Snårigt snabbspår för kritiska mineraler

Den 23 maj 2024 trädde EU:s förordning Critical Raw Materials Act i kraft. Den syftar till att öka självförsörjningsgraden av kritiska mineraler och metaller inom unionen. För tillfället konsumerar EU cirka 25 procent av världens produktion av kritiska och strategiska mineraler, men producerar endast cirka 3 procent. Detta gör att EU har blivit extremt känsligt för störningar i leverantörskedjor, en sårbarhet som blev uppenbar under covid-19-pandemin, samt Ukrainakriget.

Hur skulle EU:s självförsörjning kunna öka, undrade många.

Svaret kom snabbt.

Under sommaren 2024 öppnades möjligheten för projekt som syftar till att öka EU:s självförsörjningsgrad (inom utvinning, förädling eller återvinning) att ansöka om ett snabbspår. De strategiska projekten omfattar olika delar av värdekedjan (utvinning, bearbetning och återvinning) och är fördelade över 13 medlemsländer.

Cirka hälften av projekten syftar till att öka utvinningen av kritiska råvaror, särskilt av litium, nickel, kobolt, mangan och grafit, nödvändiga komponenter i batterier och annan industriell utrustning nödvändiga i den gröna omställningen/elektrifieringsmål.

Ropen har skallat från industrin och regering sedan Sveriges EU-ordförandeskap under tidigt 2023 om att just Sverige och Norden har enorm betydelse för EU:s självförsörjning i den gröna omställningen. Ändå fick endast 5 respektive 6 projekt snabbspårsstatus i Sverige och Finland. Norge och Grönland var inte kvalificerade under denna omgång.

De fem svenska projekten som fått snabbspårsstatus är välkända, med hög mognadsgrad:

• LKAB:s tre projekt: järnmalmsgruvan i Malmberget, en planerad industripark för återvinning i Luleå och fyndighet av jordartsmetaller i Kiruna.

• Talga: grafitgruva utanför Vittangi, samt förädling i Luleå.

• Northvolt Revolt: återvinning av batterier, för närvarande oklar status.

I denna omgång var ansökan endast öppen för projekt från medlemsländer. Totalt mottogs 140 ansökningar. Enligt SVT:s rapportering från hösten 2024 mottog EU endast ansökningar från LKAB:s tre projekt, Talga, en fyndighet av sällsynta jordartsmetaller i Norra Kärr och nickelgruvan i Rönnbäcken utanför Tärnaby. Northvolts ansökan nämndes ej inom denna rapportering.

Sverige fick alltså majoriteten av sina ansökningar godkända, medan Finland fick mindre än hälften.

Fyndigheten med sällsynta jordartsmetall i Norra Kärr ligger i ett ekologiskt känsligt område nära Vättern, men har gjort stora ändringar i sina planer för att minska sin miljöpåverkan.

Enligt podcasten Gruvstriden vid Vättern (EFN Dokumentär) kommer gruvbolaget att skicka in en ny ansökan till EU vid nästa tillfälle. Det har inte erbjudits någon förklaring till nekandet av snabbspår ännu.

Själva spridningen av projekt runt kontinenten är en del av EU:s diversifieringsstrategi för att minska sårbarheten. Även spridningen av fokus är av intresse då det möjliggör att arbeta på flera fronter samtidigt, på så sätt är tanken att projekten ska kunna möta EU:s mål om utvinning, bearbetning/förädling och återvinning. Det var bland annat därför som Grönland med sina enorma gruvfyndigheter inte var kvalificerad för ett snabbspår.

”Kinas litium kan inte bli morgondagens ryska gas” varnade EU-kommissionären Stéphane Séjourné i slutet av mars 2025.

EU:s sårbarhet inför chocker och störningar i leverantörskedjor har lett till snabba politiska kliv. Det största riskmomentet uppfattas som Kinas dominans i form av utvinning av sällsynta jordartsmetaller, men även inom förädling av flertalet kritiska råvaror. På senare år har Kina även använt sitt övertag genom att sätta exportförbud till vissa länder på vissa sällsynta jordartsmetaller (gallium, germanium och så vidare).

Enligt den franska tankesmedjan Institut Veblen består den utarbetade strategin av att minska risken i stället för att alienera Kina att diversifiera och förstärka relationer med sina strategiska partner. Detta kallas även friendshoring. Från den kinesiska sidan har reaktionerna på den nya strategin och snabbspåret fokuserat på de negativa effekterna.

