ett andra steg expanderade med förvärvet av Alcatel-Lucent våren 2015.

Tio år senare är Nokias patentportfölj en veritabel guldgruva och affärsområdet Infrastructure ligger helt rätt i en tid som domineras av AI och investeringar i datacenter. Däremot är Nokia fullständigt utklassat av Ericsson inom mobilnätsverksamheten.

Det är inte helt okomplicerat att jämföra bolagens respektive affärsområden. Ericsson bakar in höglönsamma patentintäkter, medan Nokia redovisar dessa separat. Nokia har å andra sidan massiva centrala kostnader som förskönar segmentens rapporterade lönsamhet avsevärt.

Även om vi lyfter ut patentintäkterna i Ericsson har de mobila nätverken under de senaste fem räkenskapsåren genomgående haft en tvåsiffrig rörelsemarginal. Och även om vi låter Nokias centrala kostnader förbli oallokerade har Nokia Mobile Networks under motsvarande period aldrig presterat en tvåsiffrig rörelsemarginal – och man rör sig i fel riktning.

Det är inget gigantiskt gap i bruttomarginal, men Nokias verksamhet är underdimensionerad. För få kronor sipprar igenom bruttomarginalen, för att rörelsevinsten ska bli meningsfull.

Den enda rimliga slutsatsen är att Nokia borde fokusera på Infrastructure uppbackat av den höglönsamma patentportföljen. Redan 2020 rapporterades Nokia överväga alla alternativ och för drygt ett år sedan rapporterade Bloomberg att verksamheten var till salu, med Samsung som potentiell köpare.

Saker och ting sker alltid i en kontext. I dag är kontexten tullar med säkerhetspolitiska förtecken, dirigerade av en amerikansk president som mer än gärna pekar med hela handen när det gäller amerikanska storbolags färdriktning. Mobilnät är en särskilt säkerhetspolitisk känslig materia och det skulle vara en stor prestigevinst att få mobilnäten i amerikansk ägo.

Frågan är bara vem som förbarmar sig.

Handelsbankens rutinerade analytikerduo Daniel Djurberg och Fredrik Lithell har med övertygande argument pekat ut Motorola Solutions som den mest logiska köparen – vilket skulle vara ödets ironi eftersom Motorola sålde nätverken till Nokia Siemens Networks 2011. När den affärsmässiga rationaliteten går hand i hand med den politiska viljan är inte frågan om, utan när.

Får de amerikanska operatörerna ett inhemskt och Trumpcertifierat alternativ riskerar det att bli ett dråpslag för Ericsson. Den svenska telekomjätten är mycket känslig för volymförändringar i Nordamerika. När försäljningen backade under 2023, blev den geografiska mixeffekten brutal. Bruttomarginalen föll pladask och Ericsson såg ut som en rugguggla. Det bör här påminnas om att aktien alltid är som farligast när Ericsson ser ut som ett klassbolag.

Kommer ett förändrat konkurrensläge i Nordamerika bli Börje Ekholms problem? Om bara några månader har han varit vd i nio år. Företrädarna Hans Vestberg och Carl-Henric Svanberg satt drygt sex år vardera, Kurs Hellström fyra och Sven-Christer Nilsson gjorde egentligen bara ett gästspel efter Lars Ramqvists åtta år på posten.

Marknaden för radioaccessnät (RAN) väntas vara icke-växande under resten av det här decenniet, datatrafiktillväxten har trubbats av och mobilnätsverksamheten är nu troligen nära taket av sin intjäningskapacitet. När Börje Ekholm nu till och med har lyckats skaka liv i Cloud Software and Services får uppdraget ses som utfört. Enterpriseaffären får däremot troligen invänta Jesu återkomst innan den kan visa acceptabel lönsamhet.

Vid närmare eftertanke har det nog nästan aldrig funnits en mer given tidpunkt för en vd att tacka för sig och kliva av, än när Ericsson presenterar bokslutsrapporten den 23 januari nästa år.