Rymden expanderar – men hänger Sverige med?

När statliga Rymdstyrelsen arrangerade Rymddagen var det stora konferensrummet i Solna fullsatt. Den svenska rymdbranschen var på plats: stämningen uppsluppen och full av framtidstro.

– Potentialen är enorm, var ett uttalande som fälldes många gånger på både svenska och engelska i panelerna under dagen.

Både Christer Fuglesang och Marcus Wandt, vår förste respektive senaste astronaut, var på plats.

– Ja, wow, kan man säga. Det är både tydligt hur det växer och hur kommersiellt det är, säger Christer Fuglesang, professor och föreståndare för KTH:s rymdcenter.

I dag finns omkring 5 000 operativa satelliter i omloppsbana, år 2040 kan det totala antalet vara 100 000. Den globala marknaden för rymduppskjutningar väntas växa från 10 miljarder dollar förra året till 12 miljarder dollar i år. Och ökningen förväntas accelerera ytterligare. År 2029 ska rymduppskjutningar omsätta 22 miljarder dollar.

Tillväxten drivs av satellitutbyggnad, globala telekommunikationer, nationell säkerhet och försvar, kommersiella expeditioner och rymdturism. I förra veckan blev Jannicke Mikkelsen Norges första astronaut i en expedition helt finansierad med privata pengar.

– Kommersialiseringen är en förutsättning för att få till alla de tjänster som är möjliga, och det har märkts ett extra lyft bara de senaste månaderna, säger Marcus Wandt, innovationschef på Saab.

Går satsningarna till rätt saker?

Att förhoppningarna på rymden är stora syns också i den svenska forsknings och innovationspropositionen som kom i januari. Den lovade ett tillskott på drygt 200 miljoner årligen till rymdsatsningar. Utbildnings och rymdminister Johan Pehrson motiverar satsningen med att svensk rymdforskning och rymdindustri behöver stöd för att kunna fortsätta hänga med i en allt starkare internationell konkurrens.

När energi och näringsminister Ebba Busch besökte Silicon Valley i början på året markerade hon hur viktig rymdindustrin är genom att komplettera sina besök på Google, Meta och Open AI med att även träffa satellitstartupföretaget Muon Space.

Muon Space är ett typiskt företag i den nya rymderan.

Företaget grundades 2021 och är specialiserat på att designa, bygga och driva satelliter som samlar jorddata för en rad olika tillämpningar. Och i den glansen vill förstås gärna svenska ministrar sola sig.

– Genom att samarbeta med innovativa företag som Muon Space strävar vi efter att integrera avancerad satellitteknik i Sveriges rymdinitiativ, vilket förbättrar vår förmåga inom jordobservation och klimatövervakning, sade Ebba Busch under besöket till tidningen Silicon Valley Nordic Beat.

Men frågan är om satsningarna går till rätt saker. Det är inte Ebba Buschs näringsdepartement som står för pengarna, utan utbildningsdepartementet. Företagandet är inte i fokus, utan forskningen, och kritiken från svenska rymdentreprenörer är skarp.

– Vi har sextio års erfarenhet av rymden men vi är i särklass sämst i Norden på att kommersialisera den, säger Fredrik Bruhn, entreprenör i rymdbranschen och professor emeritus i robotics and avionics från Mälardalens universitet.

Lika kritisk är Anders Persson, docent i teknisk fysik och chef för produktutveckling på rymdföretaget Unibap – som en gång startades av Fredrik Bruhn. I en debattartikel i Svenska Dagbladet uttrycker han flera skäl till oro.

Han menar att regeringens stora satsningar på svensk rymdförmåga slösas bort på en rymdbas i stället för rymdtjänster som efterfrågas av den kommersiella marknaden.

Han syftar på att ett huvudnummer för regeringen är Spaceport Esrange, fyra mil öster om Kiruna. ”Vi får inte förleda oss att tro att Esrange kan likställas med rymdindustri eller rymdinnovation. Esrange är en uppskjutningsplats”, skriver Anders Persson i Svenska Dagbladet.

Anders Persson liknar Esrange och andra liknande uppskjutningsplatser med en bit motorväg: ”Den kommer tacksamt att utnyttjas av bilförare från när och fjärran, men den kommer inte öka chansen till nya bilfabriker eller innovativa fordonsidéer i sin närhet.”

Det är symtomatiskt att Ebba Busch pekar på Esrange när hon ska skryta om Sverige som rymdnation. I ett tal på Consumer Electronics Show (CES) i Las Vegas sade hon:

– Vi är också en rymdnation! Om du vill skjuta upp raketer i EU måste du åka till norra Sverige. Till Esrange.

