Så höll Bolidens senaste äventyr på att sluta i konkurs

Senast Boliden var utanför Europa och handlade företag var i slutet av 1990-talet, med en uttalad ambition om att bli en internationell spelare. Förvärvsvalet föll på kanadensiska Westmin Resources, som hade zink- och koppargruvor i bland annat Kanada och Chile. Prislappen landade på 3,3 miljarder kronor som till stor del betalades med lånade pengar.

Som ett led i de internationella planerna tog Boliden, som då hade Trelleborg som ägare, sitt pick och pack och flyttade huvudkontoret till Toronto, och aktien noterades i Kanada under bolagsnamnet Boliden Limited.

En av Europas största miljökatastrofer

Men kvaliteten på malmen i Westmin visade sig inte riktigt hålla förväntat mått. Dessutom gick branschen in i en segdragen konjunktursvacka där metallpriserna haltade runt på låga nivåer under ovanligt lång tid. Kombinationen resulterade i att Boliden inte lyckades få upp intäkterna från sina nyinköpta gruvor tillräckligt för att täcka skulderna.

Som att inte det vore nog brast i samma veva en damm vid den spanska gruvan Los Frailes, som ägdes av Bolidens dotterbolag Apirsa. En flodvåg av gruvslam forsade ut i det närliggande området och solkade ner jorden med tungmetaller i vad som senare beskrivits som en av Europas största miljökatastrofer.

Notan för saneringskostnaderna uppgick till nästan en halv miljard kronor, även om efterföljande utredningar sedermera skulle visa att Boliden inte kunde hållas ansvarigt för katastrofen.

Carl Bennet kliver in

Problemen hopade sig i snabb takt för Boliden. Skulderna skenade, metallpriserna vägrade lyfta och i Toronto rasade aktien. Huvudkontoret flyttades tillbaka till Stockholm igen och ledningen ställde in fokus på att minska skuldsättningen som svällt till nästan 8 miljarder kronor. Den största delen av skulden låg hos SEB, Handelsbanken och Nordea. Och klockan tickade för Boliden att hinna få in pengar i tid.

Trelleborg meddelade i mars 2001 att det inte var aktuellt att ställa upp med nya pengar. Då var aktien ned över 90 procent.

Industrimannen Carl Bennet, som satt i styrelsen, konstruerade en räddningsplan för gruvjätten. Han gick själv in med 100 miljoner kronor och klev på som styrelseordförande. Gruvorna i Chile såldes till vrakpris, långivarna blidkades och efter viss städning i tillgångsportföljen kunde Boliden i sista stund räddas från ruinens brant.

En annan nyckelperson var den tidigare näringsministern Anders Sundström (S), som fick en styrelseplats. I räddningsemissionen deltog bland annat statliga LKAB och Stena Metall och bland garanterna fanns flera tunga svenska institutioner.

Sedan dess har gruvjätten sakta men säkert tagit sig tillbaka på fast mark igen. Sedan månadsskiftet februari/mars 2001, då Boliden meddelade att de planerade att sälja de chilenska verksamheterna, har Bolidens aktie gett en totalavkastning på nära 1 200 procent.

Kanske var det detta Bennet såg när han 2001 uttalade sig i Dagens Arbete om Bolidens misslyckade utlandsäventyr:

– Nu är det viktigt att inte gräva ner sig för det här, utan se vilken enormt bra verksamhet Boliden har.

I mars 2006 sålde Carl Bennet i princip hela sitt innehav i Boliden för drygt 500 miljoner kronor, fem gånger mer än vad han gick in med i krisen.