Enligt Yang Chengyu, research fellow på Chinese Academy of Social Sciences, kan den nya strategin innebära att EU och Kina hamnar på kollisionskurs. Ledare i Kinas ledande engelsktalande tidning China Daily fokuserar mer på att den nya strategin kommer att leda till ökade kostnader för EU, givet Kinas fortsatta dominanta ställning och att den nya protektionismen kan bli kontraproduktiv. Framför allt konstateras det stora svårigheter för EU att uppnå de satta målen.

Stéphane Séjourné, EU-kommissionär för industrin, menar däremot i uttalanden att EU:s 2030-mål för kritiska råvaror är ambitiösa men nåbara. Såväl diversifiering som strategiska partnerskap utgör nycklar för att nå dit. Partnerskapen utgörs av den resursdiplomati med likasinnade partner (respekt för demokratiska värderingar, mänskliga, sociala och miljörättigheter) som Australien, Kanada, Storbritannien och USA.

30 procent av reserverna av kritiska råvaror finns på den afrikanska kontinenten.

Det är hittills framför allt kinesiska intressen som investerat och dominerat i gruvsektorn. Sedan 2021 har EU tecknat strategiska partneravtal med bland annat Kanada, Ukraina, Namibia, Kazakstan, Uzbekistan, Nya Zeeland, Mexiko, Storbritannien, Australien, Indonesien. De två sistnämnda är stora spelare inom nickel. På sistone förhandlas det även om ett avtal med Sydafrika, som har särskilt stora fyndigheter inom platinummetallgrupper.

Mario Draghi, tidigare ordförande för Europeiska centralbanken, ECB, presenterade 2024 en rapport om EU:s konkurrenskraft. Den slog fast att något som saknades var beredskapslager av kritiska råvaror. Även en plattform för att koordinera och stödja EU:s kollektiva resurser och marknadskraft. Behovet av en resursdiplomatisk strategi lyftes för att säkra EU:s tillgång på kritiska råvaror.

Inom ramen för detta föreslogs skapandet av en G7 plusklubb för kritiska råvaror. Medlemmar skulle utgöras av EU, USA, Kanada, Japan, Sydkorea och Australien.

För att säkra de övergripande målen om tillgång, prisstabilitet och utveckling ansågs de strategiska partneravtalen vara viktiga men inte tillräckliga.

Även större satsningar på instrument som EU:s Global Gateway med fokus på infrastruktursatsningar är nödvändiga. Draghirapporten är nu EU-doktrin, enligt Stéphane Séjourné.

Samtidigt som EU försöker att strömlinjeforma sin tillgång på kritiska råvaror har starka spelare inom EU även satsat på sina egna nationella initiativ under de senaste åren.

Tyskland och Italien lanserade nyligen sina kritiska mineraler-fonder (på respektive 1 miljard euro), och Frankrike har satsat 500 miljoner euro i sin 2030-investeringsplan för att minska sårbarheten inför störningar i leverantörskedjor. Möjligtvis ett tecken på den övergripande känsligheten för störningar, men även på uppgången av resursnationalism snarare än union, kollektivism och koordinerad resursdiplomati.

Även om EU i sin kommunikation lyfter att de strategiska projekten kan leda till självförsörjning av litium inom fem år återstår som nämnts ett flertal utmaningar. Konsultbolaget Bain & Co estimerar att Europa år 2030 kommer att producera färre än 5 000 ton av sällsynta jordartsmetaller, medan efterfrågan beräknas öka med 50 procent till 30 000 ton.

Flera bedömare ställer sig frågande till varför EU inte fokuserar på att minska efterfrågan på kritiska råvaror.

När det kommer till kobolt har dess höga pris lett till forskningssatsningar på att minska dess andel i de litiumjonbatterier som är nödvändiga i elbilar. Även där skulle EU kunna satsa på att minska behovet av råvaror genom storlek och vikt av fordon, batterikraft och att uppmuntra återvinning ytterligare.

När det kommer till återvinning är tillgången på material relativt låg, men även mognadsgraden relativt låg. Till exempel är tillgången på återvinningsmaterial för litium 0 procent, för grafit och lätta sällsynta jordartsmetaller endast 3 procent. Prognoser gör gällande att återvinningskedjor först kommer att nå mognad mellan 2035 och 2040.

Stora utmaningar kvarstår alltså.