Anders Persson och Fredrik Bruhn är inte emot vare sig forskning eller uppskjutningsplatser, men de ser det som infrastruktur. De vill att staten ska stimulera efterfrågan på tjänster, och inte fokusera så mycket på hur den tekniska lösningen ska se ut.

Kritiken mot Elon Musk

En term som är populär bland dem som talar om en ny mer kommersiell rymdera är ”new space”. I grunden handlar det om något så byråkratiskt som hur statliga upphandlingar ska gå till. Alltså hur ska staten agera för att driva på utvecklingen av nya rymdtjänster? Nasa hade kört fast i gamla hjulspår och började därför prova med en ny typ av upphandling.

När den amerikanska rymdfärjan skulle pensioneras stod man plötsligt utan egna möjligheter att skicka upp människor och materiel till den internationella rymdstationen (ISS). Bara ryska Sojuzkapseln fungerade och man var pressad att ta fram ett amerikanskt alternativ.

Men den gängse upphandlingsmetoden var stelbent och kostsam. De system Nasa finansierat hade blivit kraftigt försenade och fungerade inte.

Det är inte helt olikt de problem som svenska myndigheter brottas med när de ska upphandla it-system och på senare tid fått stor uppmärksamhet, som journalsystemet Millennium, skolsystemet Skolplattformen och Skolverkets provplattform för nationella prov.

Nasas nya lösning utnyttjade en alternativ upphandlingsmetod kallad ”other transactions”, vilket gav myndigheten betydligt mer flexibilitet jämfört med traditionella upphandlingsregler. Upphandlingsmetoden bygger bland annat på att utvecklingskostnaderna ska vara delade mellan den statliga finansiären och den privata företaget.

Tidigare hade Nasa betalat allt och därför också tagit över och ägt det som leverantörerna utvecklade. När man nu delar på kostnaderna kan den kommersiella aktören fortsätta äga vad de bygger och även sälja liknande tjänster till fler kunder.

I den nya modellen ingår också fasta och förutsägbara ersättningar, som betalas ut när man når vissa fördefinerade milstolpar. Viktigt är också att man sätter upp vilken tjänst som ska erbjudas som det faktiska målet, snarare än vilken teknik som ska användas.

Denna modell blev lyckosam – ja, vissa skulle säga räddningen – för det relativt nya företaget Space X. De klarade milstolparna och målen och för en i sammanhanget relativt blygsam investering på 800 miljoner dollar fick Nasa tillgång till nya alternativ för leveranser till ISS.

På senare tid har kritik framförts mot Elon Musk – som är grundare, vd och störste ägare av Space X – för att han är jävig när han nu också är ansvarig för neddragningarna av federala myndigheter – där Nasa ingår. Kritiken går ut på att han drar ner på Nasa och styr om verksamheten för att gynna Space X. Den första upphandlingen, och de positiva erfarenheterna från den, kvarstår dock. Även den europeiska rymdorganisationen ESA har numera förändrat sin finansieringsmodell inspirerat av Nasas new spacemetod.

Biljetten till rymden kostade 400 miljoner kronor

För ett år sedan skickades astronauten Marcus Wandt på uppdrag till den internationella rymdstationen ISS. Skillnaden är stor mot när Christer Fuglesang blev den förste svenske astronauten när han 2006 flög till den internationella rymdstationen ISS med rymdfärjan Discovery.

Marcus Wandt reste på en expedition där tjänsterna köpts från kommersiella aktörer. En Space X Falcon 9-raket sköt upp besättningen ombord på en Space X Dragon till ISS från Kennedy Space Center.

Medan Christer Fuglesang reste som ESA-astronaut var Marcus Wandts rymdresa en svensk affär. Biljetten kostade 400 miljoner kronor och betalades av svenska staten, genom utbildningsdepartementet, Rymdstyrelsen, Försvarsmakten och Swedish Space Corporation, och av näringslivet genom Saab och industrigruppen FAM.

När Norge fick sin första astronaut i förra veckan var också hennes resa, och hela expeditionen, privatfinansierad. Kinesiskfödde kryptovalutaentreprenören och miljardären Chun Wang, numera med maltesiskt medborgarskap, både betalade för rymdresan och följde med som expeditionsledare. Expeditionen har namnet Fram 2, som en hyllning till de norska polarexpeditionerna med fartyget Fram. Fram 2 blir den första rymdexpeditionen som har en omloppsbana som går över bägge polerna.

