Skandinaviens första vikingatid

Välkommen till födelsen av Finansmagasinets värld! Den ägde rum för i runda slängar 4 000 år sedan i stora delar av Gamla världen. Värkarna drogs i gång av metallbruket, främst legeringen brons, som bestod av koppar och tenn. Det växande metallbehovet drev fram långdistanshandeln, som i sin tur fick enorma konsekvenser med hövdingadömen, kungariken, stora inkomstskillnader, krigföring, snobbkultur, slaveri och kvinnoförtryck.

Redan omkring 3000 f.Kr. förekom bronsföremål i södra Europa, men i blygsamt antal. När vi närmar oss seklet före 2000 f.Kr. är allt på en helt annan skala. Nu inleds vad som kan kallas den globala bronsåldern som varade fram till omkring år 1200 f.Kr. I Sverige hakade vi på redan före år 2000 f.Kr., men vår bronsålder brukar formellt förläggas till tiden 1700–500 f.Kr.

Ett världssystem av metall och makt

Denna bronsålder var inte bara teknologisk – den var också ekonomisk. Runt om i Gamla världen uppstod ett nätverk av samhällen bundna till varandra genom metallens krav och möjligheter.

I tre världsdelar, från Irlands Atlantkust i väster till Kinas kust vid Japanska havet i öster, från Nordafrika i söder till Skandinavien i norr blev bronsen en nödvändighet för att upprätthålla sociala relationer och för vardagligt, praktiskt arbete, som skogsarbete och husbygge. (För den sportintresserade ska jag också nämna att när man talar om bronsåldersbrons heter det bronsen i bestämd form, men i idrottsliga medaljsammanhang bronset. Riktiga arkeologer säger aldrig fel.)

Uppsvinget för långdistanshandeln kommer sig av att de kända och utnyttjade kopparfyndigheterna låg glest utspridda, och i ännu högre grad gällde det de sällsynta tennfyndigheterna. Den omfattande metallhandeln – med koppar och tenn åt ena hållet och betalvaror åt det andra – gav upphov till ett gigantiskt nätverk som band samman både stadskulturer i söder och bysamhällen i norr. Större delen av befolkningarna i Gamla världen drogs gemensamt in i en väv av handelsleder där koppar och tenn var livsviktiga varor, vilka drog med sig lyxvaror som glaspärlor, tyger, pälsar och guld men också slavar.

Bronsålderns fraktkedjor

För att förstå hur dessa utbyten fungerade behöver vi tänka bort dagens enhetliga transportvägar. Ibland sägs att bronsålderns motsvarighet till Sidenvägen uppstod omkring år 2000 f.Kr., men då med den viktiga skillnaden att det inte fanns en direkt transportväg hela vägen från öst till väst, utan många överlappande rutter. Varor kunde därför färdas över imponerande avstånd, trots att inga individer reste hela vägen. Ett exempel är en liten kvinnostatyett, tillverkad i Syrien för 4 000 år sedan men funnen i Ingentingskogen i Solna utanför Stockholm.

Standardiseringens epok: vikt före värde

Redan 3000 f.Kr. använde sig Mesopotamiens och Egyptens handelsmän av viktsystem, något som 1 000 år senare spred sig över Europa och västra Asien. På så sätt hade man ett objektivt system att hålla sig till, något som alla inblandade tjänade på. Viktsystemen var särskilt praktiska för metallhandeln. Till skillnad från exempelvis pälsar såldes ju inte metall efter antal utan vikt. Intressant nog verkar inte viktsystemen ha införts av kungar och andra makthavare i Europa, utan spreds genom handelsnätverken.

Viktenheter i metall kan ses som föregångaren till ett monetärt system, det vill säga pengar. Skillnaden mot pengar var att det inte fanns någon politisk överhet som hade auktoritet nog att tillskriva metallvikterna ett högre värde än metallvärdet.

Skandinavien kliver in i nätverket

I Sverige började framför allt skånska hövdingar sko sig rika på metallhandel redan från 2100 f.Kr. Att rusta handelsexpeditioner med skepp och tränade krigare krävde resurser utöver det vanliga redan från början, särskilt om man förde med sig slavar som bytesobjekt. En framgångsrik affärsman behövde öva konsten att döda.