Människor i rymden får ofta stor uppmärksamhet. Både USA och Kina har program för att åter ta astronauter till månen. USA har dessutom långtgående planer på att skicka människor till Mars.

Frågan är dock om det är fler astronauter som behövs för att den svenska rymdindustin ska bli framgångsrik. De ger fantastisk pr, men är det vad som faktiskt spelar roll?

– Finland satsar bara en fjärdedel av Sverige på rymden, men de får ut fyra gånger så mycket utan att vare sig ha astronauter eller raketbas, säger Fredrik Bruhn.

Han får medhåll av Aaron Dinardi, tidigare medarbetare på Space X, nu konsult i rymdfrågor och baserad i Sverige. Han tror inte att det i längden är varken rätt tillvägagångssätt eller att vi inspirerar framtida generationer med fler astronauter.

– Vi gör det genom att skapa fler arbetstillfällen i rymdindustrin i stället, så att unga människor kan interagera med fler vuxna som faktiskt arbetar med rymdteknik – vilket gör att det verkar både vanligt och ett realistiskt karriäralternativ, säger Aaron Dinardi.

"Vi måste sluta se rymden som bara ett forskningsprojekt"

I dag tar blivande rymdingenjörer examen från KTH eller LTU och åker sedan utomlands, för det är där jobben inom new space finns, menar Aaron Dinardi.

Han tycker att Sverige ligger förvånansvärt långt efter när det kommer till att skapa både meningsfulla förmågor – och därför affärer och tillväxt – inom rymdsektorn. Många europeiska grannländer, flera med mindre befolkningar och rymdbudgetar, har framgångsrikt navigerat sig in i new space.

– Danmark, Finland och Norge går alla om oss. Problemet i Sverige är tvådelat. Systemet här är fokuserat på att producera fel typ av kapacitet och regeringen tillhandahåller bidrag i stället för upphandlingskontrakt som följer new space-metoden, säger Aaron Dinardi.

Enligt honom måste Sverige också sluta binda sig så hårt vid samarbete på europeisk nivå.

– Sverige har förmågan att utveckla helt inhemska förmågor – och behöver i ljuset av den nuvarande geopolitiska situationen fokusera på att uppnå ”rådighet” i rymden. Men om HUR inte är fixat kommer det aldrig att vara möjligt att uppnå det önskade VAD (oavsett vad det är), säger Aaron Dinardi.

Johan Köhler, avdelningschef för forsknings och utvecklingsavdelningen på Rymdstyrelsen, är inte lika orolig. Han säger att svensk rymdsektor står sig väl. Den senaste tidens satsningar är tillräckligt rejäla för att kunna ge allt från forskning till militär och civil användning. Det finns flera delar i det utökade programmet som lovar gott, menar han.

– Förutsättningarna för ett svenskt satellitprogram med regelbundna uppskjutningar är gott och ytterligare ett program handlar om rymddata, och det gäller både forskning och innovation, säger Johan Köhler.

I det nya programmet kan statliga myndigheter söka pengar för att låta ett företag utveckla en ny rymdtjänst som myndigheten behöver, men det kan också vara innovativa idéer från företag som utvecklas direkt som kommersiell tjänst.

Johan Köhler ser framför sig hur till exempel Skogsstyrelsen, Jordbruksverket eller Hav och vattenmyndigheten kan ha användning för utökade jordobservationsdata. Även ett framtida automatiserat jordbruk kan dra nytta av både data och navigationstjänster.

Fredrik Bruhn är visserligen också imponerad av svenska tillverkare, men han menar att de har svårt att växa. Förädlingsvärdet är för lågt och företagen kan inte skala upp.

– Svensk rymdindustri producerar komponenter, mycket bra komponenter, men vi är i huvudsak underleverantörer även om vi bygger satellitplattformar utan att skapa stora kommersiella tjänstevärden, säger Fredrik Bruhn.

Astronauten Marcus Wandt som nu är innovationschef på Saab ser dock att det förändrats tydligt bara på de senaste månaderna.

– Vi har inte ännu den infrastruktur som skulle behövas, och det fanns tidigare inte någon riktig politisk vilja, men nu är det helt annorlunda, säger han.

Möjligen är också Ebba Busch något på spåren. I intervjun under sin Amerikaresa sade hon till tidningen Silicon Valley Nordic Beat:

– Vi måste sluta se rymden som bara ett forskningsprojekt – det är också något vi kan tjäna pengar på.

Om näringsministern dyker upp på Rymddagen nästa år ser vi om det är mer än läpparnas bekännelse.