Runt 1600 f.Kr. växte flera småkungariken fram i Skandinavien. Kungasläkterna lät uppföra gravmonument och lät hugga in hällristningar med skepp och svärdsförsedda gudar – ofta i närheten av hamnar och marknadsplatser.

Kungar och stormän odlade nu sin sköra manlighet i krigarförbund och praktiserade polygyni, alltså månggifte, som ett sätt att befästa allianser. Detta skedde av statusskäl och för att knyta band med andra mäktiga familjer. En bieffekt var att kvinnor hamnade i en underordnad position som är svår att ta sig ur. Här hittar vi alltså rötterna till dagens mansdominerade företagsstyrelser.

En triangel av varor, vägar och våld

I västra och östra Skandinavien utvecklades ett slags triangelhandelsrutter där pälsar och skinn hämtades från Nordskandinavien, slavar och bärnsten från östra och södra Östersjökusten. De byttes sedan mot koppar och tenn från kontinenten och Brittiska öarna. Bärnstenen kunde nå ner till de grekiska civilisationerna. Överenergiska nordbor kunde ta sig både till Sydosteuropa och Medelhavets kuster. Med lite tur återvände de sedan hem, med bra historier och exotiska föremål.

Bronsålderssvearna i Mälardalen hade redan 1500 f.Kr. handelskontakter med Norrlandskusten och Estland, och i skånska Kivik satt Skandinaviens mäktigaste handelskung och kontrollerade farleden via Bornholm ner till Tysklands floder.

Koppar och keramik – västskandinaviskt affärssinne

I Västskandinavien paddlade jylländska, halländska och bohuslänska flottor söderut längs Jyllands västkust, passerade Elbes mynning och svängde in vid Bremerhaven uppför Weser, en några hundra meter bred flod vars ringlande bana de kunde följa uppströms bortåt femtio mil söderut till den nordliga utkanten av de central och sydtyska furstarnas hemtrakter. Färden kunde ta tre veckor. Här bytte de till sig koppar från gruvor i Alperna – och ylletyger från väverier längre söderut i Europa.

Tidigt hade sydskandinaver fått pröva på kontinental umgängeskultur, när de tyska handelsmännen smörjde dem med dryck och mat i samband med affärsuppgörelserna. Särskilt imponerade serviserna.

Från omkring år 1500 f.Kr. kom därför skandinaver ända upp till Mellansverige att börja tillverka och använda små vackert polerade tallrikar, skålar och koppar i keramik. Kopparna med öra är ibland förbluffande lika moderna tekoppar. Till finservisen hörde också stora tunnliknande kärl med skrovlig, sandpappersliknande utsida som gjorde det lätt att få grepp även när de var blöta. De kunde fyllas med mjöd, öl eller gröt.

En metallväg över havet

Med koppar i lasten återvände västskandinaverna till havet och gjorde en avstickare till Themsens mynning och en internationell handelsplats, Londons föregångare, som låg på ön Thanet, tre mil norr om Dovers vita klippor. Hit kom både skandinaver och handelsmän från så långt bort som Medelhavets kuster. Från en senare del av bronsåldern finns här också skandinaviska kvinnor begravda som av gravskicket att döma kan ha varit slavar. Här byttes ytterligare bärnsten eller en del av kopparen mot tenn från Cornwall, varpå nordborna paddlade hem över Nordsjön, en hemfärd som underlättades av svaga medströmmar.

Beroende på tillfällen och styrkeförhållanden kan man nog också räkna med att kanotisterna drygade ut reskassan genom att plundra och ta fångar för försäljning under sin färd. Den nordiska bronsåldern har med visst fog kallats vår första vikingatid. Årligen fördes flera ton metall hem till Skandinavien, där ingen ännu visste att en av Europas rikaste kopparfyndigheter dolde sig i berget vid det som skulle bli Falun.

Järnets triumf

Redan 1000 f.Kr. kom järnhanteringen smygande till våra trakter och slog 500 år senare helt ut det väldiga koppar och tennhandelsnätverket. Nordens stora politiska välden, där överkungar byggt sin makt på att driva och beskydda metallhandeln störtade nu samman. Med enkla blästerugnar var nu vartenda landskap självförsörjande på järn, en metall som dessutom var funktionellt överlägsen bronsen. Bronsåldern övergick i järnåldern, och handelsmännen fick anpassa sig till en ny värld.